Varför gick kycklingen över vägen?

Mer nördiga personer känner redan till den nya sökmotorliknande tjänsten Wolfram|Alpha som lanserades förra veckan. Det är väl inte riktigt en sökmotor, men nära nog för att jag ska göra mig förstådd här. Själva säger de att de är en computational knowledge engine – och hur mycket säger det en ofrälse? Ni som inte är så nördiga att ni vet vad det handlar om bör dock kolla in tjänsten, då den ger en inblick i framtidens googlande.

Utan att gå in på för många tradiga detaljer i vad som skiljer denna tjänst från just google eller wikipedia när du jagar efter kunskap så kan man förenklat säga att Wolfram|Alpha är lite ”smartare”. Eller åtminstone låtsas vara det.

WA svarar på frågor, försöker lista ut vad du vill få veta och radar sedan upp fakta, uträkningar osv utifrån vad den antar att du undrade över. Om du till exempel slår in ditt födelsedatum kan du få veta hur många dagar du levt eller vilken tid solen gick upp där och då du föddes. Man kan även få svar på matematiska uträkningar och annat som är spännande för nördar. De listar svar, inte sidor – är alltså mer svarsorienterade än referensorienterade. Mer som att ha en smart bibliotekarie som kommer ihåg allt den läst istället för tillgång till bibliotekets kartotek. Typ.

Wolfram|Alpha svarar även på viktigare frågor, som hur många kalorier och näringsämnen en brownie innehåller, den vanliga frågan om meningen med livet och att ordet ”sex” (i engelskan) används nästan dubbelt så ofta i skrift som i tal. Man får även veta svaren på de eviga frågorna “how much wood would a woodchuck chuck if a woodchuck could chuck wood?” och vad kycklingen egentligen hade för anledning att gå över vägen.

Man kan dock fråga sig hur lång tid det kommer ta innan man börjar säga att man ska "wolframma" något, liksom vi idag googlar. Det verkar inte ens Wolfram|Alpha kunna svara på.

Com Hem inte helt bortkomna?

Com Hem har bytt reklamkoncept. Borta är de äckliga dockorna och den torra tråkhumorn. In kommer istället Judit och Judit, med ännu mer humor för folkparkerna. Det är ett ordentligt kliv i rätt riktning, även om de fortfarande är ute och cyklar.

Com Hem vägrar att helt lämna the uncanny valley. Dockorna var värre, men besöker man företagets hemsida idag så hälsas man välkommen av deras nya radarpar. Det som gör att själva läskigheten kvarstår är att bilden av Judit och Judit inte är en bild utan en flashanimation – personerna rör sig hela tiden, men så ytterst lite att det knappt märks. Dessa små rörelser är kanske menade att göra dem mer levande, mer välkomnande, men har direkt motsatt effekt. Det blir mer som den där clowndockan man tycker rör sig i ögonvrån än något varmt och hjärtligt.

Bättre har Com Hem lyckats med sin ute-på-stan-reklam, som ibland nästan är rolig på riktigt när den visar fördelen med en DVR. Se det du vill se, spola förbi resten [se bild] är deras slogan.

Lite fegt att ta en film som inte någon någonstans någonsin har uppskattat istället för en film med både anhängare och motståndare, men reklamare ser väl bara minsta gemensamma nämnare.

Denna nämnare kan man dock ifrågasätta när man ser nästa reklamskylt i serien. Den försöker nämligen illustrera vad som händer när man har en DVR och faktiskt gillar en film – de har då valt Pretty Woman som exempel. Reklamskylten vittnar om att man nu kan se om slutscenen om och om igen, vilket i ärlighetens namn känns föga lockande.

Men kanske är det ytterligare ett skämt? Kanske att reklamarna är ironiska, att de själva tycker att det är ett vedervärdigt slut? Kanske är de helt allvarliga och riktar sig åt den delen av reklampubliken som faktiskt gillar slutet, som inte alls tycker att slutet är fånigt och dåligt. Eller kanske var reklamarna smarta nog att förklä ironi i allvar och vice versa, för att gå hem hos både älskare och hatare?

Vad de än menade så lyckades de denna gång och bättre betyg än så är det svårt för reklam att få här på PI.

En gratis upplysning från PI.

Bredbandsbolaget har just nu en serie reklamfilmer i vilka alla som använder deras minidatorer och mobilt bredband ser och hör folk (och djur) sjunga discodängan ”Hands Up”.

Att man får dessa hallucinationer beror på att man är så överlycklig över att tjänsten Spotify ingår utan extra kostnad. Du får alltså en gratistjänst utan extra kostnad – snart har du råd med den där nya soffan, bilen eller hamstern som du sparat till…

Men jag köper reklamkonceptet ändå, för Spotify är en inte alls så pjåkig tjänst och de har trots allt mycket och bra musik. Fast de har inte riktigt allt. De har till exempel inte ”Hands Up” i sitt originalutförande.

Låten finns visserligen i en massa andra utförande, varav två (1, 2) är måttligt svängiga dansbandsversioner på svenska, men originalgruppen Ottawans version går ej att få tag i på Spotify. Den går dock att hitta på en annan, ännu mer gratis tjänst som ingår i ditt mobila bredband från Bredbandsbolaget, nämligen YouTube.

PI har hela listan!

Listor i all ära, men det är ett av löpsedlarnas allra tråkigaste säljargument. Journalister tror att allt blir mer intressant om det handlar om något lokalt, om det handlar om dig som nyhetsläsare, blir mer personligt. Men att köpa ett lösnummer för att hitta något som kanske gäller mig på en lista med tusentals andra, det är inte så värst personligt. Det är lika lockande och personligt som att köpa en telefonkatalog och ger ungefär lika mycket nöje.

Vad är det i "Vi har hela listan" som får folk att bli helt till sig? Eller vad är det som får rubriksättare att studsa av sin uppfinningsrikedom när de väljer den meningen? Den mesta informationen på dessa listor går dessutom ganska lätt att ta reda på själv. Då får man även direkt den uppgift man söker istället för att behöva leta efter den bland 432 andra listpunkter.

Så, tidningarnas löpsedlar ville berätta om allt som kunde listas. Men snart var tidningarnas huspriser, hur mycket din granne tjänar och lådvinsnyheter inte längre nog. Åtminstone inte i tryckt form. Nej, TV4 kastade sig över konceptet och i sitt nya format av Nyheterna får de Bengt Magnusson att lite "ledigt och avslappnat" stå framför en cover flow-inspirerad nyhetsskärm och berätta att på nätet går det minsann att få hela listan. Att han inte riktigt ser ut att trivas och själv nog helst skulle slippa leta rätt på den där listan, det spelar mindre roll. När en nyhetsuppläsare tvingas bli försäljare och försöker pracka på mig ytterligare tjänster så ryggar jag dock tillbaka. När hans främsta argument är hela listan, då flyr jag.

SVT är lite finurligare, de låter lite trevligare, låter inte lika desperata när de tipsar om att de på hemsidan har listat alla världens rostiga bilar, men det är bara en annan sida av samma mynt. Även SVT har fallit i fällan och lockar nu sin publik med ”hela listan”. De kanske inte är lika påträngande som sina motståndare och kollegor, men de börjar använda samma grepp och metoder. De är på väg att bli lika goda kålsupare de med.

”Hela listan” är ett tomt uttryck som oftast används fristående. Ex: ”Bananerna som dödar din familj.” följt av en ”Vi har hela listan!”. Aldrig ”Vi har listan över de dödliga bananerna”, som skulle låta så mycket bättre, relevantare och mer sammanhängande. Problemet är att det låter som att nyheten i sig inte är att det finns bananer som är ute efter att ta kål på dig, utan att det faktiskt finns en lista över dem. Som om nyhetsspridarna mest klappar sig själva på ryggen och säger till oss andra: ”kolla vad duktiga vi är, vi kan skriva en sak under en annan, det betyder att vi räddar liv”.

Så, för att sammanfatta för alla som vill bli en listmakare eller rubriksättare av rang: det gäller att i all diffushet och så högt som möjligt proklamera att en lista finns och att den då rakt inte är halv. Det spelar ingen roll vad det är för lista, det spelar roll att just ni har den och att den är hel.

Bengt Magnusson isn't all bad...

USA vs. handtag.

USA lär vara världens mäktigaste nation, kulturellt liksom politiskt. Det finns dock en sak som skrämmer byxorna av detta land. En sak som varje amerikan skyr. Är det religiösa fundamentalister? Nej, såna finns det gott om i staterna. Är det kanske terrorister? Dalande börser? Att bli föraktad av omvärlden? Nej. Det är något betydligt mer skrämmande och trots att de finns i varje svenskt hem så vitnar varje amerikan vid blotta tanken på dem.

Det som gör Förenta staterna livrädda är handtag. Det de räds hatar de.

Vanliga handtag skrämmer dem från vettet och ger kallsvettningar i flera veckor om de skulle råka använda dem.

Detta kanske låter som en försenat aprilskämt eller som ett påhittat påhopp. Så låt mig presentera följande obestridliga och övertygande bevis.

Bevis A: Matkassarna.

Trots att det är grymt opraktiskt och fysiskt ansträngande, vägrar amerikanerna sätta handtag på sina matkassar. Istället för två praktiska öglor som gör att man kan bära flera påsar i samma hand eller lätt och behändigt ställa ifrån sig dem, fortsätter de enträget att bära dem i brösthöjd. Inte vidare praktiskt om man har mer än en kasse eller vill låsa upp ytterdörren. Och om nu en mer europeisk påsmodell skulle ha letat sig in i en matbutik så skulle en riktig amerikan aldrig någonsin använda handtagen. De skulle istället, om än smått äcklade av att vara så nära ett par handtag, bära påsarna lika högt och obekvämt som alltid.

Bevis B: Dörrhandtagen.

Återigen opraktiskt, framförallt för människor med nedsatt rörelseförmåga eller motorik. Ett handtag som man bara behöver trycka nedåt för att dörren ska gå upp är oändligt mycket mer praktiskt, men naturligtvis otänkbart för handtagsfobiker. En knopp som ska snurras bygger på samma låskonstruktion, men saknar den underlättande kraften som hävstångsprincipen innebär.

Bevis C: Spadarna.

I USA saknar spadar handtag. En rak och opraktisk pinne till skaft är vad som bjuds, vilket gör jobbet att gräva en grop eller skyffla grus oändligt mycket mer arbetsamt än det behöver vara.

Varför det är så här är svårt att begripa. För att förstå bättre måste vi se till det regelbekräftande undantaget, den enda formen av handtag som amerikanare inte tycks ha några problem med, nämligen ”love handles”. De enda handtagen i USA är trots sin vanlighet inte så värst begärliga. Kanske är det därför man bannlyser alla andra handtag - vill inte bli påmind om de kroppsliga? Eller kanske att man krampaktigt behåller en opraktisk design just för att den är fysiskt krävande? Att detta är det närmaste de någonsin kommer att faktiskt ”träna” bort sina ”love handles”? Svårt att avgöra.

Då USA är så inflytelserikt så har dessa, kärlekens handtag, spritt sig även till vår del av världen. Eftersom vi sedan tidigare förenklat tillvaron med handtag av andra sorter, hade vi ingen chans att stå emot invasionen av dessa nya handtag. Inte ens denna skribent har kunnat undvika dem, vilket bilden nedan till höger intygar. Bilden till vänster är den amerikanska originalsorten.

Också ett ställe att ligga och sola på.

Det gäller att hitta sin plats och njuta av de små sakerna i livet. Sol, gräs, avgaser, öl, musik, trafikkorsningar och att ta av sig kläderna på offentlig plats. Vad mer behövs?