Gott nytt år!

Med ett nytt år kommandes runt hörnet blir detta en iakttagelse som sträcker sig från det förflutnas säck av nostalgi till en liten glimt av det förlovade land vi kallar framtiden.

I år är det likt flera år i rad nu förbjudet, olagligt och inte minst illegalt att använda ”smällare”. Smällare… Bara ordet är underbart. Ordet verkligen smälter i munnen och mycket likt Proust och hans vattniga Madeleinekaka är det ungdomens äventyr som helt plötsligt sköljer över en. Men man får ju inte smälla av längre. Det är inte tillåtet. Varför? Därför att det är farligt. Jättefarligt. Det är säkert någon miljondel av alla smällare som orsakat allvarliga skador de senaste hundra åren. En på miljonen… Man kan fråga sig hur förhållandet mellan antalet tillverkade bilar och olyckor ser ut under samma tidsperiod – om det närmar sig den enorma chansen av en på miljonen att skadas av en bil så bör ni se över era Volvoaktier. Eller? Trist är det dock att man prioriterar säkerheten för några som inte förstår sig på vad de sysslar med framför glädjen hos majoriteten som faktiskt fattar. Men så är det kanske alltid? Glädje, njutning och själsliga upplevelser är inte så viktiga i byråkratiska sammanhang och så länge det enbart handlar om fröjd och vällust så är det okej att förbjuda? Men problemet är att det sker utan känsla för proportioner och att förbuden är dogmatiska och eviga i sin natur. Jag är pro choice och om någon vill riskera att få några fingrar bortsprängda så ska de ha rätten att göra det! Om någon vill röka fem paket cigaretter om dagen på kvarterskrogen skall de få göra det! Om någon vill följa anvisningarna på förpackningen med smällare och lägga ned pjäsen på marken (torr, men ej lättantändlig mark) tända på stubinen och snabbt avlägsna sig till säkerhetsavståndet 15 meter bort, då ska man få göra det! Om någon caféägare fått nog av cigarettrök och vill göra sin inrättning rökfri eller någon restauranggäst finner att cigarrök är avskyvärd och helst slipper ha den i näsan under måltiden och därmed väljer en rökfri inrättning, då ska man få göra det! Men nu är det inte så. Istället totalförbjuder man. Rättvist, eftersom det är för alla? Kanske. Rättvist att straffa alla för några enstakas misstag? Kanske inte. Hursomhelst är det inte proportionerligt. Att förbjuda den miniatyrsmällare som syns på bilden ovan är för mig ett besynnerligt beslut. Hur stor skada kan den egentligen göra? Kanske att förbudsmakarna i vårt land vet mer än jag om sådana saker. Och kan inte allt, från en penna till ett äpple orsaka skador om det bara används på ”rätt” sätt?

Men det är med ett visst mått stolthet och en stor dos barnslig förtjusning som jag tar dessa små fyrverkeripjäser i min hand och erinrar mig barndomens nyårsaftnar och smällkavalkader - en Madeleinekaka med krut i och som säger väldigt mycket om den tid som varit, den som är och den som komma skall. För förbuden försvinner inte. De blir bara fler och fler. En dag drabbas kanske du när något du uppskattar helt plötsligt anses vara farligare än nödvändigt och därmed inte förtjänar sin existens. Eller kanske att du tillhör en av dem som förbjuder för oss alla andra? Kanske att du är en av de enstaka vars misstag alla andra får sona för? Hur det än ligger till med dig så kommer 2007 snart och det är omöjligt att förbjuda. Försök bara stoppa det! År 007 är ju oklanderligt coolt och har ju som bekant rätt att döda. Ingen idé att djävlas, med andra ord.

Men låt oss inte sluta på denna nedstämda ton! Nej, istället önskar jag er nu een Gelukkig Nieuwjaar och för alla som inte tycker att flamländska är det lättaste av språk så kan ni kasta ett öga eller tre på rubriken. Nu ska det firas nyår!

Hur förbudsmakare ser på världen?

Största julinlägget någonsin.

GOD JUL!

Rear Window

Visst, det begås brott och underligheter utanför mitt fönster. En mystisk man som skjuter med en oladdad pistol mot sin flock attackhundar, en annan man med en hund som både blivit kuperad och tränad att döda, en uppsjö av socialfall som då och då intar parkbänken nedanför mitt fönster för att sova vem vet vad för rus av sig och om nätterna hörs smällar och explosioner av olika intensitet och ljudstyrka. Men detta hör till grannskapet. Det gör området lite mer levande och fönstret mot ”gården” lite mer spännande.

I natt bröts dock stillheten och gemenskapen av pojkarna i blått. Om det förut rått en sorts tolerans för dessa – låt oss kalla dem ”offerlösa” – brott, har toleransen nu tagit slut. Om det förut varit som i syndstadens gamla stad, att polisen endast dyker upp för sin egen förströelses skull, så har nu konstaplarna anlänt i full mundering för att säga sitt till mina kära grannar.

Men frukta ej, mitt laglösa grannskap! Ty även om polisen just nu står utanför er port verkar de ha väldiga problem med det till synes simpla företaget att komma in i huset. De har stått där ett bra tag nu, trots att de har gapat, blinkat med sina ficklampor och anropat alla makter de känner. Likt en fästning av grandiosa mått har porten stängt dem ute och ordningsmakten har tvingats vänta på en inbjudan lika tålmodigt som narren framför kungens hov. Vad är det för magisk vallgrav som har byggts runt mitt grannhus? En förtrollad skog? Ett berg för högt att bestiga? En trehövdad hund med gapande käftar?

Nej.

En portkod.

Fyra magiska siffror och tiotusen kombinationer står mellan ordning och anarki. Men konstaplarna kan endast fortsätta sin vädjan och sina blinkningar med ficklamporna i hopp om att någon skall uppmärksamma dem, att någon skall bry sig. Portkoden skall hålla ute brottslingarna, skall få de boende att känna sig trygga. Men lustigt nog gör inte portkoden skillnad på folk och folk. Ute skall alla utom ett fåtal stängas och ve den som försöker ta sig in ändå! De möts av ett kallt handtag, ett mörklagt trapphus och en ilsket lysande röd lampa på knappsatsen.

i är från polisen"ömndrucken hyn hyrpa på knappsatsen. söker ta sig in ändå! lamporna ihop om att någon skall uppmärksamma dem,Men vänta, vad nu? En sömndrucken inneboende sticker ut huvudet! ”Vi är från polisen…” (som om kläderna och polisbilen inte vore nog uppenbara attribut) ”…och vi har ett ärende i huset. Skulle det vara för mycket besvär att komma ned och släppa in oss?” Ja, vad kan man säga? En artigare ordningsmakt kan man knappast be om. De har bara ett ”litet ärende”! Det låter som om den sömndruckne kunde välja att inte släppa in dem, att han lika gärna kunde somna om och låta poliserna stå där med sina förhoppningar förkrossade och blinkandes lite lojt med sina lampor. Men det bor en riddare i denna borg (eller förrädare, om man frågar personen ärendet gäller) och han är villig att låna ut sina förmågor. Poliserna kan nu andas ut av lättnad och en liten lyckokänsla kan spira i deras kroppar. De har vunnit över portkodens ogenomträngbara försvar och får nu äntligen lön för sin möda!

Saker och ting händer utanför mitt fönster. Oftast är det bara galna män, deras hundar och/eller rusframkallande medel. Men så kan farbror blå titta förbi och sätta området på prov, mäta sin styrka mot husens och sedan redan vara försvunna in i natten igen efter att ha förgyllt mörkret en snölös decembernatt.

Nördens nekrolog eller strategier i det fördolda?

För sisådär åtta år sedan skrev jag en eldig essä där jag spådde att framtiden skulle föra med sig rikedomar, berömmelse och framförallt makt åt alla som kunde kallas för nördar. Nu har framtiden nästan anlänt och till min fasa och förskräckelse stämmer inte det förutspådda. Problemet ligger egentligen inte hos nördarna själva, problemet är främst semantiskt. För att vara ”nörd” idag är inte vad det en gång var och även om de personer som jag för åtta år sedan förutspådde skulle ta över världen fortfarande kan göra det, kommer de att skrida till verket under andra epitet. Begreppet nörd har sakta men tragiskt blivit urvattnat och förändrat. Det betyder helt enkelt inte samma sak som för tio år sedan.

FCZ och the Beauty and the Geek, två dokusåpsliknande tv-serier där nördar har prominenta funktioner. I FCZ får tittaren se att nördarna är mänskliga; FCZ ger tittaren en stereotyp bild av nörden som ändock är mer mångfacetterad och djupsinnigare än vad som tidigare erbjudits. Viktigast av allt är att serien får åskådaren att sympatisera med nördarna snarare än att fjärma sig. Beauty and the Geek tar ännu ett steg längre i och med att nördarna paras ihop med ”skönheter” som är så urbota korkade att sympatierna inte bara hamnar hos nördarna utan icke-nördarna förlöjligas så till den grad att de inte kan ses som annat än rent patetiska. Vidare har vi några av den senare tidens största filmhjältar, Superman, Spider-Man och Catwoman (den sistnämnda för att visa på den kvinnliga motsvarigheten även om filmens framgång inte direkt mäter sig med de övriga). De är superbäst på att jaga superskurkar men har som alter egon ”valt” några riktigt supernördiga personligheter.

Nördarna kom också att bli symbol för omåttlig rikedom. Det främsta exemplet är väl överstenörden Bill Gates men så sent som för några månader sedan, i och med att YouTube såldes, blev två nördar helt plötsligt mångmiljonärer. Nörden blir alltså en symbol för monetär framgång!

På liknande vis som de manliga homosexuella tog skällsordet ”bög” och gjorde det till sitt eget, tog de teknik- och specialintresserade typerna ”nörd” och bar det med stolthet – och detta gjordes med all rätt. Men i och med att ordet förlorade sin negativa klang och snarast laddades med något positivt, något som säger att personen ifråga är bättre/mer beläst än sin omgivning, då började även icke-nördarna att avundas begreppet. Icke-nördarna är de som bäst karaktäriseras genom att de är stora, muskulösa, kör tuffa bilar och får alla tjejerna – eller om icke-nördarna är kvinnor: snygga, moderiktiga och alla heteromäns dröm. Porträtterade i de alltid lika UNDERBARA ”High School”-filmerna är det naturligtvis ”jocks” och ”cheerleaders” vi talar om. Nördarna är inte något av detta. Men det positiva som nördarna ändå kom att utstråla ville icke-nördarna åt och detta uppnår de genom att de sakta men säkert tar över nördarnas kanske främsta front: elektroniken.

Som ett sista steg i denna utveckling (avveckling) har då således de smarta styrande (om dessa är nördar eller ej, det förtäljer icke denna historia) tagit ifrån nördarna deras älskade elektronik och givit den till icke-nördarna i övermacho paketering. Ferrari, Lamborghini och Porsche, de sålde tidigare emblemprydda sportbilar vars målgrupp i stort sett går att finna ovan i beskrivningen av jocks. Idag finner man dessa märkens emblem på bärbara datorer och externa hårddiskar. Det finns alltså datorer som är mer macho än andra och därmed har icke-nördarna påbörjat sitt övertagande av en värld de tidigare varit utestängda ifrån. Icke-nördarna tar alltid större plats än nördarna och i enlighet med Darwin och Highlander (there can be only one!) så kommer endast den starkaste att överleva.

Nörden som vi känner den och som nyss blivit älskad kommer snart att förgås. När även icke-nördarna kan börja kalla sig för nördar (bland annat på grund av deras högpresterande superdatorer) då har begreppet urvattnats så mycket att det inte finns någon betydelse kvar i det. När nördar når framgång, genom IT-miljoner och annat, alieneras de av sina egna (Bill Gates är bästa exemplet på alienerad nörd) och nördarna blir alltså ständigt av med de främsta av sitt slag och splittrar samtidigt sin grupp. När icke-nördarna i sin ytliga överlägsenhet ser superhjältarna på vita duken kommer de att kunna känna igen sig i både hjälten och dennas alter ego (och inte enbart i alter egot som nördarna tidigare gjort), vilket ger dem ett ytterliggare övertag.

Styrkan låg i att befinna sig i socialt underläge men i intellektuellt överläge. När den sociala strukturen försvinner och blir betydelselös försvinner även intellektets betydelse eftersom samhället i regel inte bryr sig om sådant som kräver för mycket eftertanke, det bryr sig om det folkliga. När nörden blir folklig dör den. När ”the freak” blir ”normal” är den inte längre speciell och därmed går den från att vara bortgjord till tillintetgjord och sedan jordad.

Ännu en gång får alltså denna blogg ge plats åt en nekrolog jag aldrig önskat skriva – även om nörden ännu ligger på sin dödsbädd så verkar inte sista rosslingen långt borta och ingen astmainhalator i världen kan förhindra den.

Fast man vet ju aldrig. Kanske att nördarna bara gör sig själva osynliga igen? Kanske att de utnyttjar icke-nördarna? Kanske att nördarna genom att göra elektroniken ytlig gör icke-nördarna beroende av elektroniken och på så vis stärker nördarna sin egen position ytterligare? Kanske att de utnyttjar bloggar för att sprida rykten om sin egen bortgång för att sedan slå till när folk minst anar det? Man vet ju aldrig…

FISK.

På ”PI till u die”, Pseudofilosofiska Iakttagelsers tidigare hemvist, publicerades den femtonde maj förra året en artikel om fisk.

Eftersom inget tycks ha förändrats sedan dess och Fiskfrämjandet fortfarande ökar sin makt och inflytande tänker jag nu göra ännu en attack i sanningens namn!

Denna gång gäller det avslöjandet av en fisk som gömmer sig i det hemskaste av vatten – samt i ICAs fiskgratänger! Närmare bestämt ett vidunder vid namn Alaska Bleka, men som med allt ont har den olika alias: Alaska Pollock, Whiting, Big Eye för att nämna några.

Om inte bilden ovan på denna fulaste av fiskar är avskräckande nog, kanske dessa fakta öppnar upp era ögon:
-Fisken dumpades tidigare överbord eftersom den ansågs vara helt värdelös.
-Den användes som industrifisk till minkfoder och det mesta som fångas idag går till djur- och fiskfoder.
-Gamla erfarna yrkesfiskare i delstaten British Columbia, Canada, kallar denna fisk för awkward.
-Har kallats för havets skräpfisk.
-Etymologi: Det vetenskapliga fisknamnet Theragra chalcogramma kommer bland annat från grekiskans ther (odjur) och agra (föda).

Och om ni tror er kunna undgå denna fisk genom att undvika ICAs fiskgratänger; om ni tror det är säkert att sjunka ned på McDonald’s och sätta tänderna i en härlig McFish, eller varför inte gå till Burger King och sluka en av deras motsvarigheter? Tänk igen! Dessa burgare innehåller samma fula fisk!

För dig som tror att detta bara är dumt påhitt och lögn, kan läsa mer om fula fiskar som du säkert ätit på Kent Anderssons fisksida och se att varje ord om arten stämmer. Om du sedan tvivlar på att Ronald och hans kungliga majestät skulle vara så grymma att servera denna jättefula varelse kan du klicka ovan på de rätta länkarna för att se hur djupt Fiskfrämjandets konspiration faktiskt når!

Till graven vi gå

Ännu en gång har jag följt min gamla älskade tillbaka till sin grav. Höstens mastodontmaraton är över och med sorgband runt armen lägger jag nu kvarlevorna till vila för ännu ett decennium.

The X-Files, namnet på min gamla käresta, var även namnet på allas läppar för sisådär tio år sedan och det var drygt tio år sedan jag såg den första glimten av serien. Nu, efter att under hösten sett alla nio säsongerna, kan jag tio år efter första titten sluta mig till att serien fortfarande är densamma i mina ögon. Det som då var bra med den håller lika bra idag. Det som då var dåligt, det är fortfarande inte bra. Ungdomens upplevelser blev alltså inte förstörda av äldre ögon, såsom mycket annat lätt blir – boken som var underbart briljant när man nyss lärt sig läsa förlorar sin suveränitet med tiden och referensramarnas utvidgning; men i fallet Arkiv X skedde alltså inte detta. Nu är det ju så klart så att de sista avsnitten av serien sågs av mig för bara fyra år sedan och det är ju verkligen inte någon evighet, men fortfarande vill jag vidhålla att de tidigare avsnittens mästerliga charm inte låtit sig brytas ned av tidens annars så obarmhärtiga påverkan.

Nog babblat. Till sammanfattningen!

Men hur skall man kunna sammanfatta en serie som mer eller mindre påverkade miljoner tittare, blev etablerad som ”common knowledge” av alla som ville påstå sig kunna något om kultur och som ännu är långt ifrån död i många av seriens mer hårdkokta fans ögon? Och varför skall man sammanfatta? Därför att det är kul! Det bästa sättet att göra det någotsånär intressant är att ge det en personlig prägel. Here we go:

En av seriens främsta egenskaper är att allt är möjligt. Om något verkar otroligt och förunderligt overkligt, betyder det inte att det inte är sant. Det kan vara en demon som desperat önskar föda ett mänskligt barn, det kan vara utomjordingar, det kan vara insekter i människogestalt eller så är det helt enkelt bara någon som har turen på sin sida. När seriens egna regler inte har några begränsningar, blir det betydligt roligare för tittaren – det handlar inte bara om vilka förövarna är eller hur man skall få fast dem, det handlar lika mycket om vad förövarna är och vad de kan åstadkomma. I dagens mest populära deckare/polisserier är det saklighet och fantasilöshet som löser brotten (samt ligger bakom dem) och de begränsas således – ibland till randen av tristess då man som tittare vet att inget ”out of the ordinary” någonsin kan ske.

Några av de bästa egenskaperna serien hade redan från början var att under kortast möjliga tid etablera rollfigurer, även om de bara var med i ett avsnitt. Genom att göra det klara väldigt klart och det oklara väldigt oklart trodde man och sympatiserade med figurerna. Detta etablerande av figurer var något som tyvärr lämnades med tiden i och med seriens fortlöpande. När flera ”fasta” figurer återkom skedde detta till priset av att ”ettavsnittstyperna” blev mer sällsynta och ofta sämre framställda. Det är även vetenskapligt bevisat att de mest spännande avsnitten är de där Mulder & Scully lämnar högkvarteret för att leta efter ”sanningen” om något obskyrt dödsfall och i och med det träffar på alla dessa ettavsnittstyper.

Varför blev då serien sämre med tiden? Frånvaron av Mulder är den enkla förklaringen. Den något mer avancerade förklaringen är att serien tappade sin ursprungliga ”känsla” och ”enkelheten” i sin ”uppriktighet”. Men låt oss lämna detta vid detta. För visst finns det bra avsnitt till och med i den sista säsongen, även om de allra bästa återfinns före den åttonde. Vem kan förneka att Burt Reynolds som Gud är underbart skoj och enormt uppfriskande i takt till Karl Zeros underbart underliga musik (avsnitt 13 säsong 9)? Detta är inget man skulle få se i CSI direkt. Ännu en gång: när inget är omöjligt öppnar möjligheternas oändlighet oändligt fler möjligheter, vilket i värsta fall kan bli förvirrande men aldrig tråkigt!

Seriens absolut sämsta egenskap är kort och gott: slutet. Det är därför jag tycker mig följa serien till sin grav snarare än se den stiga till himlen. För att förklara mig utan att avslöja för mycket av handling och händelser, tänker jag nu ta hjälp av Aristoteles. Inte min favoritgrek, men han hade sina ljusa stunder. Han ansåg att varje drama med självrespekt bör få publiken att genomgå katarsis, dvs en rening av själen. Men det bästa man har att hoppas på att genomgå efter finalen av X-Files (med den förmätna titeln ”The Truth”) är någon form av katarr. För någon renad, bättre människa, det blir man då rakt inte utav ”The Truth”. Nej, sedd som helhet hade serien varit betydligt bättre om den slutat med säsong7finalen – då hade ännu inte drömmarna förstörts. För ”The Truth” ger inga klara besked om sanningen, inget superlyckligt slut och inte heller något brutalt olyckligt sådant – det som ges är bara allmänt, lågmält och tråkigt. I fallet Arkiv X är ett slut som inte upprör eller gläder inget bra slut, det är ett fett antiklimax. Det hade varit acceptabelt att se Mulder & Scully lyckliga och med alla konspiratörer bakom lås och bom; det hade varit förståeligt om de båda dödades i jakten på sanningen och det hade varit skrämmande underhållande om det sista som skedde faktiskt var att utomjordingarna tillslut startade sin invasion på allvar och märkbart tog över jorden. Istället för allt detta händer absolut ingenting. En del lösa stumpar knyts samman, några flashbacks från tiden när serien var bra och sen så rinner allt bara ut i sanden. Dödstrist.

När jag gräver fram serien igen om tio år kanske jag har ändrat uppfattning. Till dess kommer jag dock inte skänka de dåliga stunderna ens en bråkdel av mina tankar; däremot kommer jag att koncentrera mig på de avsnitt och scener som skämtar livet ur mig och de som skrämmer mig till skrattattacker. Avsnitt som Ice, D.P.O, War of the Coprophages, Quagmire, Humbug, Hollywood A.D. Fight Club, Home, Musings of a Cigarette-Smoking Man, Jose Chung's From Outer Space, The Post-Modern Prometheus, Bad Blood, Dreamland I-II, X-Cops och många fler – alla är de underbara minnen. För att verkligen kunna uppskattas kräver de dock alla andra avsnitten. Förutom det allra sista då kanske.

R.I.P.

Enjoy Cone [del 2].

Pale Force är inte det enda flash-doftande som lyft bort min tungsinthet på sistone och i del nummer två av Enjoy Cone vill jag därför ännu en gång sprida glädjen som Conan givit mig!

Komikern Demetri Martin var för en tid sedan gäst hos Conan. Det som gör honom speciell som komiker är att han inte är så värst rolig hela tiden. Vilket kan vara oerhört roligt. Stundvis på gränsen till pretentiös har han genom ett lukrativt avtal med Microsoft och deras Windows Vista nyligen kommit med ”sin” www.clearification.com. Citationstecknen här är inte bara en snygg detalj; för sidan är kanske mer en påkostad och genomtänkt reklam för Windows Vista än ett Demitri-projekt som är sprunget enbart ur en ”konsten för konstens skull”-mentalitet. Frågan om vad som kom först, hönan eller ägget, är kanske inte heller så värst viktig; om det är bra och fyller sin funktion som underhållning kanske det är av mindre vikt vem som stått för dollarna i detta fall?

På clearification.com kan man se några webisodes som inte direkt är gapskrattsframkallande, men fortfarande väldigt gemytligt fyndigt. Trots den uppenbart synliga sponsringen från Microsoft känns det som Demetri. Och hur känns han? Mja, han verkar gilla kortfattade skämt och att leverera dem ett efter ett. Han gillar även musik och har därför gärna musik till sina skämt. När han uppträdde på Conan till exempel, så ackompanjerade han sig själv på akustisk gitarr. Musiken tycks oftast vara av det melankoliska slaget, vilket ytterligare bidrar (tillsammans med hans lågmäldhet) till att han ibland kan vara lika deprimerande som han är rolig. Men halvdeppig humor passar ypperligt bra i höstrusket – lagom nedstämt för att matcha vädret, men tillräckligt upplyftande för att hjälpa till att härda ut.

Om man inte vill vara Microsoft till lags eller kanske inte finner de små avsnitten på clearification.com särskilt roliga eller sevärda, då är istället hans månadsgamla CD ”These are Jokes” desto mer underhållande. Men den kostar ju också. Då kanske det trots allt är bättre (åtminstone billigare) att låta Bill Gates stå för produktions/distributionskostnaderna och se clearification.com-avsnitten helt gratis. Här följer det första avsnittet som exempel:

Enjoy Cone [del 1].

Conan O’Brien är en skojig typ. Att sjunka ned i tv-fåtöljen klockan 05:55 en vardagsmorgon innan solen ens vågat sig fram blir lite mindre jobbigt när man får skratta lite.

Men Conan är mer än en vanlig gycklare, han är även en superhjälte! Nja, eller åtminstone är han en side-kick. Som medlem i ”Pale Force” bekämpar han ondskan och bringar frid och fröjd till världen. Till Pale Force ära har NBC lanserat sidan http://www.nbc.com/Pale_Force/
Tyvärr är NBC även oförlåtligt dåliga på allt vad strömmande video innebär och om de inte lyckats fixa det ännu så är det omöjligt att faktiskt se äventyren med Pale Force, trots att det var just därför som sidan gjordes! Sidan bjuder dock på en del andra fyndigheter i mindre ”avancerade” format, såsom bilder och text.

Men om man vill se avsnitten (och det vill man ju!) är det skönt att kunna förlita sig på gamla hederliga YouTube istället. Där kan man bland annat hitta detta:

Veckans Citat

”…ty den största galenskap en människa kan göra här i livet är att utan vidare lägga sig ned och dö, utan att någon tar livet av honom eller annans hand än tungsinthetens gör slut på honom! […] Ligg nu inte där och dö…”
– Sancho Panza

Pretty in Pink?

Det är dags att agera språk-Polizist. Någon måste ju göra det och jag känner mig kallad.

Språkpoliser brukar anklagas för att vara både rigida och konservativa – de riskerar alltid att bli sedda som felsökande tråkmånsar som inte har en uns lättsinnighet eller tolerans. Med denna risk jagandes hack i häl, ger jag mig nu ut på den tunna is som är vårt lilla språk.

Den språkliga fadäs som just nu sticker mig mest i öronen (och orsaker associationer av det äckligare slaget) är hämtad ur en reklamfilm som visats på tv nu ett tag. Det är mobiltelefonoperatören ”3” som ligger bakom den och syftet tycks vara att marknadsföra ett abonnemang som även medför att man får en Sony-Ericssontelefon i ett utförande exklusivt för operatören i fråga. Telefonen är helt enkelt rosa. Men häri ligger också underligheten. Reklamrösten som berättar om detta fantastiska erbjudande slänger nämligen in ett engelskt ord i en mening som för övrigt är på svenska. Detta är oftast okej, när man talar om ”mail”, ”blog” osv. Men hur väl fungerar det egentligen här? Det som reklamrösten säger är nämligen något i stil med: ”…och du får mobiltelefonen i pink…”. Hon menar förhoppningsvis det engelska ordet ”pink” och inte det svenska. För de uttalas ju båda likadant. Om man bara lyssnar till ljudet och inte ser telefonen i bild är det ju omöjligt att veta att den är rosa. Om man bara lyssnar till rösten är det omöjligt att veta att ett ord som låter som ett svenskt inte alls är det. Det är detta som språkpolisen inom mig finner oerhört retande: den bristande språklogiken. Man kan ju förstå vad de vill sälja med reklamen, men är de tvungna att säga det på ett så korkat vis?

Kanske är jag för intolerant när det gäller exakthetsaspekter i språket? Kanske att jag inte är tillräckligt öppen för blandandet av olika språk när som helst och hur som helst? Kanske är det extremt långsökt att tycka att ”pink” och andra ord som låter lika på flera språk bör användas med större försiktighet? Kanske är det dumt att som Karolinska Universitetssjukhuset försöka undvika förkortningen KUS bara för att det låter som persiskans ”kos” (som är ett ganska grovt ord för en del av den kvinnliga anatomin)?

Eller kanske att jag har fått hela reklamfilmen om bakfoten? Kanske att det faktiskt handlar om att man får en telefon dränkt i urin?

Iggy Pop & The Osk

Detta är en bild tagen på Hultsfredsfestivalen 2001, det år då jag var där och sov i ett på tok för litet tält och hade på tok för liten kunskap om hur mycket bra musik det finns.

Det syns nu kanske inte så bra vad bilden föreställer, men ni måste förstå att detta är i digitalkamerans ungdomsdagar! Det handlade om att fånga en ande - att fånga en idé snarare än en exakt pixeleufori.

Det är inte jag som tagit bilden, men jag vill ändå yrka på att jag spelat en viss roll i bildens tillkomst. Det är min gode vän och kumpan i brott, moocko, som knäppt bilden. Det som inte syns på bilden, men vars mystik och ande ändå finns där, är Iggy Pop som i hela sin barbystade gestalt lever runt på scenen. Min roll i bildtagandet var att lyfta upp fotografen moocko över mitt huvud så att han kunde få en bättre vinkel – något som är betydligt lättare än det låter tack vare hans särdeles lätta kropp (se hans inlägg: ”Läst på Aftonbladet.se”). Hursomhelst blev det en bild och hursomhelst minns jag inte mycket mer av den konserten.

Det viktiga är att det är Iggy Pop och han är cool, även när man inte ser honom. Jag vet nästan ingenting om honom, har inte hört ens en bråkdel av hans musikaliska alster, men det spelar ingen roll. Han är en punkrockare av hårdaste och tuffaste slag och därför klingar kanske textraderna från låten ”Punkrocker” allra bäst när de sjungs av honom! Förra året spelade han in låten tillsammans med Teddybears Sthlm, mest på djävulskap verkar det som. Resultatet kan ni höra här:

Detta är en massiv fil i förvånande bra kvalitet, men med något sketet 56k-modem blir det alltså mer möda än belöning – låten kräver sin bandbredd. Och om timmarna jag lade ned på att fixa denna mp3-spelare visar sig vara förgäves (dvs. den fungerar inte) då kan ni ändå gå in på artistdirect och där lyssna till samma fil, så ni kommer inte undan!

Veckans Sanning

"Stultorum est infinitus"

dvs: dårarnas antal är oändligt stort.

Juristernas dagar äro räknade

Juristdagarna är snart här! Bilden ovan tycks ju peka på det, även om evenemanget fått sig en släng av avstavning på just denna reklampelare.

För alla er som inte vet mer än jag så är Juristdagarna en glädjens och hänryckningens tid. Som dess namn och den givna affischen avslöjar varar sedan denna underbara tid i hela sju…………….timmar(?). Vad falls? Får man nu lust att brista ut. För hur man än vrider och vänder på det hela blir ”Juristdagarna” knappast några dagar om det bara handlar om sju timmar på en och samma torsdag.

De som informerar om ”dagarnas” utformning nämner visserligen, lite kortfattat, att ”Trots namnet kommer den [mässan] alltså att pågå under enbart en dag”; men man gör inga försök till att förklara eller ursäkta denna anomali. Är det då inte dags att tänka över namnet på mässan? Det klingar allt lite falskt i mina öron. Lite som att stryka fyra grenar och envisas med att kalla det för ”5-kamp” eller att släppa en bok och påstå att historien ensamt utgör en komplett trilogi.

Just denna mässa tycker man borde få genomgå lite extra granskning då den främst riktar sig till dem som på heltid och med iver skall komma att granska och generera kontrakt och andra juridiska texter där ords exakta innerbörd och korrekthet är av den yttersta betydelsen. Undrar om ”falsk marknadsföring” är något att yrka på eller om en allmän misstro till rättväsendet är på sin plats? Underligt är det likväl.

[Ära den som äras bör! Tack, Bella för din uppmärksamhet!]

Veckans Ordspråk

”Människor med för många fasta åsikter är som får utan humor:
vanligt förekommande, oftast enfaldiga och aldrig särskilt roliga.”
(Ryskt ordspråk)

Allt är INTE relativt!

Nej, den som påstår detta på fullaste allvar och som något mer än bara ett uttryck att ge glans åt vardagssamtalet har inte läst mycket epistemologi i sina dagar. Fast vem har det?

Vad är det då för fel på detta välanvända uttryck, ”allt är relativt”? Först och främst är det användandet av det som borde ifrågasättas – just för att det aldrig ifrågasätts. Uttrycket används för att bortförklara och rationalisera och inte minst för att undvika att ge något ordentligt svar eller ställningstagande. Det är ju lite trist. Det är lite trist att användarna av uttrycket inte så mycket bryr sig om innerbörden av vad de säger som att bara få något sagt.

Men uttrycket har en god egenskap också. Fast det håller de nog inte med om, de som gärna använder det. I sin koncisa formulering innehåller ordstävet även medlen för sin egen ogiltighetsförklaring; det motbevisar sig självt. För om det är sant, om allt verkligen är relativt, då måste även uttrycket i sig vara relativt. Alltså, om ”allt är relativt” är relativt betyder det att under vissa förhållanden att ”allt” inte alls är relativt längre. Det blir alltså en lögn för att det är (om det är) sant, och om det inte är sant från början blir det ändå inte sant. På detta vis blir det en skojig liten paradox och något av en oxymoron att göra sig lustig med, att förgylla ett samtal med – men knappast ett seriöst svar på en fråga!

Och om man nödvändigtvis vill använda sig av ”absoluta” påståenden som ju detta uttryck vill ge skenet av att vara, beakta då istället följande: ”ingenting varar för evigt”. Detta är ”absolut” då det innefattar oändlig tid och allt som där i ryms. Precis som med ”allt är relativt” upplöser detta uttryck sig självt. Men det sker då till sin fördel snarare än motbevisar sitt eget rättfärdigande. Om ingenting varar för evigt, då varar inte heller uttrycket som påstår detta för evigt. Men i samma stund som det inte längre är sant, uppfyller det sin egen profetia och har således förblivit sant hela tiden.

Men det är klart… Ingenting varar för evigt. Och då kommer någon gång ”sanningen” att ”allt är relativt” är ”falskt” ej längre vara. Kanske att det blir falskt? Kanske att det inte blir något alls? Inte vet jag. Det här är ju trots allt pseudofilosofiska iakttagelser och jag gör inga anspråk på att skapa några absoluta sanninger, vill bara uppmärksamma på att det kanske är värt att tänka på vad man använder för uttryck.

en introduktion till pi.

Trestegs minilektion i grekiska:
1. Philos/philia betyder ungefär ”kärlek”. Känns ju igen från till exempel ”homofil” och ”diskofil” (dock ej ”filmjölk med jordgubbssmak”).
2. Sopheía/sophia betyder ”visdom”.
3. Pseudo betyder rätt och slätt ”falsk”.

Sammansatt blir det pseudofilosofi.

Och för alla viktigpettrar, det menas inte ”kärlek till falsk visdom” och inte heller att kärleken till visdomen är falsk. Det menas att kärleken till visdom, kunskap, insikt eller vad man nu vill kalla det, i allra högsta grad existerar i denna blogg; men någon tvättäkta filosofi och allt vad det kräver, det handlar det inte om. Mindre ofta, åtminstone.

Iakttagelser är vad denna blogg baseras på. Vad jag har skådat, känt och upplevt och förhoppningsvis även tolkat, analyserat eller begrundat. Objektivitet är alltså inte att tala om. Men betyder det att det är mindre sant?

Pseudofilosofiska Iakttagelser var namnet. Trevligt att råkas.