Höstens TV, delrapport 3.

Knight Rider
Big surprise - gammal skåpmat i ny burk. Det är David Hasselhoffs gamla serie som har dammats av och värmts upp i mikron. Efter sommarens backdoorpilot (där Hoffen faktiskt var med) fick en ny generation skapa bekantskap med den talande bilen KITT och andra supertuffa prylar. Piloten fungerade tydligen och nu blir det åka av i alla fall en säsong. Om Hasselhoff återkommer i serien återstå dock att se. Ett sätt att göra serien bättre (även om det blir svårt att göra den bra) vore att i en liten homage till seriens föregångare låta någon kravla på golvet och äta hamburgare. Men så kul lär det inte bli.

Det finns andra ”komiska” element. Förutom vassa och självgoda kommentarer från seriens hjälte tillkommer den aldrig sinande komediguldgruvan som en dators kalla intellekt innebär. Som vanligt återfinns även tekniker/nördar/specialister på högkvarteret som fungerar som comic relief. För att ingen ska känna sig vilsen är alla roller stereotypa till det extrema och comic relief-typerna är inget undantag, även om de är onådigt tråkiga och smärtsamma att se på.

Serien är smärtsam rent estetisk också. Fult DV-filmad som den är har de försökt väga upp med snabba klipp, rörlig kamera och non-stop action – en föga fungerande lösning. Förskräckligt fula transformations-CGI-effekter när bilen leker Optimus Prime gör inte det hela bättre. Efter Transformers fungerar helt enkelt inte billig grafik på förvandlande bilar (säga vad man vill om Transformers, men de visste vad de gjorde när det kom till själva transformationen).

För alla som inte förmår att följa med i den *host, host* invecklade historien ackompanjeras alla bilder av tråkig skvalmusik som ska styra tittarens känslor åt rätt håll. Något som är allt för vanligt nu för tiden. Ingen ny serie når dock till upp Smallvilles nivå av hjärntvättande score. I den serien har man fulländat detta grepp och inte en sekund lämnas tyst eller musiklös – vem vet vad som skulle hända då! Kanske att tittaren skulle känna vad den ville? Kanske att skådespelarna skulle bli tvungna att förlita sig på sitt agerande? Hemska tanke!

Manlig hjälte, kvinnor i underkläder (men naturligtvis aldrig helt naket), explosioner och snabba bilar. Förmodligen vad varje 12-16-årig pojk vill ha. Good clean wholesome (American) fun! När glädjen över återseendet av en gammal bekant lagt sig och serien får stå på sina egna ben är det nog upp till tonårspojkarna att hålla serien vid liv, men det vore inte första gången.

I rollen som KITT (bilen) finner vi förresten Val Kilmer som landat ytterligare ett toppengig.

The Mentalist

Men här har vi väl ändå en helt ny serie? CBS, kanalen som ligger bakom CSI: NY, satsar väl enbart på nya idéer och skulle väl aldrig sänka sig till att bygga vidare på tidigare succéer? Eller...?

Låt oss jämföra med två andra (helt på måfå valda) serier.

Monk: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt polisen, men är inte anställd av dem - en outsider. Han har psykiska problem och en död fru vars mördare är huvudpersonens enda misslyckade fall.

Psych: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt polisen, men är inte anställd av dem - en outsider. Han är observant nog för att kunna lura folk till att tro att han är psychic och hans förflutna spelas upp i flashbacks för att ge djup åt händelser och reaktioner.

The Mentalist: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt CBI, men är inte anställd av dem - en outsider. Han har psykiska problem och en död fru vars mördare är huvudpersonens enda misslyckade fall. Han är observant nog för att kunna lura folk att tro att han är psychic och hans förflutna spelas upp i flashbacks för att ge djup åt händelser och reaktioner.

Okej då, det var väl inte så värst originellt trots allt. Kanske att alla tre är efterapningar av Sherlock Holmes i vilket fall.

De två största skillnaderna är mellan dessa tre serier är:

1. Huvudpersonen i The Mentalist är lite snyggare än i de andra.
2. Monk och Psych är komedi-deckare, medan Mentalisten är en vanlig deckare med komiska inslag.

Trots dessa likheter och gäspframkallande frånvaro av nyskapande är det den senaste veckans bästa nya serie och har en inte lika begränsad målgrupp som de övriga nykomlingarna.

Worst Week

Inte den sämsta av de nya serierna, men någon ny Seinfeld är det heller inte tal om. Även denna serie visas på CBS och som allt annat denna säsong är det recycling som gäller. Serien bygger på en brittisk förlaga och en skrotad pilot av Fox. Låter ju lovande redan där.

Detta till trots är den mer lovande än andra av säsongens bottennapp (som Do Not Disturb) och har fattat vitsen med att skippa pålagda skratt och klaustrofobiskt tråkiga studiobegränsningar i multikamerastil.

Skådespelarna är inte heller så tokiga och vi får återse Kurtwood Smith i sin vanliga typecastade roll: butter och besviken fader.

Worst Week of My Life hette originalserien och i första avsnittet av den amerikanska versionen tvivlar man inte på att detta är vad huvudpersonen känner. För alla som tycker att skadeglädje är den enda sanna glädjen och för alla som älskar när allt som kan gå fel också går fel (till en grad som är rent löjlig) – detta är en serie för er.

Frågan är bara hur länge en serie som denna kan förnya sig och hitta nytt material. Det började med "otroligt" (som i icke troligt, men visst, det kan väl hända) och satte sedan av mot "omöjligt" (som i nej, det här är bara dumt och utan trovärdighet utan att vara roligt). Ja, hur går man vidare därifrån?

Höstens TV, delrapport 2.

True Blood

Skaparen av Six Feet Under har inte lämnat döden eller HBO bakom sig, men i hans nya serie är de döda något mer levande. De är de levande döda, de är vampyrer, och de lever mitt ibland oss. Likt andra minoriteter är de på jakt efter lika rättigheter och acceptans. Att serien utspelas i den amerikanska söderns inte så främlingsvänliga klimat bäddar för intriger.

Alla moderna vampyrhistorier kräver ett etablerande av regler (t.ex. effekten av vitlök, kors, solljus etc.), vilket även denna serie sätter igång med från första början. Redan i den ”virala” marknadsföringen för serien började ”vampyr-loren” etableras. I True Blood är vampyrerna som vampyrer är mest och bäst – törstiga och sexuellt frigjorda. Deras övriga attribut lämnas åt den intresserade att själv ta reda på.

I dessa vampyrtäta tider är det svårt att sticka ut. Sticka ut måste man alltid göra när man gör film och TV om att sticka tänderna i någon, åtminstone om man ser till de senaste årens trender. Det krävs alltid något som gör historiens vampyrer lite coolare, hårdare, sexigare, monstruösare eller mänskligare än alla andra historiers. Det är en farlig balansgång det där, att bestämma vilka svagheter och styrkor de ska ha och resultatet kan vara fatalt. I alla fall för historiens popularitet. Tittaren kommer att köpa alla regler, men huruvida de gillar vampyrerna eller inte är mindre säkert.

Det är svårt att ”stick out” och samtidigt ”stick around”. Förra årets vampyrserie, Moonlight, klarade sig bara en säsong innan den lämnades att dö ut. Och vem kommer ens ihåg filmen Perfect Creature som också porträtterade ett samhälle där vampyrerna inkorporerats?

Att True Blood övertar Six Feet Unders dyrkare är kanske för mycket att hoppas på för Alan Ball. Risken för ibland bottenlös besvikelse bland fans är stor var gång en idol går vidare eller skapar något som skiljer sig från det tidigare (tänk bara på Bob Dylan och Judas-anklagelsen). Så också i detta fall. Hur fansen av seriens litterära förlaga kommer att ta till sig det nya formatet återstår också att se.

True Blood har några direkta övertag över en serie som Moonlight, vilka talar för att HBO-serien blir mer långlivad: kött, sexscener och fritt fram för svordomar. Det går ju alltid hem i USA! Även om censur och begränsningar i bästa fall kan leda till kreativa och intressanta lösningar som annars aldrig tillkommit så är det trevligt med en lite råare och lite verkligare verklighet ibland – även om denna verklighet råkar vara bebodd av vampyrer. Förhoppningsvis faller inte serien för frestelsen att säga ”fuck” i varenda mening eller visa nakna kroppar i varannan scen bara för att de kan – det är sällan lyckat och ibland rent fjärmande. Ett målande exempel är Masters of Horror där avsnitt utan bröst är svårfunna.

Sverige står inte helt utanför vampyrvågen, exempelvis spelar Alexander Skarsgård en av rollerna i True Blood. Och även i vårt avlånga land är vampyrerna högaktuella i Låt den rätte komma in och Vampyrer. I Vampyrer lär blodsugarna inte ens ha kvar sitt mest berömda attribut, huggtänderna. Kanske att det är ett klokt val från filmmakarens sida, ett attribut som får filmen att utmärka sig. Mig påminner det mest om Vampire's Kiss och Nicholas Cage med garnityr i billig plast, men vi märker nog snart om det floppar eller flyter.

Likaså svävar True Bloods öde lite osäkert. Men om serien tar sig förbi vampyrreglerna och etablerandet av en lore med publiken i behåll, ja då är utsikterna goda. Det finns mycket som talar för den. Oscarsvinnaren i huvudrollen har visserligen inte huggtänder (varför går vi inte in närmare på här), men att serien inte har fullkomligt odugliga skådespelare är alltid en god start.

Serien kommer till Canal+ i oktober. Se dock till att ratta in Canal+ HD. För liksom med det mesta från HBO blir det lite snyggare och mycket trevligare med hög upplösning och krispig bild. Serien Fringe (som nämns i förra rapporten) sänds i Sverige på Kanal 5 och för att tycka den bilden är skarp och angenämt opixlig krävs att man sitter ett tjugotal meter från TV:n.

Bonus: postern för Diablo Codys nästa film, Jennifer's Body, är misstänkt lik postern för True Blood. Vilken som kom först vet jag inte, men är det en slump? Det är kanske inte en så värst originell idé till att börja med? Eller är det samma person som ligger bakom båda och får betalt två gånger för ett jobb? Döm själva nedan.

Höstens TV, delrapport 1.

I USA har hösten nyss börjat. TV-hösten, vill säga. Den ger inte bara smak av vad som är hett och coolt i staterna, utan vad vi har att vänta oss här i USA Jr om ett litet tag. Som alltid finns det en del nya serier värda att kasta ett öga på och som vanligt en hel del som borde ha skrotats innan de hunnit till piloten. Här följer ett axplock av säsongens nykomlingar.

Fringe
Kunde lika gärna ha hetat X-Files 2. Konspirationer, paranormaliteter och rödhåriga kvinnliga FBI-agenter låter inte som ett direkt nytt koncept för FOX. Dock är det ett koncept som bevisligen fungerat och förutom de gamla X-files-fansen har serien potentialen att få en helt ny generation unga män att flytta ned (och bo kvar) i sina föräldrars källare. Serien kommer nog även tilltala tittare av andra serier med hängivna fans då skaparna av Fringe även ligger bakom sådant som Lost och Star Trek. Eftersom det är FOX och terrortider rymmer serien även lite välmenande tortyr och patriot acts, vilket borde få en och annan 24-tittare att känna sig hemma.

90210
Ytterligare gammal skåpmat som dammats av. Här försöker de dock inte dölja sina influenser, utan fortsätter helt enkelt en beprövad idé i nya kläder efter en lätt makeover. Serien kommer säkert att locka en hel del gamla och nya fans, men förväntar man sig nya och fräscha grepp eller intriger hoppas man nog på för mycket. Vill man ha någon bekant och föga överraskande är det dock en serie att satsa på. Välbekanta ansikten från första omgången dyker till och med upp. Trots att de var nära pensionsåldern när serien lades ned var åtminstone Shannen Doherty och Jennie Garth tonåringar när serien startade, vilket inte kan sägas om skådisarna i årets version.

I oktober kommer serien visas på TV400.

Do Not Disturb
Efter framgången bland serier som gått ifrån det gamla sitcomformatet (exempelvis Scrubs, My Name is Earl och 30 Rock) skulle man kunna tro att TV-skaparna lämnat multi-kamera-serierna och pålagda skratt bakom sig. Men icke! Inte ens fiaskot Back to You (de tre sista avsnitten av säsongen/serien sändes inte ens) var ett tillräckligt stort magplask för att avskräcka FOX från att försöka sig på detta föråldrade format ännu en gång. Do Not Disturb är minst lika uselt som Back To You, med skillnaden att Kelsey Grammer inte är med och bär upp serien på sina axlar. The New Adventures of Old Christine är en av de framgångsrika TV-serierna som håller kvar vid det gamla formatet, så kanske att det fortfarande har något att ge? Fast frågan är om serien fungerat alls om inte ”Old Christine” själv varit med i den mest populära sitcomen någonsin, att serien som bäst lyckats fånga en Elaine-törstande publik... Första avsnittet av Do Not Disturb är regisserat av Jason Bateman, som i den ypperligt skojiga Arrested Development satta en standard för hur innovativ och underhållande en komediserie faktiskt kan vara. En standard som denna serie inte lever upp till. För alla hardcore-fans av Donnie Darko kan det nämnas att filmens "Cherita Chen" (spelad av Jolene Purdy) är med i serien.

Förmodligen kommer Kanal 5 eller TV3 att köpa in Do Not Disturb, men fäst er inte för mycket vid den, den kommer inte att bli långlivad.

Det var allt för denna gång. Ännu har inte många avsnitt visats denna höst, men det tycks som att suktandet efter 90-talets långlivade dundersuccéer tagit över TV-bolagens styrelser. Men återskapandet av den tiden och dess ”säkra” kort har resulterat i skrämmande få nyskapelser.