Höstens TV, delrapport 3.

Knight Rider
Big surprise - gammal skåpmat i ny burk. Det är David Hasselhoffs gamla serie som har dammats av och värmts upp i mikron. Efter sommarens backdoorpilot (där Hoffen faktiskt var med) fick en ny generation skapa bekantskap med den talande bilen KITT och andra supertuffa prylar. Piloten fungerade tydligen och nu blir det åka av i alla fall en säsong. Om Hasselhoff återkommer i serien återstå dock att se. Ett sätt att göra serien bättre (även om det blir svårt att göra den bra) vore att i en liten homage till seriens föregångare låta någon kravla på golvet och äta hamburgare. Men så kul lär det inte bli.

Det finns andra ”komiska” element. Förutom vassa och självgoda kommentarer från seriens hjälte tillkommer den aldrig sinande komediguldgruvan som en dators kalla intellekt innebär. Som vanligt återfinns även tekniker/nördar/specialister på högkvarteret som fungerar som comic relief. För att ingen ska känna sig vilsen är alla roller stereotypa till det extrema och comic relief-typerna är inget undantag, även om de är onådigt tråkiga och smärtsamma att se på.

Serien är smärtsam rent estetisk också. Fult DV-filmad som den är har de försökt väga upp med snabba klipp, rörlig kamera och non-stop action – en föga fungerande lösning. Förskräckligt fula transformations-CGI-effekter när bilen leker Optimus Prime gör inte det hela bättre. Efter Transformers fungerar helt enkelt inte billig grafik på förvandlande bilar (säga vad man vill om Transformers, men de visste vad de gjorde när det kom till själva transformationen).

För alla som inte förmår att följa med i den *host, host* invecklade historien ackompanjeras alla bilder av tråkig skvalmusik som ska styra tittarens känslor åt rätt håll. Något som är allt för vanligt nu för tiden. Ingen ny serie når dock till upp Smallvilles nivå av hjärntvättande score. I den serien har man fulländat detta grepp och inte en sekund lämnas tyst eller musiklös – vem vet vad som skulle hända då! Kanske att tittaren skulle känna vad den ville? Kanske att skådespelarna skulle bli tvungna att förlita sig på sitt agerande? Hemska tanke!

Manlig hjälte, kvinnor i underkläder (men naturligtvis aldrig helt naket), explosioner och snabba bilar. Förmodligen vad varje 12-16-årig pojk vill ha. Good clean wholesome (American) fun! När glädjen över återseendet av en gammal bekant lagt sig och serien får stå på sina egna ben är det nog upp till tonårspojkarna att hålla serien vid liv, men det vore inte första gången.

I rollen som KITT (bilen) finner vi förresten Val Kilmer som landat ytterligare ett toppengig.

The Mentalist

Men här har vi väl ändå en helt ny serie? CBS, kanalen som ligger bakom CSI: NY, satsar väl enbart på nya idéer och skulle väl aldrig sänka sig till att bygga vidare på tidigare succéer? Eller...?

Låt oss jämföra med två andra (helt på måfå valda) serier.

Monk: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt polisen, men är inte anställd av dem - en outsider. Han har psykiska problem och en död fru vars mördare är huvudpersonens enda misslyckade fall.

Psych: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt polisen, men är inte anställd av dem - en outsider. Han är observant nog för att kunna lura folk till att tro att han är psychic och hans förflutna spelas upp i flashbacks för att ge djup åt händelser och reaktioner.

The Mentalist: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt CBI, men är inte anställd av dem - en outsider. Han har psykiska problem och en död fru vars mördare är huvudpersonens enda misslyckade fall. Han är observant nog för att kunna lura folk att tro att han är psychic och hans förflutna spelas upp i flashbacks för att ge djup åt händelser och reaktioner.

Okej då, det var väl inte så värst originellt trots allt. Kanske att alla tre är efterapningar av Sherlock Holmes i vilket fall.

De två största skillnaderna är mellan dessa tre serier är:

1. Huvudpersonen i The Mentalist är lite snyggare än i de andra.
2. Monk och Psych är komedi-deckare, medan Mentalisten är en vanlig deckare med komiska inslag.

Trots dessa likheter och gäspframkallande frånvaro av nyskapande är det den senaste veckans bästa nya serie och har en inte lika begränsad målgrupp som de övriga nykomlingarna.

Worst Week

Inte den sämsta av de nya serierna, men någon ny Seinfeld är det heller inte tal om. Även denna serie visas på CBS och som allt annat denna säsong är det recycling som gäller. Serien bygger på en brittisk förlaga och en skrotad pilot av Fox. Låter ju lovande redan där.

Detta till trots är den mer lovande än andra av säsongens bottennapp (som Do Not Disturb) och har fattat vitsen med att skippa pålagda skratt och klaustrofobiskt tråkiga studiobegränsningar i multikamerastil.

Skådespelarna är inte heller så tokiga och vi får återse Kurtwood Smith i sin vanliga typecastade roll: butter och besviken fader.

Worst Week of My Life hette originalserien och i första avsnittet av den amerikanska versionen tvivlar man inte på att detta är vad huvudpersonen känner. För alla som tycker att skadeglädje är den enda sanna glädjen och för alla som älskar när allt som kan gå fel också går fel (till en grad som är rent löjlig) – detta är en serie för er.

Frågan är bara hur länge en serie som denna kan förnya sig och hitta nytt material. Det började med "otroligt" (som i icke troligt, men visst, det kan väl hända) och satte sedan av mot "omöjligt" (som i nej, det här är bara dumt och utan trovärdighet utan att vara roligt). Ja, hur går man vidare därifrån?