FISK.

På ”PI till u die”, Pseudofilosofiska Iakttagelsers tidigare hemvist, publicerades den femtonde maj förra året en artikel om fisk.

Eftersom inget tycks ha förändrats sedan dess och Fiskfrämjandet fortfarande ökar sin makt och inflytande tänker jag nu göra ännu en attack i sanningens namn!

Denna gång gäller det avslöjandet av en fisk som gömmer sig i det hemskaste av vatten – samt i ICAs fiskgratänger! Närmare bestämt ett vidunder vid namn Alaska Bleka, men som med allt ont har den olika alias: Alaska Pollock, Whiting, Big Eye för att nämna några.

Om inte bilden ovan på denna fulaste av fiskar är avskräckande nog, kanske dessa fakta öppnar upp era ögon:
-Fisken dumpades tidigare överbord eftersom den ansågs vara helt värdelös.
-Den användes som industrifisk till minkfoder och det mesta som fångas idag går till djur- och fiskfoder.
-Gamla erfarna yrkesfiskare i delstaten British Columbia, Canada, kallar denna fisk för awkward.
-Har kallats för havets skräpfisk.
-Etymologi: Det vetenskapliga fisknamnet Theragra chalcogramma kommer bland annat från grekiskans ther (odjur) och agra (föda).

Och om ni tror er kunna undgå denna fisk genom att undvika ICAs fiskgratänger; om ni tror det är säkert att sjunka ned på McDonald’s och sätta tänderna i en härlig McFish, eller varför inte gå till Burger King och sluka en av deras motsvarigheter? Tänk igen! Dessa burgare innehåller samma fula fisk!

För dig som tror att detta bara är dumt påhitt och lögn, kan läsa mer om fula fiskar som du säkert ätit på Kent Anderssons fisksida och se att varje ord om arten stämmer. Om du sedan tvivlar på att Ronald och hans kungliga majestät skulle vara så grymma att servera denna jättefula varelse kan du klicka ovan på de rätta länkarna för att se hur djupt Fiskfrämjandets konspiration faktiskt når!

Till graven vi gå

Ännu en gång har jag följt min gamla älskade tillbaka till sin grav. Höstens mastodontmaraton är över och med sorgband runt armen lägger jag nu kvarlevorna till vila för ännu ett decennium.

The X-Files, namnet på min gamla käresta, var även namnet på allas läppar för sisådär tio år sedan och det var drygt tio år sedan jag såg den första glimten av serien. Nu, efter att under hösten sett alla nio säsongerna, kan jag tio år efter första titten sluta mig till att serien fortfarande är densamma i mina ögon. Det som då var bra med den håller lika bra idag. Det som då var dåligt, det är fortfarande inte bra. Ungdomens upplevelser blev alltså inte förstörda av äldre ögon, såsom mycket annat lätt blir – boken som var underbart briljant när man nyss lärt sig läsa förlorar sin suveränitet med tiden och referensramarnas utvidgning; men i fallet Arkiv X skedde alltså inte detta. Nu är det ju så klart så att de sista avsnitten av serien sågs av mig för bara fyra år sedan och det är ju verkligen inte någon evighet, men fortfarande vill jag vidhålla att de tidigare avsnittens mästerliga charm inte låtit sig brytas ned av tidens annars så obarmhärtiga påverkan.

Nog babblat. Till sammanfattningen!

Men hur skall man kunna sammanfatta en serie som mer eller mindre påverkade miljoner tittare, blev etablerad som ”common knowledge” av alla som ville påstå sig kunna något om kultur och som ännu är långt ifrån död i många av seriens mer hårdkokta fans ögon? Och varför skall man sammanfatta? Därför att det är kul! Det bästa sättet att göra det någotsånär intressant är att ge det en personlig prägel. Here we go:

En av seriens främsta egenskaper är att allt är möjligt. Om något verkar otroligt och förunderligt overkligt, betyder det inte att det inte är sant. Det kan vara en demon som desperat önskar föda ett mänskligt barn, det kan vara utomjordingar, det kan vara insekter i människogestalt eller så är det helt enkelt bara någon som har turen på sin sida. När seriens egna regler inte har några begränsningar, blir det betydligt roligare för tittaren – det handlar inte bara om vilka förövarna är eller hur man skall få fast dem, det handlar lika mycket om vad förövarna är och vad de kan åstadkomma. I dagens mest populära deckare/polisserier är det saklighet och fantasilöshet som löser brotten (samt ligger bakom dem) och de begränsas således – ibland till randen av tristess då man som tittare vet att inget ”out of the ordinary” någonsin kan ske.

Några av de bästa egenskaperna serien hade redan från början var att under kortast möjliga tid etablera rollfigurer, även om de bara var med i ett avsnitt. Genom att göra det klara väldigt klart och det oklara väldigt oklart trodde man och sympatiserade med figurerna. Detta etablerande av figurer var något som tyvärr lämnades med tiden i och med seriens fortlöpande. När flera ”fasta” figurer återkom skedde detta till priset av att ”ettavsnittstyperna” blev mer sällsynta och ofta sämre framställda. Det är även vetenskapligt bevisat att de mest spännande avsnitten är de där Mulder & Scully lämnar högkvarteret för att leta efter ”sanningen” om något obskyrt dödsfall och i och med det träffar på alla dessa ettavsnittstyper.

Varför blev då serien sämre med tiden? Frånvaron av Mulder är den enkla förklaringen. Den något mer avancerade förklaringen är att serien tappade sin ursprungliga ”känsla” och ”enkelheten” i sin ”uppriktighet”. Men låt oss lämna detta vid detta. För visst finns det bra avsnitt till och med i den sista säsongen, även om de allra bästa återfinns före den åttonde. Vem kan förneka att Burt Reynolds som Gud är underbart skoj och enormt uppfriskande i takt till Karl Zeros underbart underliga musik (avsnitt 13 säsong 9)? Detta är inget man skulle få se i CSI direkt. Ännu en gång: när inget är omöjligt öppnar möjligheternas oändlighet oändligt fler möjligheter, vilket i värsta fall kan bli förvirrande men aldrig tråkigt!

Seriens absolut sämsta egenskap är kort och gott: slutet. Det är därför jag tycker mig följa serien till sin grav snarare än se den stiga till himlen. För att förklara mig utan att avslöja för mycket av handling och händelser, tänker jag nu ta hjälp av Aristoteles. Inte min favoritgrek, men han hade sina ljusa stunder. Han ansåg att varje drama med självrespekt bör få publiken att genomgå katarsis, dvs en rening av själen. Men det bästa man har att hoppas på att genomgå efter finalen av X-Files (med den förmätna titeln ”The Truth”) är någon form av katarr. För någon renad, bättre människa, det blir man då rakt inte utav ”The Truth”. Nej, sedd som helhet hade serien varit betydligt bättre om den slutat med säsong7finalen – då hade ännu inte drömmarna förstörts. För ”The Truth” ger inga klara besked om sanningen, inget superlyckligt slut och inte heller något brutalt olyckligt sådant – det som ges är bara allmänt, lågmält och tråkigt. I fallet Arkiv X är ett slut som inte upprör eller gläder inget bra slut, det är ett fett antiklimax. Det hade varit acceptabelt att se Mulder & Scully lyckliga och med alla konspiratörer bakom lås och bom; det hade varit förståeligt om de båda dödades i jakten på sanningen och det hade varit skrämmande underhållande om det sista som skedde faktiskt var att utomjordingarna tillslut startade sin invasion på allvar och märkbart tog över jorden. Istället för allt detta händer absolut ingenting. En del lösa stumpar knyts samman, några flashbacks från tiden när serien var bra och sen så rinner allt bara ut i sanden. Dödstrist.

När jag gräver fram serien igen om tio år kanske jag har ändrat uppfattning. Till dess kommer jag dock inte skänka de dåliga stunderna ens en bråkdel av mina tankar; däremot kommer jag att koncentrera mig på de avsnitt och scener som skämtar livet ur mig och de som skrämmer mig till skrattattacker. Avsnitt som Ice, D.P.O, War of the Coprophages, Quagmire, Humbug, Hollywood A.D. Fight Club, Home, Musings of a Cigarette-Smoking Man, Jose Chung's From Outer Space, The Post-Modern Prometheus, Bad Blood, Dreamland I-II, X-Cops och många fler – alla är de underbara minnen. För att verkligen kunna uppskattas kräver de dock alla andra avsnitten. Förutom det allra sista då kanske.

R.I.P.