Höstens TV, delrapport 4.

Little Britain USA

En inte helt ny amerikansk serie som har brittiska rötter. Till skillnad från Worst Week, Life on Mars, Coupling och liknande, är detta en betydligt värdigare och mer lyckad förflyttning av brittisk TV över Atlanten. Den mest lyckade (kommersiellt sett om inte annat) överföringen från de senaste åren är utan tvekan The Office. En serie som även gjordes i fransk, tysk och franskkanadensisk version (det är inte bara amerikanarna som har brist på egna idéer). Hjärnorna bakom Office-konceptet, Ricky Gervais och Stephen Merchant, prövade sedan lyckan med HBO och Extras – vilket visade sig bli just lyckat.

Tillbaka till Little Britain, den smått fyndiga (om än extremt tjatiga) serien som började underhålla världen för några år sedan. Skaparna och medspelarna, Matt Lucas och David Walliams, satsade på liveuppträdanden och merchandiseförsäljning medan TV-serien lades på is ett tag. I händerna på HBO har den nu tinats upp på andra sidan dammen. Serien behövde detta uppfräschande av komikerna och deras material. Nya karaktärer, nya skämt och en större budget ser ut att vara de första goda nyheterna. Men risken för att de kommer att köra slut på dessa nya skämt allt för snabbt är tyvärr allt för stor. Det gäller för publiken att skratta medan skämtet är varmt.

David Schwimmer fortsätter med sitt brittiska flirtande (efter Run Fatboy Run) och regisserar komikerparet. I serien kommer även andra kändisar dyka upp, i första avsnittet var det Rosie O'Donnell, men gästlistan blir bättre.

Det lär dock vara olika versioner som visas i USA och UK (där serien visas på BBC1) – åtminstone en sketch uteblev i varje land. Vilken version som kommer att visas på svensk TV och om SVT köper in även denna säsong, det återstår väl bara att se.

Alla ni som gillade originalserien från BBC kommer nog även uppskatta denna reinkarnation. Alla ni som starkt ogillar brittisk humor i sin mest kondenserade form, dvs män i kvinnokläder och misär, gör bäst i att hålla er på avstånd. Och alla Dr. Who-fans kan andas ut av lättnad, för det är fortfarande Tom Baker som står för voice-overn.

Sanctuary

Han vet vad som händer, ser det ingen ser... Ännu en Sherlock Holmes-typ (i stil med Mentalisten) som har ögonen med sig och lämnar vanliga poliser dumma och stumma. Med den lilla twisten att denna serie även plockar in det paranormala och andra icke fullt så verkliga element; till exempel är en av huvudkaraktärerna Bigfoot. Nåväl. Antar att det faller sig naturligt i en serie om en kryptozoologisk djurpark.

Sanctuary skiljer sig alltså från Sherlock-serierna men den skiljer sig även från övriga spooky- och actionserier genom att inte vara helt uselt filmad. Med något längre tagningar låter de bli att köra upp en nervös kamera i näsan på skådespelarna varje gång någon rör sig. Kanske att kameran dröjer kvar på avstånd för att man inte ska upptäcka de stundvis mediokra skådespelarinsatserna eller för att flimret från green-screenarna inte ska upptäckas, men uppfriskande är det allt. Hur störigt man än finner skådespelare som agerar tillsammans med tennisbollar på pinnar framför efterpålagda gotiska byggnader... det är uppfriskande att slippa se samma sceneri och studio återanvändas gång på gång på gång trots att platserna skall föreställa nya (som är standard i andra serier). Det är kanske inte lika uppfriskande med otrovärdigt agerande, men vid det här laget är det något man som TV-tittare vant sig vid.

Serien är inte av brittiskt ursprung och inte heller en återuppståndelse av amerikansk kultTV, vilket gör den lite unik den här hösten. Men helt originell är den ju inte heller, det vore att be om för mycket. Den såg sitt första ljus i Kanada och då som en Internetdistribuerad serie. Nu sänds den ”som vanligt”, i USA på The Sci-Fi Channel. Det är dock fortfarande i Kanada som inspelningen sker och det med skådespelare som mången nördigt fan kommer att känna igen. Skaparna av serien har nämligen producerat och regisserat flera Stargate-produktioner och återanvänder nu några av sina stjärnportskompisar i Sanctuary.

Frågan som kvarstår är om serien sticker ut tillräckligt för att överleva till en andra säsong. Den kommer säkert få en del fans som gråtandes skriver på petitioner när den läggs ned, men om man hoppas på någon längre tid på TV-vågorna hoppas man nog på för mycket. Serier som låter bli att övergödsla med ”stämningsmusik” och har en sansad cinematografi blir för sällan långvariga. Framförallt inte när målgruppen i fråga ofta dras till mer fartglada kameror och ljudbilder. Nu framstår det kanske som att Sanctuary är en TV-version av 2001, och det är den ju verkligen inte. Men bland vad som övrigt bjuds framstår den som lite fridfullare än sina genrelikar. Så, visserligen inte helt nytt, visserligen inte helt bra, men onekligen uppfriskande... En ö av sopor i ett hav av skräp är likväl en ö att vila ut på.

Veckans bonusfråga lyder: varför är ljudet och inzoomningarna på bevis desamma i alla serier? Vem har bestämt att det är den officiella "detektiv-hjälten spanar in en cool detalj av betydelse"?

Onödig fakta:

En av huvudrollerna spelas av danskan Emlie Ullerup, senast sedd som amerikanskan i den kanadensiska och trankila jPod-serien baserad på Couplands bok – ett exempel på en serie som i sitt lugna tempo inte var tillräckligt upphetsande och lades ned utan att ens få ett värdigt slut (de sista avsnitten sändes i fel ordning).

Inte bara Bigfoot, även Jack The Ripper är en av seriens viktigare "personer" – och för att fortsätta på det nordiska temat spelas han av en släkting till Thor Heyerdahl.

Bakom-kulisserna-teaser finns här.