PI görs om. Lite. Kanske.
Dags att fixa ett nyare, hottare utseende till bloggen. Låt därför bli att titta på den på ett tag - en del saker kommer att kräva online-testing och risken är stor att det kommer se förskräckligt ut under tiden!
onsdag, januari 31, 2007
fredag, januari 26, 2007
Justice for Justin
Justin Timberlake har väl aldrig varit min favorit.
Men domen kanske var för hård?
Kanske att rättvisans långa arm varit ojuste?
Kanske att han förtjänar att få sin sak omprövad?
Kanske att hans paketering i lådan här nedan kan sprida sin härlighet över oss alla?
Titta och ni skall se!
torsdag, januari 25, 2007
Kung Fu II Turbo! Hyper-Mega Edition
Detta inlägg är ett försök att trösta alla er som väntar på FOX-serierna, de som aldrig går ofta nog.Detta inlägg är ett försök att trösta alla er som ville spela The Godfather(TM) The Game men saknade grafikprestandan.
Detta inlägg länkar till American Dad vs. Family Guy Kung Fu II Turbo! Hyper-Mega Edition, svaret på allas frågor och trösten till allas problem.
I bästa arkadspelsnostalgiska andan får ni nu chansen att banka vettet ur familjerna ni älskar. Eller, nja, åtminstone det lilla vett de har kvar. Även ni som hatar serierna kommer gilla spelet, just för att man får slå ihjäl dem alla. Även ni som bara är psykfall och aldrig hört talas om någon av serierna kan nog finna lyckan i att sticka en amerikansk flagga genom hjärtat på er dotter eller hugga huvudet av er baby-son!
Liten fotnot: spelet kan ta lite tid att ladda om uppkopplingen inte är så het, men det är värt det. Och Meg var svårast när jag spelade det. Väldigt irriterande.
måndag, januari 22, 2007
The Wicked Wicker Man of the West
Har i min internhyllning till plats nummer fem på Daves lista över bästa filmer sedda under 2006 precis sett 2006 års version av The Wicker Man. Det var (originalet till trots) ingen film att hurra för.
Jag har inget emot nyinspelningar, jag kan tycka att en remake förtjänar mycket mer hyllning än originalet – så länge filmen faktiskt är bra. På denna lilla punkt misslyckades Neil LaBute och hans gäng. Men varför? Vad skiljer filmerna åt egentligen? Vilka är de mest betydande skillnaderna? Om man vill göra en remake så gör man väl detta för att originalet var bra/hade stora framgångar/blev populär och att man hoppas på att återigen få gå med vinst, återigen göra något bra av något som fungerade från början? Om man sedan ändrar på några detaljer, byter namn på figurer eller låter det hela utspela sig på en ny plats, gör man inte det för att det är nödvändigt för att få den nya publiken att ”hänga med”, för att ge sin egen version av en tänkvärd historia eller för att kanske blinka lite åt de som såg originalet? I sådana fall, varför tusan har de gjort som de gjort?
För att börja någonstans i besvarandet av dessa frågor, så kan man börja med handlingen. En handling som i de allra grövsta drag är identisk med originalet: en polis som brevledes ombeds att åka till den avlägsna ön Summerisle för att ta reda på vad som hänt en försvunnen flicka och väl på ön kommer han i kontakt med den något ”udda” befolkningen och deras seder. Men det är nu skillnaderna som skall belysas, för de måste ses som en av de bidragande orsakerna till att nyinspelningen inte blev så lyckad.
Polisen (Nicholas Cage) i 2006 års version har haft ihop det med en av öns kvinnor och det är hon som skickat brevet och bett om hjälp. I 1973 års version är brevet utan avsändare och polisen har ingen egentlig connection med ön, hence: mer mystik och läskighet att komma till ett nytt okänt ställe.
Polisen i 2006 års version genomgår en personlig kris just när han skall till att åka iväg och det verkar under filmens gång som om han påverkas lika mycket av den som av händelserna på ön. I 1973 års version är det händelserna på ön som påverkar polisen – han är fast och säker i sin tro på allt när han kommer dit, först därefter börjar hans världssyn ruckas och hans tro att ifrågasättas, hence: mer mystik och läskighet med ett nytt okänt ställe.
Namnen på figurerna är ändrade, eller flera av namnen finns kvar men tillhör nu andra personer. Till exempel så är Willow inte längre the landlord’s daughter utan polisens gamla flamma, vilket blir väldigt underligt då de är så väldigt olika till karaktären och vitsen kan då endast bli att påminna om den gamla filmen – men denna påminnelse blir endast negativ då den nya filmens Willow är urtrist i jämförelse med Britt Eklands version. Den försvunna flickan heter i den nya versionen Rowan Woodward och polisen heter Edward, vilket är en betydligt bättre påminnelse då det var Edward Woodward som spelade polisen i originalet.
1973 års Summerisle beboddes av ”hedningar” vars tro stod i skarp kontrast till den superkristna polisens världsuppfattning. Dessa hedningar hyllade naturen och fruktbarhetssymboler, sjöng glada sånger till medeltida instruments musik och hade sexorgier. Den kristna polisen rasade och menade nog att de alla skulle brinna i Helvetet för sitt leverne. Förmodligen kunde 1973 års publik väl känna igen sig i kristendomens trygga hamn och samtidigt känna en viss exotisk tilldragelse till öbornas sätt att leva. Det är trots allt en ganska idyllisk tillvaro som visas upp, där människorna lever i samklang med naturen och varandra och där de är medvetna om sin sexualitet och jämställdhet och så vidare. 2006 års publik är mindre kristen och 1973-öbornas liv är med våra dagars mått mätt inte så hädiskt utan oftast ganska sympatiskt om än stundvis ovanligt. Det är därför förståligt att man vill ”hotta upp” dessa aspekter för att de ska passa den modernare publiken. Polisen kan i båda filmerna ses symbolisera samhället och öborna de oliktänkande och det är mötet mellan dessa som det uppstår en intressant spänning. Men denna gång är det ”konstiga” med öbornas liv att de lever i ett matriarkat där männen är fullkomligt underordnade och betydelselösa och polisen tror på lagen och till viss del även på kärleken, dvs förälskelsen och passionen som den tar sig uttryck i amerikansk populärkultur. Istället för Guds lag predikar polisen George Bush lag. Istället för att vara sexuellt frigjorda och hyllande av allt levande, är öborna snäva i tankegångarna och hyllar enbart hälften av de levande. Vad är då felet i detta? Jo, det finns inget idylliskt i 2006 års version! Okej, kanske för någon gren av extremfeminism, men de flesta i 2006-publiken tycker nog att 1973 års Summerisle är ett bättre och mer utopiskt samhälle än vad 2006-årsfilmen visar upp. Genom moderniseringen av trosuppfattningarna, genom förändrandet av ideologierna som står mot varandra i berättelsen, har denna aspekt av filmen gått förlorad och kvar finns inte fullt så olika och tämligen ointressanta skillnader mellan polisen och öborna. Och vad är egentligen kraftfullast? Är det 1973 års polis som hotar med Helvete och Guds bestraffning för det de är på väg att göra mot honom eller är det Nicholas Cage som säger att man enligt lagen inte får handla som de gör? Självklart är Gud coolare än Bush!
Musiken. Den första filmens soundtrack påverkade musikvärlden och gör det än idag. Flera artister, exempelvis Doves, Belle & Sebastian-Isobel och Sneaker Pimps, har gjort covers på Willow’s Song och filmens musik i övrigt har inspirerat många. Detta kommer man nog inte kunna säga om 2006 års film. Trots att det är gamle Angelo Badalamenti som ligger bakom musiken i nyinspelningen så når den aldrig upp till Paul Giovannis storhet. Den största skillnaden är dock att musiken i första filmen ofta inkorporerades som små musikalaktiga inslag och därmed användes både diegetiskt och ickediegetiskt för att förstärka känslor och karaktärer på det mest underbara vis. Och vem kan glömma the Maypole Song från första filmen och den tillhörande koreografin? Själva majstången, som har en sådan central roll i första filmen, skymtar endast förbi i bakgrunden och man får själv nynna på musiken som man ju så mycket längtar efter.
Sammanfattningsvis kan man säga att 2006 års film ändrade på en hel del. Tyvärr blev det mesta ändrat till det sämre och i publikanpassningens namn gick mycket förlorat. Inte minst så förlorar filmen min respekt genom sin vårdslöshet inför detaljer – detaljer från första filmen och som där förklarade och made sense finns med som detaljer även i den nya, men då helt frånryckta ett sammanhang och istället till synes mest för att det är ”coolt”, vilket det just av den anledningen inte blir. Vissa scener gjordes väl visserligen snarlika förstafilmens motsvarande, men det var för lite. Det var en blinkning till de som sett första filmen – en blinkning som tycks säga: ”gå hem och se om originalet, resten av denna film är bara skräp”.
Ur en pseudofilosofisk vinkel kan man säga att 2006 års filmatisering av Wicker Man är ett riktigt misslyckande. För ur en logisk och rationell synvinkel har de inte gjort ändringar till det bättre, de har inte gjort något som hyllar den gamla filmen eller gör rättvisa åt potentiella tillkortakommanden som originalet kan ha haft. Att göra en remake på en bra film och göra den sämre är inte svårt, men fullkomligt onödigt. De hade en bra berättelse och de hade något av en kultstatus att stå på och ändå så slaktar de möjligheterna till att göra ett mästerverk. Kanske att de kämpade för hårt för att modernisera och göra storyn lättillgänglig för dagens publik och att de under processen gick miste om stämningen och förlorade känslan i det de ville berätta? Kanske att de inte vågade ta ut svängarna tillräckligt och i rädslan för att stöta någon istället blev mjäkig? Kanske att de helt enkelt är idioter. Misslyckades gjorde de i alla fall.
En sak som trots allt är med i båda filmerna och som används förvånande sällan i skrämmande filmsammanhang är det faktum att människor i djurmasker som bara dyker upp här och var är något av det äckligaste som finns. And that’s a fact.
För att börja någonstans i besvarandet av dessa frågor, så kan man börja med handlingen. En handling som i de allra grövsta drag är identisk med originalet: en polis som brevledes ombeds att åka till den avlägsna ön Summerisle för att ta reda på vad som hänt en försvunnen flicka och väl på ön kommer han i kontakt med den något ”udda” befolkningen och deras seder. Men det är nu skillnaderna som skall belysas, för de måste ses som en av de bidragande orsakerna till att nyinspelningen inte blev så lyckad.
Polisen (Nicholas Cage) i 2006 års version har haft ihop det med en av öns kvinnor och det är hon som skickat brevet och bett om hjälp. I 1973 års version är brevet utan avsändare och polisen har ingen egentlig connection med ön, hence: mer mystik och läskighet att komma till ett nytt okänt ställe.
Polisen i 2006 års version genomgår en personlig kris just när han skall till att åka iväg och det verkar under filmens gång som om han påverkas lika mycket av den som av händelserna på ön. I 1973 års version är det händelserna på ön som påverkar polisen – han är fast och säker i sin tro på allt när han kommer dit, först därefter börjar hans världssyn ruckas och hans tro att ifrågasättas, hence: mer mystik och läskighet med ett nytt okänt ställe.
Namnen på figurerna är ändrade, eller flera av namnen finns kvar men tillhör nu andra personer. Till exempel så är Willow inte längre the landlord’s daughter utan polisens gamla flamma, vilket blir väldigt underligt då de är så väldigt olika till karaktären och vitsen kan då endast bli att påminna om den gamla filmen – men denna påminnelse blir endast negativ då den nya filmens Willow är urtrist i jämförelse med Britt Eklands version. Den försvunna flickan heter i den nya versionen Rowan Woodward och polisen heter Edward, vilket är en betydligt bättre påminnelse då det var Edward Woodward som spelade polisen i originalet.
1973 års Summerisle beboddes av ”hedningar” vars tro stod i skarp kontrast till den superkristna polisens världsuppfattning. Dessa hedningar hyllade naturen och fruktbarhetssymboler, sjöng glada sånger till medeltida instruments musik och hade sexorgier. Den kristna polisen rasade och menade nog att de alla skulle brinna i Helvetet för sitt leverne. Förmodligen kunde 1973 års publik väl känna igen sig i kristendomens trygga hamn och samtidigt känna en viss exotisk tilldragelse till öbornas sätt att leva. Det är trots allt en ganska idyllisk tillvaro som visas upp, där människorna lever i samklang med naturen och varandra och där de är medvetna om sin sexualitet och jämställdhet och så vidare. 2006 års publik är mindre kristen och 1973-öbornas liv är med våra dagars mått mätt inte så hädiskt utan oftast ganska sympatiskt om än stundvis ovanligt. Det är därför förståligt att man vill ”hotta upp” dessa aspekter för att de ska passa den modernare publiken. Polisen kan i båda filmerna ses symbolisera samhället och öborna de oliktänkande och det är mötet mellan dessa som det uppstår en intressant spänning. Men denna gång är det ”konstiga” med öbornas liv att de lever i ett matriarkat där männen är fullkomligt underordnade och betydelselösa och polisen tror på lagen och till viss del även på kärleken, dvs förälskelsen och passionen som den tar sig uttryck i amerikansk populärkultur. Istället för Guds lag predikar polisen George Bush lag. Istället för att vara sexuellt frigjorda och hyllande av allt levande, är öborna snäva i tankegångarna och hyllar enbart hälften av de levande. Vad är då felet i detta? Jo, det finns inget idylliskt i 2006 års version! Okej, kanske för någon gren av extremfeminism, men de flesta i 2006-publiken tycker nog att 1973 års Summerisle är ett bättre och mer utopiskt samhälle än vad 2006-årsfilmen visar upp. Genom moderniseringen av trosuppfattningarna, genom förändrandet av ideologierna som står mot varandra i berättelsen, har denna aspekt av filmen gått förlorad och kvar finns inte fullt så olika och tämligen ointressanta skillnader mellan polisen och öborna. Och vad är egentligen kraftfullast? Är det 1973 års polis som hotar med Helvete och Guds bestraffning för det de är på väg att göra mot honom eller är det Nicholas Cage som säger att man enligt lagen inte får handla som de gör? Självklart är Gud coolare än Bush!
Musiken. Den första filmens soundtrack påverkade musikvärlden och gör det än idag. Flera artister, exempelvis Doves, Belle & Sebastian-Isobel och Sneaker Pimps, har gjort covers på Willow’s Song och filmens musik i övrigt har inspirerat många. Detta kommer man nog inte kunna säga om 2006 års film. Trots att det är gamle Angelo Badalamenti som ligger bakom musiken i nyinspelningen så når den aldrig upp till Paul Giovannis storhet. Den största skillnaden är dock att musiken i första filmen ofta inkorporerades som små musikalaktiga inslag och därmed användes både diegetiskt och ickediegetiskt för att förstärka känslor och karaktärer på det mest underbara vis. Och vem kan glömma the Maypole Song från första filmen och den tillhörande koreografin? Själva majstången, som har en sådan central roll i första filmen, skymtar endast förbi i bakgrunden och man får själv nynna på musiken som man ju så mycket längtar efter.
Sammanfattningsvis kan man säga att 2006 års film ändrade på en hel del. Tyvärr blev det mesta ändrat till det sämre och i publikanpassningens namn gick mycket förlorat. Inte minst så förlorar filmen min respekt genom sin vårdslöshet inför detaljer – detaljer från första filmen och som där förklarade och made sense finns med som detaljer även i den nya, men då helt frånryckta ett sammanhang och istället till synes mest för att det är ”coolt”, vilket det just av den anledningen inte blir. Vissa scener gjordes väl visserligen snarlika förstafilmens motsvarande, men det var för lite. Det var en blinkning till de som sett första filmen – en blinkning som tycks säga: ”gå hem och se om originalet, resten av denna film är bara skräp”.
Ur en pseudofilosofisk vinkel kan man säga att 2006 års filmatisering av Wicker Man är ett riktigt misslyckande. För ur en logisk och rationell synvinkel har de inte gjort ändringar till det bättre, de har inte gjort något som hyllar den gamla filmen eller gör rättvisa åt potentiella tillkortakommanden som originalet kan ha haft. Att göra en remake på en bra film och göra den sämre är inte svårt, men fullkomligt onödigt. De hade en bra berättelse och de hade något av en kultstatus att stå på och ändå så slaktar de möjligheterna till att göra ett mästerverk. Kanske att de kämpade för hårt för att modernisera och göra storyn lättillgänglig för dagens publik och att de under processen gick miste om stämningen och förlorade känslan i det de ville berätta? Kanske att de inte vågade ta ut svängarna tillräckligt och i rädslan för att stöta någon istället blev mjäkig? Kanske att de helt enkelt är idioter. Misslyckades gjorde de i alla fall.
En sak som trots allt är med i båda filmerna och som används förvånande sällan i skrämmande filmsammanhang är det faktum att människor i djurmasker som bara dyker upp här och var är något av det äckligaste som finns. And that’s a fact.
lördag, januari 13, 2007
2 veckor gamla nyårskarameller
När det nya året nu snart har nått en ålder av två veckor är det hög tid att presentera 2006 i listform. För det ska man ju göra. Lista det bästa, det sämsta och det som gjorde det förflutna året till något alldeles extra. Med hjälp av siffrornas rangordnande hjälp skall saker utvärderas, hyllas eller bespottas, ibland från 100 ned till 1 om listan är ambitiös på riktigt. Hur ens lista än ser ut kommer det dock alltid att finnas de som inte håller med. För att bespara mig själv slit och spe väljer jag att istället för att utse de bästa låtarna, albumen, böckerna, filmerna, personerna, tankarna, maträtterna eller idiotreklamerna, att ge 2006 års nyårskarameller i en annan form. Men siffrorna tänker jag behålla.Här är min 007-punktiga nyårsrelaterade lista i fri ordning:
100 låtar har Pitchfork listat i sin ”Top 100 Tracks of 2006”-lista. Mycket skräp på den listan. Mest intressant med listan är (utöver det förhållandevis stora antalet svenska artister på väldigt höga placeringar) att den bevisar att 2006 var året då de gratis och tidigare bannlysta mp3-filerna hittat tillbaka till http-världen. De allra flesta låtarna på listan går nämligen att ladda ned direkt från sidan, precis som i musikfilernas ungdomsdagar.
1000-tals fler sidor skönlitteratur än tidigare år tog jag mig igenom 2006. Ingenting har varit särskilt nytt. Ingenting har varit riktigt dåligt. Det säger inte allt, men nog något, om dagens litteratur.
151 långfilmer sågs av mig för första gången 2006. Åtminstone är det så många jag minns att jag sett. Vilken som var bäst? Sådana listor är det inte mitt arbete att sammanställa. Tjata lite på Moocko istället så kanske han orkar publicera sin snart!
340 gånger lyssnade jag på pianoversionen av Yann Tiersens La Valse D'Amélie på min iPod. Denna låt vann 2006 års mest spelade i iPodsammanhang. På andra plats, med 337 spelningar, kom New Orders Age of Consent. På tredje till femte kom sedan (med ca 300 spelningar var) Depeche Mode, Kent och The Jesus and Mary Chain.
8 stycken filmer var allt jag köpte 2006. Det är ett rekordlågt antal. Såg dock över dubbelt så många filmer på bio, vilket är en klen men ändå existerande tröst.
2 stycken goda samariter gick under nyårsnatten sin vingliga gång på Söderns höjder och bjöd alla törstande på vin från sin magiska vinlåda. Efter att ha fyllt ens glas och önskat ett gott nytt år försvann de sedan vidare in i natten. Två personer som gjorde skillnad.
20-30 personer förvandlade under nyårsnatten Blå linjen till en rökig och högljudd nattklubb à la pre juni 2005. Med sång och livsglädje drack och rökte man som om det inte fanns någon morgondag. Ett synnerligen ovanligt, oväntat och olagligt tåg och ändå så otyglat oskyldigt. Ett gott avslut och en god start.
The Osk har bloggat ut det gamla året.
Nu kan 2007 få komma på riktigt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
