Höstens TV, delrapport 5.

Kath and Kim

Vad är det där!? Är det en återuppstådd amerikansk serie? Är det en remake på en brittisk serie? Är det en förnyad TV-version av en kanadensisk Internet-serie? Nej! Det är en australisk serie!

De amerikanska TV-makarna vred huvudet åt ett annat håll än de brukar men fattade samma beslut som vanligt – ta nåt gammalt och gör om det.

Och hur funderar det? Nja, det är en inte så värst skoj komediserie, men skådisarna är bra och den har inte blivit överdrivet amerikaniserad.

Humorn är mer åt det brittiska hållet och även om karaktärerna är stereotypa finns där detaljer som gör dem åtminstone lite fräschare. Till exempel gör Selma Blair den klassiska TV-bimbon med nya och mer trovärdiga knep - istället för att endast vara ovetandes och korkad så tror hennes Kim att hon vet allt och det är först i ögonen hos någon med ett uns intelligens som hennes mentala oförmåga kommer fram. Precis som det ofta är med människor i vår vardag… Ett extra plus får serien för att den inte är ett multikamerafiasko och att den tonat ned på studiokänslan.

Något som kan förvåna alla som känner till huvudrollsinnehavarna är åldersskillnaden mellan mor och dotter, eller snarare avsaknaden av en skillnad. I verkligheten skiljer det nämligen bara 8 år mellan Molly Shannon och Selma Blair. Å andra sidan har Blair skalat av decennium från sin verkliga ålder sedan Cruel Intensions. Om man köpte det då, varför inte nu? Det är inte heller så typiskt amerikanskt som man kan tro att låta modern vara bara några år äldre än dottern - i det australiensiska originalet är åldersskillnaden bara sex månader!

Även om här finns fräscha inslag doftar serien av trolig och snabb nedläggning.

Valentine
En inte helt ooriginell idé, I give them that. Men originalitet är inte ett osvikligt recept på en lyckad serie. Att ingen gjort den här serien förut kan bero på att premissen är toklöjlig…

Även om premissen är ny, så är inte karaktärerna det. Satt i moderna tider vill Afrodite, Herkules och Ares (för att nämna några) återuppväcka kärleksintresset hos mänskligheten för att de inte ska förlora sina gudomliga superkrafter.

Huvudrollen spelas av Jaime Murray. I USA är hon mest känd som Dexters psykotiska tjej från säsong två, men i sitt brittiska hemland är det serien Hustle som blev det stora genombrottet. Ingen serie med superstjärnor direkt. En och annan halvkändis gästspelar eller är med i serien.

För det mesta är det riktigt töntigt, men kanske att romantiker förblindade av amors pilar kan hitta något där?

My Own Worst Enemy

Whohoo! Är det möjligt? En helt ny serie? Utan en massa förlagor i andra länder eller mediaformat? Nä, inte riktigt.

Den första gamla och återvunna delen av serien som tittaren möts av är Christian Slater.

Den en gång lovande filmkarriäristen har återvänt till TV-rutan. Slater är på många vis lik Val Kilmer (vars röst numer hörs i Knight Rider); båda är de 80-90-talskändisar som försvann i skräpträsket. Men det kan inte nog understrykas att Slaters nya TV-roll(er) både är djupare och mer utmanande än Kilmers. Slater spelar två personer i serien som inte är helt olika varandra, men ger plats åt mer agerande än vad en talande bil kan erbjuda. Slaters tidigare gästspel i My Name is Earl eller huvudrollen i en av världshistoriens sämsta filmer, Uwe Bolls Alone in the Dark, lämnade mycket att önska. Men nu känns en come back inte som en omöjlighet och kanske han gör en Kiefer Sutherland.

En annan upptinad bortglömding, Mädchen Amick, återfinns också i My Own Worst Enemy, vilket nog gläder mången TP-älskare. I sann mystisk Lynch-anda ser hon inte ut att ha åldrats något under de senaste 20 åren. Detta är extra är läskigt då de flesta andra från Twin Peaks visar tydliga spår av tidens gnagande tand (bortsett från Ray Wise).

Själva grundintrigen i serien kan sägas vara stulen från/inspirerad av Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Seriens "huvudpersoner" heter Henry och Edward (vilket är Jekyll och Hydes förnamn) och båda spelas alltså av Slater. Därvid stannar de mer uppenbara likheterna. Det är alltså inte frågan om en modernisering (som BBC-produktionen Jekyll var). Trots kopplingarna till tidigare verk (det har gjorts sisådär 123 filmatiseringar av den korta romanen) är detta en av de mer originella serierna denna höst. Inget mästerverk, men likväl inget upprepande sömnpiller som tröttar ut sig själv och tittaren. Kanske att tristessen infinner sig längre in i säsongen, men temat om människans inneboende kluvenhet och de existentiella spörsmål kring jaget och själen är inget som besvaras i en handvändning. Blanda detta med ett för vanlig TV vågat visuellt våld och 007/Bourne-aktigt vardagsliv - potentialen finns där.

Höstlig konklusion

Återvinning och remakes, "säkra kort" och en allmän skräck för nysatsningar. Signaturmelodin för hösten är klar. Det finns naturligtvis undantag, men på det stora hela verkar inte någon våga satsa på något nytt. Man har valt "bekant och beprövat" framför "intressant och önskvärt". Men men. Många kommer vara borta till nästa år, för nostalgitrippar och upprepningar håller inte i längden. If you keep doing things the way you always done them, what you will get is what you already got... Och åskådaren har tråkigt.

För alla som tycker att det alltid är gammal skåpmat på TV och att det är precis vad folk vill ha – se hur det gick med förra årets nya serier. Cavemen, baserad på en populär TV-reklamserie (som vår ICA-reklam), lades ned. Moonlight, om vampyrer i LA, lades ned. Back to You, som krampaktigt höll kvar vid multikameraformatet men lät bli att vara rolig, lades ned. Bionic Woman, en nyinspelning av 70-talsserien med samma namn, lades ned. För de serier som undvek att använda ”the same old story” gick det dock annorlunda. Chuck, serien om ett vanligt butiksbiträde som tvingas leva ett dubbelliv som spion när han ofrivilligt memorerar och blir den enda källan till USA:s alla topphemligheter, den förnyades. Pushing Daisies, den estetiska och färgglada berättelsen om pajmakaren som kan väcka döda till liv genom beröring och som på fritiden löser mord och umgås med sin mördade barndomskärlek, den förnyades. Reaper, där ett vanligt affärsbiträde får veta att hans själ sålts till den charmanta Djävulen spelad av Ray Wise och tvingas jaga diverse demoniska typer från Helvetet när han inte städar upp i gång 4 på jobbet, den förnyades.

Temat "vanlig person i ovanliga situationer" var alltså omåttligt populärt. Med få undantag var det nya former och idéer som skördade framgångar medan den gamla skåpmaten nu gödslas undan på glömskans fält. Vad som fick producenter och annat löst folk att gå tillbaka till uppvärmda rester är oklart, men nästa säsong får vi se om den goda smaken eller idiotin vinner.