Höstens TV, delrapport 5.

Kath and Kim

Vad är det där!? Är det en återuppstådd amerikansk serie? Är det en remake på en brittisk serie? Är det en förnyad TV-version av en kanadensisk Internet-serie? Nej! Det är en australisk serie!

De amerikanska TV-makarna vred huvudet åt ett annat håll än de brukar men fattade samma beslut som vanligt – ta nåt gammalt och gör om det.

Och hur funderar det? Nja, det är en inte så värst skoj komediserie, men skådisarna är bra och den har inte blivit överdrivet amerikaniserad.

Humorn är mer åt det brittiska hållet och även om karaktärerna är stereotypa finns där detaljer som gör dem åtminstone lite fräschare. Till exempel gör Selma Blair den klassiska TV-bimbon med nya och mer trovärdiga knep - istället för att endast vara ovetandes och korkad så tror hennes Kim att hon vet allt och det är först i ögonen hos någon med ett uns intelligens som hennes mentala oförmåga kommer fram. Precis som det ofta är med människor i vår vardag… Ett extra plus får serien för att den inte är ett multikamerafiasko och att den tonat ned på studiokänslan.

Något som kan förvåna alla som känner till huvudrollsinnehavarna är åldersskillnaden mellan mor och dotter, eller snarare avsaknaden av en skillnad. I verkligheten skiljer det nämligen bara 8 år mellan Molly Shannon och Selma Blair. Å andra sidan har Blair skalat av decennium från sin verkliga ålder sedan Cruel Intensions. Om man köpte det då, varför inte nu? Det är inte heller så typiskt amerikanskt som man kan tro att låta modern vara bara några år äldre än dottern - i det australiensiska originalet är åldersskillnaden bara sex månader!

Även om här finns fräscha inslag doftar serien av trolig och snabb nedläggning.

Valentine
En inte helt ooriginell idé, I give them that. Men originalitet är inte ett osvikligt recept på en lyckad serie. Att ingen gjort den här serien förut kan bero på att premissen är toklöjlig…

Även om premissen är ny, så är inte karaktärerna det. Satt i moderna tider vill Afrodite, Herkules och Ares (för att nämna några) återuppväcka kärleksintresset hos mänskligheten för att de inte ska förlora sina gudomliga superkrafter.

Huvudrollen spelas av Jaime Murray. I USA är hon mest känd som Dexters psykotiska tjej från säsong två, men i sitt brittiska hemland är det serien Hustle som blev det stora genombrottet. Ingen serie med superstjärnor direkt. En och annan halvkändis gästspelar eller är med i serien.

För det mesta är det riktigt töntigt, men kanske att romantiker förblindade av amors pilar kan hitta något där?

My Own Worst Enemy

Whohoo! Är det möjligt? En helt ny serie? Utan en massa förlagor i andra länder eller mediaformat? Nä, inte riktigt.

Den första gamla och återvunna delen av serien som tittaren möts av är Christian Slater.

Den en gång lovande filmkarriäristen har återvänt till TV-rutan. Slater är på många vis lik Val Kilmer (vars röst numer hörs i Knight Rider); båda är de 80-90-talskändisar som försvann i skräpträsket. Men det kan inte nog understrykas att Slaters nya TV-roll(er) både är djupare och mer utmanande än Kilmers. Slater spelar två personer i serien som inte är helt olika varandra, men ger plats åt mer agerande än vad en talande bil kan erbjuda. Slaters tidigare gästspel i My Name is Earl eller huvudrollen i en av världshistoriens sämsta filmer, Uwe Bolls Alone in the Dark, lämnade mycket att önska. Men nu känns en come back inte som en omöjlighet och kanske han gör en Kiefer Sutherland.

En annan upptinad bortglömding, Mädchen Amick, återfinns också i My Own Worst Enemy, vilket nog gläder mången TP-älskare. I sann mystisk Lynch-anda ser hon inte ut att ha åldrats något under de senaste 20 åren. Detta är extra är läskigt då de flesta andra från Twin Peaks visar tydliga spår av tidens gnagande tand (bortsett från Ray Wise).

Själva grundintrigen i serien kan sägas vara stulen från/inspirerad av Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Seriens "huvudpersoner" heter Henry och Edward (vilket är Jekyll och Hydes förnamn) och båda spelas alltså av Slater. Därvid stannar de mer uppenbara likheterna. Det är alltså inte frågan om en modernisering (som BBC-produktionen Jekyll var). Trots kopplingarna till tidigare verk (det har gjorts sisådär 123 filmatiseringar av den korta romanen) är detta en av de mer originella serierna denna höst. Inget mästerverk, men likväl inget upprepande sömnpiller som tröttar ut sig själv och tittaren. Kanske att tristessen infinner sig längre in i säsongen, men temat om människans inneboende kluvenhet och de existentiella spörsmål kring jaget och själen är inget som besvaras i en handvändning. Blanda detta med ett för vanlig TV vågat visuellt våld och 007/Bourne-aktigt vardagsliv - potentialen finns där.

Höstlig konklusion

Återvinning och remakes, "säkra kort" och en allmän skräck för nysatsningar. Signaturmelodin för hösten är klar. Det finns naturligtvis undantag, men på det stora hela verkar inte någon våga satsa på något nytt. Man har valt "bekant och beprövat" framför "intressant och önskvärt". Men men. Många kommer vara borta till nästa år, för nostalgitrippar och upprepningar håller inte i längden. If you keep doing things the way you always done them, what you will get is what you already got... Och åskådaren har tråkigt.

För alla som tycker att det alltid är gammal skåpmat på TV och att det är precis vad folk vill ha – se hur det gick med förra årets nya serier. Cavemen, baserad på en populär TV-reklamserie (som vår ICA-reklam), lades ned. Moonlight, om vampyrer i LA, lades ned. Back to You, som krampaktigt höll kvar vid multikameraformatet men lät bli att vara rolig, lades ned. Bionic Woman, en nyinspelning av 70-talsserien med samma namn, lades ned. För de serier som undvek att använda ”the same old story” gick det dock annorlunda. Chuck, serien om ett vanligt butiksbiträde som tvingas leva ett dubbelliv som spion när han ofrivilligt memorerar och blir den enda källan till USA:s alla topphemligheter, den förnyades. Pushing Daisies, den estetiska och färgglada berättelsen om pajmakaren som kan väcka döda till liv genom beröring och som på fritiden löser mord och umgås med sin mördade barndomskärlek, den förnyades. Reaper, där ett vanligt affärsbiträde får veta att hans själ sålts till den charmanta Djävulen spelad av Ray Wise och tvingas jaga diverse demoniska typer från Helvetet när han inte städar upp i gång 4 på jobbet, den förnyades.

Temat "vanlig person i ovanliga situationer" var alltså omåttligt populärt. Med få undantag var det nya former och idéer som skördade framgångar medan den gamla skåpmaten nu gödslas undan på glömskans fält. Vad som fick producenter och annat löst folk att gå tillbaka till uppvärmda rester är oklart, men nästa säsong får vi se om den goda smaken eller idiotin vinner.

Höstens TV, delrapport 4.

Little Britain USA

En inte helt ny amerikansk serie som har brittiska rötter. Till skillnad från Worst Week, Life on Mars, Coupling och liknande, är detta en betydligt värdigare och mer lyckad förflyttning av brittisk TV över Atlanten. Den mest lyckade (kommersiellt sett om inte annat) överföringen från de senaste åren är utan tvekan The Office. En serie som även gjordes i fransk, tysk och franskkanadensisk version (det är inte bara amerikanarna som har brist på egna idéer). Hjärnorna bakom Office-konceptet, Ricky Gervais och Stephen Merchant, prövade sedan lyckan med HBO och Extras – vilket visade sig bli just lyckat.

Tillbaka till Little Britain, den smått fyndiga (om än extremt tjatiga) serien som började underhålla världen för några år sedan. Skaparna och medspelarna, Matt Lucas och David Walliams, satsade på liveuppträdanden och merchandiseförsäljning medan TV-serien lades på is ett tag. I händerna på HBO har den nu tinats upp på andra sidan dammen. Serien behövde detta uppfräschande av komikerna och deras material. Nya karaktärer, nya skämt och en större budget ser ut att vara de första goda nyheterna. Men risken för att de kommer att köra slut på dessa nya skämt allt för snabbt är tyvärr allt för stor. Det gäller för publiken att skratta medan skämtet är varmt.

David Schwimmer fortsätter med sitt brittiska flirtande (efter Run Fatboy Run) och regisserar komikerparet. I serien kommer även andra kändisar dyka upp, i första avsnittet var det Rosie O'Donnell, men gästlistan blir bättre.

Det lär dock vara olika versioner som visas i USA och UK (där serien visas på BBC1) – åtminstone en sketch uteblev i varje land. Vilken version som kommer att visas på svensk TV och om SVT köper in även denna säsong, det återstår väl bara att se.

Alla ni som gillade originalserien från BBC kommer nog även uppskatta denna reinkarnation. Alla ni som starkt ogillar brittisk humor i sin mest kondenserade form, dvs män i kvinnokläder och misär, gör bäst i att hålla er på avstånd. Och alla Dr. Who-fans kan andas ut av lättnad, för det är fortfarande Tom Baker som står för voice-overn.

Sanctuary

Han vet vad som händer, ser det ingen ser... Ännu en Sherlock Holmes-typ (i stil med Mentalisten) som har ögonen med sig och lämnar vanliga poliser dumma och stumma. Med den lilla twisten att denna serie även plockar in det paranormala och andra icke fullt så verkliga element; till exempel är en av huvudkaraktärerna Bigfoot. Nåväl. Antar att det faller sig naturligt i en serie om en kryptozoologisk djurpark.

Sanctuary skiljer sig alltså från Sherlock-serierna men den skiljer sig även från övriga spooky- och actionserier genom att inte vara helt uselt filmad. Med något längre tagningar låter de bli att köra upp en nervös kamera i näsan på skådespelarna varje gång någon rör sig. Kanske att kameran dröjer kvar på avstånd för att man inte ska upptäcka de stundvis mediokra skådespelarinsatserna eller för att flimret från green-screenarna inte ska upptäckas, men uppfriskande är det allt. Hur störigt man än finner skådespelare som agerar tillsammans med tennisbollar på pinnar framför efterpålagda gotiska byggnader... det är uppfriskande att slippa se samma sceneri och studio återanvändas gång på gång på gång trots att platserna skall föreställa nya (som är standard i andra serier). Det är kanske inte lika uppfriskande med otrovärdigt agerande, men vid det här laget är det något man som TV-tittare vant sig vid.

Serien är inte av brittiskt ursprung och inte heller en återuppståndelse av amerikansk kultTV, vilket gör den lite unik den här hösten. Men helt originell är den ju inte heller, det vore att be om för mycket. Den såg sitt första ljus i Kanada och då som en Internetdistribuerad serie. Nu sänds den ”som vanligt”, i USA på The Sci-Fi Channel. Det är dock fortfarande i Kanada som inspelningen sker och det med skådespelare som mången nördigt fan kommer att känna igen. Skaparna av serien har nämligen producerat och regisserat flera Stargate-produktioner och återanvänder nu några av sina stjärnportskompisar i Sanctuary.

Frågan som kvarstår är om serien sticker ut tillräckligt för att överleva till en andra säsong. Den kommer säkert få en del fans som gråtandes skriver på petitioner när den läggs ned, men om man hoppas på någon längre tid på TV-vågorna hoppas man nog på för mycket. Serier som låter bli att övergödsla med ”stämningsmusik” och har en sansad cinematografi blir för sällan långvariga. Framförallt inte när målgruppen i fråga ofta dras till mer fartglada kameror och ljudbilder. Nu framstår det kanske som att Sanctuary är en TV-version av 2001, och det är den ju verkligen inte. Men bland vad som övrigt bjuds framstår den som lite fridfullare än sina genrelikar. Så, visserligen inte helt nytt, visserligen inte helt bra, men onekligen uppfriskande... En ö av sopor i ett hav av skräp är likväl en ö att vila ut på.

Veckans bonusfråga lyder: varför är ljudet och inzoomningarna på bevis desamma i alla serier? Vem har bestämt att det är den officiella "detektiv-hjälten spanar in en cool detalj av betydelse"?

Onödig fakta:

En av huvudrollerna spelas av danskan Emlie Ullerup, senast sedd som amerikanskan i den kanadensiska och trankila jPod-serien baserad på Couplands bok – ett exempel på en serie som i sitt lugna tempo inte var tillräckligt upphetsande och lades ned utan att ens få ett värdigt slut (de sista avsnitten sändes i fel ordning).

Inte bara Bigfoot, även Jack The Ripper är en av seriens viktigare "personer" – och för att fortsätta på det nordiska temat spelas han av en släkting till Thor Heyerdahl.

Bakom-kulisserna-teaser finns här.