Rear Window II.

Med fönstret mot gården "lär man känna" människor, får se delar av liv som pågår oberoende varandra trots att de lever så nära.

Folk har kommit och gått, flyttat ut och in.

Förut fanns en stenhård MC-knutte på nedre botten, med solblekta tatueringar och skinnväst. Hans hem prunkade av krukväxter som han ömt vårdade. Nu bor där en annan man vars enda möblemang är en madrass på golvet i ena hörnet och en bildrörs-TV som varje natt målar rummet i blått.

Bredvid bor en tjej som någon kväll i månaden får besök av sin kille eller har vänner över på förfest. De andra dagarna i månaden värmer hon te för en i sin micro.

Våningen över är bebodd bara några månader om året och människorna som då är där visar sig bara sent om nätterna. Julbelysningen i fönstret hänger dock uppe året runt.

Högt upp bodde tidigare de som varje helg bjöd in till fest med vänner, musik och glada tillrop - för att en grå tisdag skrika smädesord över varanda i raseri. Nu bor där ett par som nyss flyttat ihop - alltid tillsammans och aldrig på egen hand, sitter de med sina dunjackor i fönstret och röker tillsammans. De lever, myser och tar sakta livet av sig tillsammans - vackert så det förslår.

Sedan har vi den unge mannen som aldrig kan vara stilla när han talar i telefon, dansar framför TV:n och har dålig musiksmak. Om kvällarna, när mörkret börjat falla på, går han gärna tröjlös. Han passar då oftast på att barbröstad ställa sig i köksfönstret för att ta en cigg, även när vinterkylan frusit till.

Ovanför honom, förmodligen helt ovetandes om varandras existens, bor husets senaste tillskott. Med hörlurarna kopplade till sin bärbara äppledator dansar hon loss om kvällarna, med hela världens energi, helt i sin ensamhet. Och liksom mannen våningen under går hon om kvällarna gärna utan en tråd på överkroppen, men då dansar hon inte längre.

Det vuxna och organiserade paret med tidsenlig inredning och ordentlig dygnsrytm var ett tag favoriterna. De visade sig tyvärr bli en besvikelse. Länge gladdes jag åt väggmålningen som prydde deras vägg: tre gafflar som alla hade spetsat varsin varmkorv, liksom uppsträckta mot taket i hopp om att en mun eller möjligen en ketchupflaska skulle möta dem där. Det var en väggmålning så udda och samtidigt presenterad som om det vore det mest självklara av motiv. Men så en dag upptäckte jag att det inte alls var korvar, det var stora röda blommor av något vallmoliknande slag och gafflarna var bara deras stjälkar. Vilket bakslag! Inte för att jag gillar korv, nej, korv är djävulens påhitt! Dock dog illusionen om att det fanns ordentliga och trendkänsliga människor där ute som vid en renovering av sitt hem kunde få idén att korv och gaffel vore det allra bästa att täcka sin vägg med. Att bara försöka föreställa sig den människa som skulle göra ett sådant val ingiver lycka. Övertygelsen att det fanns människor i världen som hellre prydde väggen med en korv än en stilsäker tapet var länge betryggande - tokighet är så mycket livfullare och hoppingivande än det väntade och säkra.

Verkligheten är ofta bättre på avstånd och när fantasin får fylla i luckorna blir bilden kanske inte så värst sann, men den blir i alla fall lite roligare, lite bättre.

Även om man aldrig lär känna människorna på andra sidan gården på djupet, eller någonsin lär sig deras namn, vet man mer om dem än de själva vet om varandra. För utifrån ser man dem alla och samtidigt medan de själva aldrig ser varandra.

Det värsta med att stirra ut genom fönstret och in i avgrunden är dock att man snart upptäcker att den stirrar tillbaka.