Reffat i Kritikern.

I förra veckans inlägg om Phantom avslöjades några av de litterära klassiker som refereras i filmen. Majoriteten av de reffade verken hade minst 100 år på nacken, men då de tillhör världslitteraturens mest kända är anspelningarna lättidentifierade.

En TV-serie som är fullproppad med referenser är The Critic. En serie som gick på TV i mitten av 90-talet. Serien lades ned av mesiga ABC för att den var för vågad. Sedan hottades den upp och visades på FOX under en säsong innan den blev nedlagd även där. Den nya chefen på FOX saknade nämligen humor och hyste ett stort personligt agg mot just Kritikern.

Serien tar upp filmer och TV-serier på ungefär samma sätt som de tecknade söndagsserierna på FOX gör än idag, dvs. genom parodier, homager, namndropp och rena replikstölder. Men i The Critic sker det mest hela tiden. Då huvudpersonen är filmrecensent har han anledning att ständigt tala om olika filmer (oftast hur mycket de stinker) – men även det New York han lever i är ett ytterst filmiskt sådant.

Mycket film blir det och på många nivåer.

Daterade referenser

Inte alla tecknade TV-serier kräver att man känner till Sergei Eisenstein och har sett Sjunde inseglet för att fatta allt.

Referensramarna som krävs för känna igen sig kanske därför inte heller hittas hos vem som helst. Eftersom serien strävade efter att vara så aktuell som möjligt känns den även mer daterad än andra från samma tid. Men det är även en del av charmen. Vissa bortglömda, många döda, celebriteter figurerar och påminner om en nära, om än svunnen, tid. De som ofta återkommer ger smak av den tiden och det blir snart klart att The Critic utspelar sig under en tid då:

• Johnny Carson var vid liv och älskad.
• Dudley Moore var vid liv och ständigt packad.
• Bob Hope var vid liv och drog fortfarande snustorra skämt.
• Marlon Brando var vid liv, men mest tjock och snuskigt rik.
• Orson Welles var vid liv, men mest tjock och sorgligt fattig.
• Bill Clinton var känd som den tjocka presidenten, inte den nedfläckande.
• Woody Allens filmer intresserade få, men förhållandet med Soon-Yi intresserade alla.
• Howard Stern var med överallt och lyckades fortfarande uppröra.
• Arnold Schwarzenegger var en korkad actionhjälte och inte vald ledare.
• Siskel & Ebert var båda vid liv och bestämde vad som var bra film.
• Saddam Hussein var vid liv och mest på skoj.
• Christian Slater hade en lovande framtid.
• Sofia Coppola var känd genom sin familj och som en dålig skådis.
• Keanu Reeves var känd som en träig och usel skådis… vilket kanske gör honom till den som bäst stått emot tidens tand.

Bland de riktiga filmerna som serien refererar till oftare än andra finns exempelvis:

• Scent of a Woman och då främst Al Pacinos återkommande”Whoo-ah!”.
• Honey, I Shrunk the Kids (bäst är kanske Hannibal Lecter-versionen: Honey, I Ate the Kids).
• Rain Man (bl.a. i “uppföljaren” Snowman, där Tom Cruise bror är en smältande snögubbe).
• Jurassic Park och de hyperintelligenta raptorerna.

Och bland de bästa titlarna och filmerna i The Critics filmuniversum hittar man:

• Red Balloon Part Two – Revenge of the Balloon. En actionuppföljare till 1956 års franska klassiker Le Ballon rouge.
• Dennis the Menace II Society. Mr Wilson ligger riktigt jäkla risigt till.
• Apocalypse Wow, musikalversionen av Apocalypse Now.
• Smokey and the Spartacus, filmad efter att Kubrick fått en skallskada.

Och framtiden var ännu oskriven, men antog gjorde man:

• Det kommer bara göras en film om Jurassic Park.
• Twin Towers kommer alltid vara en del av New Yorks skyline.
• The Hunchback of Notre Dame är den minst troliga historien att bli musikal.
• Det kommer inte göras fler än två Batman-filmer.
• Rocky 6 eller Texas Chainsaw Massacre 4? Aldrig!

Fun Facts

• Skådespelaren som gör Orson Welles röst i serien (Maurice LaMarche) gör även Welles i Ed Wood.
• Skådespelaren som spelar kritikerns far spelar ”Beef” i Phantom of the Paradise.
• Nancy Cartwright gör för ovanlighetens skull en tjejs röst, vilket gör att hon mer eller mindre användar sin normala röst.
• Al Jean och Mike Reiss som skapat serien ligger bakom en drös Simpsonsavsnitt, bland de roligare finns klassikern (och filmparodin) ”Simpsoncalifragilisticexpiala(Annoyed Grunt)cious”.
• Från början var det inte tänkt att serien skulle vara tecknad, utan ”på riktigt”.
• Även gamle filmnörden David Bordwell gillar The Critic, kolla själv på hans blogg där han för två veckor sedan skrev om hur en kritiker bör vara.
• Förutom att de alla är lättigenkännbara klassiker, är alla filmaffischer i serien Sony Columbia-filmer. Detta då bolaget även ligger bakom serien och därmed är rättigheterna gratis.

Köper man serien på DVD är kommentatorspåren värda att lyssna på. Där nämns en del av referenserna man kan ha missat. Fast skaparna erkänner under kommentarerna att de själva inte minns vad allt anspelar på… På DVD:n kan man även se de webisoder som kom i början av 2000-talet och som innehåller något nyare referensmaterial (exempelvis X-Men och Harry Potter).

Man behöver dock inte känna igen allt. Man behöver inte ha sett The Green Acres eller deodorantreklamerna med Chuck McCann från 70-talet, även om referenserna finns där. Och nog finns det någonting för alla att känna igen, Ingmar Bergman, till exempel.

Phantom of the Paradise

En historia som tar upp musikindustrins smutsiga baksida med djävulska producenter och krävande divor. Med knarkande stjärnskott som legat sig till framgång medan de riktiga talangerna dukar under i rännstenen utanför. Som presentatören förklarar i inledningen av filmen är det här historien om ”the man who made it, the girl who sang it and the monster who stole it”. Med dem orden sparkar sedan ett färgsprakande musikalnummer igång berättelsen om the Phantom of the Paradise.
Monster, musik och komedi är filmens främsta byggstenar och resultatet blir ett härligt virrvarr av intryck och kulturella anspelningar.

Fenomenet

Brian De Palmas film hatades och ratades av de flesta då den kom ut 1974. I en samtida publikation kunde man t.ex. läsa:

With numerous scenes of violence such as stabbings, beatings, disfigurements and ritual dismemberments, the film is, in reality, a sickening and decadent spectacle.

Hur kan man inte vilja se en film med den beskrivningen? Och visst sågs den. Åtminstone i Winnipeg. Här gick den av någon oförklarlig anledning längre på bio än någon annanstans (på många andra platser lades den ned efter 1-2 veckor!) och det är kanske tack vare framgångarna här som filmen nått sin status. Om hur filmen påverkade denna stad och dess (enligt kritikerna) lättpåverkade ungdom kan man läsa på Phantompalooza – där allt om fenomenet, människorna, tiden och musiken tas upp.

”Musikal”

Phantom är väl en av De Palmas mindre kända filmer idag, även om kultvärdet numera har spridit sig utanför Winnipeg (2010 kommer till och med en nyinspelning). Det var De Palmas flört med musikalgenren och den hann både hatas och kultförklaras före Rocky Horror Picture Show – den mest kultiga rock-musikal-in-drag-med-skräckfilmstema-filmerna av dem alla. Rocky Horror är mer vad jag vill kalla en riktig musikal då stora delar av handlingen förtäljs genom sång och dans av filmens figurer. I Phantom däremot kretsar handlingen kring musikindustrin och de musikaliska partierna består av figurernas framträdanden. Detta skiljer Phantom från den vanliga Broadway-musikalen där (påstådda) hårda gäng sjunger glatt om sin nya bil eller dansandes knäpper i takt med fingrarna innan varje knivslagsmål. Här sjunger man istället ett litet stycke på scenen först efter någon mördats, man blandar inte.

Stil, form och story

Många gånger är stilen i filmen klassisk De Palma. En stil som ger split screens och fotot i allmänhet den betydelse den förtjänar. De Palma skäms heller inte för att referera till andras filmer eller göra något nytt av prövade grepp. Exempelvis blir en ovanligt lång split screen-sekvens en snygg bilsprängarhomage till inledningsscenen av Touch of Evil.

Det anspelas även på en mängd andra verk. För alla belästa och besedda referensälskare finns det mycket att bli exalterad över. Frankenstein, Phantom of the Opera, The Hunchback of Notre Dame, The Picture of Dorian Gray och inte minst Faust är några av de mer skräckromantiska associationer som görs.

Slut och trailer

Phantom har sina corny sidor och filmiska "missar", men de ökar bara filmens charm. Det enda svaga med filmen är kanske slutet, som är (i brist på bättre och riktiga uttryck) lite väl ”knarkat”. Ett slut som också avslöjas tillsammans med resten av handlingen i en av filmens trailers. Den mest avslöjande trailern någonsin är kanske den till Diabolik (om du inte tror mig, ask Eva!) och det är svårt att nå upp till den graden av spoilers – även om Phantoms kommer nära. Dock koncentrerar sig Phantoms trailer på de spännande och monstruösa delarna, så filmen som helhet avslöjas inte. Den ger inte heller någon klar bild av det musikaliska och komiska, men den är cool så det räcker! Se den!

Bonustips

En annan film av den tidiga De Palma som hatats (till den grad att den tas upp i 2004 års film The 50 Worst Movies Ever Made) är 1968 års Greetings. En film med oförtjänt dåligt rykte, som doftar av Godard-tokigheter och ung fräsch filmare. En film som även visar den då 25-årige Robert De Niro i sin första riktiga roll. En film som alltså är väldigt sevärd, vad andra än påstår.

(Inte fullt så) intelligenta ordböcker.

Mobiltelefoners s.k. intelligenta ordböcker hjälper till att snabbt stava orden när du skickar dina fylle-SMS. De ger förslag på de vanligaste orden som innehåller de bokstäver du tryckt. Om du t.ex. trycker på 5 2 4 så kommer de flesta mobiler med förslaget att du ska skriva ”jag” och inte ”lag”, ”låg” osv. En oumbärlig funktion för somliga. En vidrighet utan dess like för dem som kör old school och matar in varje bokstav var för sig.

Men ibland blir det fel, även om ordboken finns till hands. Oftast beror det på att avsändaren inte är lika intelligent som sin telefon. Alla som fått SMS i stil med ”jag räknar dig så mycket” känner nog igen detta. Avsändaren har då missat att telefonens första förslag för 7 2 5 6 2 7 inte är ”saknar” utan ”räknar”. Det finns oräkneliga exempel på detta och när du inte förstår ett meddelande beror det alltså inte nödvändigtvis på dålig ordkunskap från din sida. Men om din chef i ett SMS ber dig komma över för att arbeta lite med hans ”remis” är det inget nytt ord för kvartalsrapport utan ett förslag du nog bör avböja. (Eller ”åtanka” som mobilen vill att ordet ska bli…)

Den senaste tiden har man även kunnat läsa om rasistiska och sexistiska inslag i ordböckerna, vilket har upprört många och ifrågasatt mobiltillverkarna. Ericsson tvingar nu inte någon att använda orden (lika lite som exempelvis Bic tvingar folk att skriva upp telefonnummer eller limerickar på offentliga toaletter) men lite pinsamt var det. Så, de ansvariga för de intelligenta ordböckerna tar nu bort ord som ”hora” och ”luder”. Hallickarna får det lite knivigare med andra ord.

DN listade i en artikel tidigare i vår några av de märkligare och ”laddade” ord som telefonen gärna stavar till och några helt vanliga som telefonerna inte vill kännas vid. Underligt ord som faktiskt finns hos både Nokia och Ericsson är ”tomtebög”. Fast med tanke på att man manuellt måste testa vilka ord som telefonen kan stava, så är det mest underliga att någon på DN slagits av tanken att försöka skriva just tomtebög. Varken ”apelsin” eller ”spindel” är förresten riktiga ord enligt mobilerna – kanske en citrushatande araknofob som skrivit ordboken?

Men, för att få kallas intelligent, då måste någon sorts smartighet finnas med. Det räcker inte med att lista vilka ord som kan bildas av olika bokstäver. Man hoppas på mer. Man hoppas att alternativen man får upp ska komma i en relevant ordning. Man hoppas även att denna ordning ska vara extra relevant för just SMS:ande. Men så är det ju inte. Se bara på exemplet ovan med ”räknar”. SMS som berör ämnet ”saknad” måste vara minst dubbelt så vanliga som SMS där folk räknar med något. Det vågar jag sätta min hatt på.

Ofta förekommande i SMS torde ord som ”puss” och ”kram” vara. Och visst finns de i ordböckerna. Tills de ska skrivas i plural. ”Surrar” eller ”surrap” kommer upp som förslag för ”pussar”. Vissa kanske föredrar en sur rap, men det är inte det ordet jag skulle vilja påstå är det vanligaste.

De intelligenta ordböckerna är egentligen ganska korkade. Men visst har det skett en utveckling. I Apples iPhone skall ordet ”åsnesex” finnas med. Min lite äldre Nokia vill dock inte veta av någon åsna och stavar istället glatt till armésex. Och på telefonen stavar man Arne, åsne, armé och bröd med samma tangenter. Vad som föredras får man avgöra själv.

/Orkar (om ordboken får bestämma)

Spanska stöveln – Dylans kärlekstortyr

The Times They Are a-Changin' är ett av Bob Dylans bästa album. En av de allra bästa låtarna på detta album är Boots of Spanish Leather. Det är en sång om ett kärlekspar som skiljs åt. Den ena reser iväg och frågar om inte personen som blivit kvarlämnad vill ha något (guld, silver etc.) men får som svar endast romantiskt dravel i stil med ”bara dig” osv. Så småningom fattar personen som blivit lämnad att personen som stack nog inte kommer tillbaka. Först då kommer den lämnade personen med en materiell önskan: Spanish boots of Spanish leather.

Och?

Nu råkar en ”Spanish boot”, eller ”spanska stöveln” vara ett gammalt beprövat tortyrredskap. Och som alla andra sådana var det ett smärtsamt påfund. Ofta var det gjort i trä och metall, men läderversionerna som Dylan (kanske) talar om återfanns också. Frågan om vad som faktiskt hände med bäraren av stöveln är mindre viktigt (men lossandet av kött och krossandet av ben brukade vara populärt). Frågan är istället om detta är en sång om den förlorade kärleken eller om önskan till självförvållad smärta? Är det kanske inte någon skillnad?

Låten var en av de kärleksballader som Mikael Wiehe och Ebba Forsberg framförde i försvenskad version för en tid sedan i SVT. Den kan man se här.

Men om man har betydligt godare smak och vill lyssna till låten som den ska låta, så kan man göra det på YouTube. Där finns även hela texten till låten, så att man kan göra sina egna antaganden.

Den bästa bilden av Dylan jag själv lyckats ta. Man kan nästan ana honom där i mitten, i svart kostym. Om man kisar lite… har tagit lämplig drog... och använder sin fantasi.