Parodi! Part Deux

Fortsättning…

Epic Movie har fullkomligt missat poängen med parodins gyllene regel att beakta allvaret och filmmakarna verkar ha försökt göra en film med så många referenser till storfilmer som möjligt snarare än att vilja vinkla och perspektivförskjuta. Rent pseudofilosofiskt förkastligt och komiskt är det knappast.

Epic Movie är en orgie i misslyckade försök att underhålla. Varför? Bland annat därför:

- Har de ens sett filmerna de parodierar? Som parodimakare gäller det att behålla en subtil relation till det parodierade och få det att passa in i den egna historien. För att göra detta krävs att man vågar lita/hoppas på att publiken sett de parodierade filmerna eller åtminstone att man försöker få skämten att fungera utan igenkänningsfaktorn – och inte vara övertydlig. Med Epic Movie verkar de försökt satsa på ett säkert kort: enbart referera till de delar av de episka filmerna som så många som möjligt sett, nämligen deras trailers. Detta gör att scenerna blir tråkigt livlösa för alla som sett originalen. Det gör att de sticker ut fasansfullt mycket från filmen i övrigt och skrikande skriver de publiken på näsan vilken films trailer de har sett.

- Om man ska göra parodi på även de komiska scenerna från filmerna man gör sig lustig över så kan man inte bara låta originalskämtet stå kvar. Exempel: Visst är det skoj att Wolverine kan ”give the finger” med sina klor, men det gjorde han redan i första filmen om X-Men och att bara upprepa detta lilla skämt är inte att parodiera! Parodi hade det varit om Epic Movie-Wolverine fällt ut två skedar och en gaffel, men att upprepa är ju bara att stjäla. Att stoppa in en Borat-kopia som säger samma sak som i ”hans” långfilm är både tråkigt och meningslöst. Det enda man lyckas med när man låter en Jack Sparrow-kopia svänga lite fjompigt på armarna samtidigt som han är packad på rom är att ytterligare understryka hur underbart komisk och välspelad Johnny Depps version är.

- Det kan vara roligt att peka ut saker som var omedvetet löjliga/roliga med originalfilmerna genom att göra dem mer extrema eller ändra på någon detalj. Det är INTE roligt att ha någon som vagt påminner om Samuel L Jackson i Snakes on a Plane säga den filmens ultimata catch-frase upprepade gånger.

- Man begår ett stort misstag om man presenterar ett förlöjligande som om det vore nytt trots att alla i publiken förmodligen redan tänkt tanken efter ha sett originalet – och det är verkligen viktigt att vara säker på att de i originalet inte var medveten om denna ”löjlighet”. Exempel på detta misstag i Epic Movie: när faunen visar sitt hem i en parodi på MTV Cribs är ett av skämten att han överallt har en massa platta tv-skärmar på de dummaste ställena, t.ex. under sittskuddarna i soffan. MEN de i verkliga Cribs som ständigt visar upp sina skärmar och som har de på nästan lika dumma ställen själva, de är ju medvetna om detta! Alltså, själva statusen ligger i att ha skärmar som man aldrig kommer att nyttja i annat än som skryt (exempel på detta är de små lcd-skärmar som sätts in i nackstöden längst bak i bilarna – ägaren/föraren av bilen kan aldrig se dem, vilket gör det ”lyxigt”).

- Att trycka ”unrated version” på DVD-konvolutet tycks vara alla filmproducenters våta dröm – detta lyckades de förmodligen med denna gång genom att (extremt illa passande rent hantverksmässigt, sabbar flödet totalt) klippa in en naken kvinna som inte gör något annat än bara är där för alla kåta amerikanska tonårspojkar.

Det är underligt. Regissörerna bakom Epic Movie skrev manus till alla Scary Movie-filmerna, så nya inom parodigenren var de ju rakt inte, men ändå lyckas de misslyckas med allt som gör en parodi bra.

För att kunna spela dum måste man vara smart – annars spelar man ju inte. För att man skall kunna skratta åt något som förlöjligar får inte förlöjligandet vara löjligt – då blir allt bara platt.

För att bli kvitt stanken av misslyckande och rensa hjärnan från tristess efter Epic Movie rekommenderas en stor dos parodier som är bra på riktigt. Ytterligare anledningar att se Hot Shots!-filmerna och Loaded Weapon 1 är:

Hot Shots!

• Charlie Sheens bästa roller, någonsin.
• Richard Crenna spelar samma roll som han gjorde i Rambo-filmerna. Drift med sig själv är alltid kul!
• Om man ser första filmen med svensk textning får man lära sig det utmärkta uttrycket ”bränna allt på hattar”, vilket är precis vad man alltid bör göra när man får lite pengar över.
• Den fångenskap och sällsynt milda ”tortyr” Rowan Atkinsons får utstå hos Saddam Hussein kan ha satt spår även i Iran. Den ganska nyligen frisläppta gisslan, bestående av brittiska sjömän, hade ”torterats” genom att de iranska fångvaktarna/förhörsledarna skrattade åt en av sjömännen, tog ifrån honom hans iPod och sade att han såg ut som Mr. Bean. [se: www.timesonline.co.uk]

Loaded Weapon 1

• Samuel L Jackson i pre-“Pulp Fiction”-afro.
• Tim Curry som trovärdig flickscout.
• William Shatner som en riktig bad ass boss.
• Bruce Willis som John McClane.
• Parodi på riktigt.
• Och Emilio Estevez är sannerligen den bittraste av bittra poliser! Med en tvist...:

Nice weather? You think we're having... nice weather? I guess you didn't lose the only one that meant anything in your life. I guess you don't feel burned out by the human misery and despair perpetrated by the criminal vermin that infest every pore of this decaying city, forcing you to guzzle cheap wine and cheaper whiskey to dull the pain that shatters your heart, rips at your soul, and keeps your days forever gray. What flavor Icee you got today?

(imdb.com)

Parodi! 1

Jag har alltid varit svag för parodier. När det gäller komedi i långfilmsformat är det filmer som Hot Shots!, Hot Shots! Part Deux och Loaded Weapon 1 som bringat mest skratt. Vad gör parodier så hämningslöst underhållande och sevärda? I sann pseudofilosofisk anda skulle jag påstå att det är för att parodier inbjuder till nya perspektiv som möjliggör ifrågasättande av normer; att de ger nya vinklingar på vad som är högt och lågt. Men det kan lika gärna vara för att det urbota löjliga är det allra roligaste som någonsin klampat på vår jord.

De nämnda parodierna förde förlöjligandet till nya höjder och det enda negativa med dem är att standarden de satte bevisligen blev för hög. Hot Shots! utgick från Top Gun, Part Deux från Rambo-filmerna och Loaded Weapon 1 naturligtvis från Lethal Weapon -filmerna. Filmer som kan tyckas vara svåra att ta på allvar redan från början – men som är dödligt allvarliga i sättet de framställs på, i de mer känslosvallande situationerna. Okej, Sylvesters Rambo kanske inte har den största spännvidden av känslouttryck, men att han är ashård läggs av filmerna fram som den mest allvarsamma sanningen.

En väldigt viktig del av den goda parodin är att kontrastera mot allvaret i de parodierade verken. Så var fallet redan 1741 när Henry Fielding parodierade den omåttligt populära och seriösa Pamela från det föregående året genom att ge ut sin Shamela. Man visste hur man gjorde parodi på populärkultur för 260 år sedan, varför blir det då så misslyckat idag? Fielding tog de allvarsamma och allmänna uppfattningarna och genom att endast ge en liten vinkling på originalhistorien blir dygdighetens Pamela en skammens Shamela. Ändrar man för mycket mister parodin sin makt och makten ligger i vinklingen av originalet/”sanningen”.

De nämnda filmparodierna behåller de parodierades allvarsamhet i presentationen av figurer och handling – det är på dödligt allvar för alla inblandande samtidigt som det är urlöjligt. Världarna som filmerna skapar är verkliga världar, bara roligare och roliga just för att de är på allvar. Allvaret känns av i allt från replikers träffsäkerhet och likhet med originalen, de filmtekniska knepen och skådespelarnas prestationer. Nämnvärt är att Charlie Sheen, stjärnan i Hot Shots!-filmerna, lyckas vara övertygande både som Tom Cruise roll i Top Gun och Sylvester Stallones Rambo, från miniperson till muskelberg och utan specialeffekter. Dessutom driver Charlie Sheen tillsammans med sin far Martin Sheen med sina egna respektive roller i Platoon och Apocalypse Now. Detta görs genom att de helt enkelt spelar dem igen och låta deras voice-overs avbryta varandra, identifiera varandra som skådespelare från en tredje film, men inte som far och son… Äsch, blir för komplicerat att förklara. Det är dock ett gott exempel på hur många nivåer filmen rör sig på samtidigt och hur allvar blandas med extrem löjlighet.

Här är scenen citerad:

Topper Harley: [narrating] Somebody once wrote, "Hell is the impossibility of reason." Well, that's what this place feels like - hell. I hate it already and it's only been a few hours. I'm so tired. We get up at four in the morning...

Capt. Benjamin L. Willard: [narrating] At first I thought they handed me the wrong dossier. I couldn't believe they wanted this man dead. Third Generation West Point, top of his class, Airbourne, Korea, about a thousand decorations, etc, etc...

Topper Harley, Capt. Benjamin L. Willard: [as their boats pass each other] I loved you in Wall Street.

(imdb.com)

Men varför denna hyllning av decenniumgamla parodier? Om jag någonsin skall komma fram till en poäng i detta inlägg måste jag först referera till min vän David. När Scary Movie kom och det gäller även Not Another Teen Movie om jag inte missminner mig, anmärkte han på att de filmer de parodierade (Scream och American Pie etc.) redan från början var komiska. Detta kunde jag ju bara hålla med om och gör det fortfarande. Men dessa filmer gjorde ändå, precis som de tidigare nämnda, främst narr av det allvarliga – det som får ses vara menat att uppfattas allvarligt i dessa filmer. De delar som var komiska inslag i Scream och tonårskomedierna kunde fortfarande dyka upp i parodierna, men då gjordes de än mer extrema – det komiska blev förlöjligat och precis som allvaret ifrågasätts och vinklas i de perfekta parodierna får man ett nytt perspektiv på kända scener och situationer. Jag kanske inte alltid tycker det är så roligt (då det allt för ofta innebär att fekalier och andra kroppsrelaterade substanser blandas in), men grundidén och ett försök till eftertanke finns ändå där. Och även i en fulländad parodi som Loaded Weapon 1 görs det parodi på Mel Gibsons och Danny Glovers uppsluppna gnabb om vem som ska få köra bilen. Detta görs komiskt genom att det i originalen tillgivna käbblet i Emilio Estevez och Samuel L Jacksons tappning går från munhugg till ren käftsmäll. Och allt detta sker inom ramarna för parodiernas skapade världar och inbegripna logik. Själva snytingen som utdelas i Loaded Weaopn 1 får sin udd då den glada situationen i originalet förvandlas till en gravallvarlig situation – våldet smärtar och är på riktigt. Istället för att ta något allvarligt och göra det löjligt/lustigt som parodin oftast gör, lyckas de här även med det motsatta – det lustiga blir allvarligt och därmed löjligt roligt.

Till och med Scary Movie lyckas om stundom med detta och gör det mästerligt i jämförelse med den episkt katastrofalt urusla Epic Movie. Det är sågandet av denna läskigt dåliga film som kräver denna tillbakablick på svunna tiders humorfilm och det är själva sågandet som är den sökta poängen. Epic Movie blir på grund av sin uselhet ett svart hål som inget roligt kan slippa ur och för att verkligen förstå hur dålig filmen är måste vi först minnas hur bra bra film faktiskt är.

Men mer om denna sugiga film nästa gång.