Höstens TV, delrapport 2.
Skaparen av Six Feet Under har inte lämnat döden eller HBO bakom sig, men i hans nya serie är de döda något mer levande. De är de levande döda, de är vampyrer, och de lever mitt ibland oss. Likt andra minoriteter är de på jakt efter lika rättigheter och acceptans. Att serien utspelas i den amerikanska söderns inte så främlingsvänliga klimat bäddar för intriger.
Alla moderna vampyrhistorier kräver ett etablerande av regler (t.ex. effekten av vitlök, kors, solljus etc.), vilket även denna serie sätter igång med från första början. Redan i den ”virala” marknadsföringen för serien började ”vampyr-loren” etableras. I True Blood är vampyrerna som vampyrer är mest och bäst – törstiga och sexuellt frigjorda. Deras övriga attribut lämnas åt den intresserade att själv ta reda på.
I dessa vampyrtäta tider är det svårt att sticka ut. Sticka ut måste man alltid göra när man gör film och TV om att sticka tänderna i någon, åtminstone om man ser till de senaste årens trender. Det krävs alltid något som gör historiens vampyrer lite coolare, hårdare, sexigare, monstruösare eller mänskligare än alla andra historiers. Det är en farlig balansgång det där, att bestämma vilka svagheter och styrkor de ska ha och resultatet kan vara fatalt. I alla fall för historiens popularitet. Tittaren kommer att köpa alla regler, men huruvida de gillar vampyrerna eller inte är mindre säkert.
Det är svårt att ”stick out” och samtidigt ”stick around”. Förra årets vampyrserie, Moonlight, klarade sig bara en säsong innan den lämnades att dö ut. Och vem kommer ens ihåg filmen Perfect Creature som också porträtterade ett samhälle där vampyrerna inkorporerats?
Att True Blood övertar Six Feet Unders dyrkare är kanske för mycket att hoppas på för Alan Ball. Risken för ibland bottenlös besvikelse bland fans är stor var gång en idol går vidare eller skapar något som skiljer sig från det tidigare (tänk bara på Bob Dylan och Judas-anklagelsen). Så också i detta fall. Hur fansen av seriens litterära förlaga kommer att ta till sig det nya formatet återstår också att se.
True Blood har några direkta övertag över en serie som Moonlight, vilka talar för att HBO-serien blir mer långlivad: kött, sexscener och fritt fram för svordomar. Det går ju alltid hem i USA! Även om censur och begränsningar i bästa fall kan leda till kreativa och intressanta lösningar som annars aldrig tillkommit så är det trevligt med en lite råare och lite verkligare verklighet ibland – även om denna verklighet råkar vara bebodd av vampyrer. Förhoppningsvis faller inte serien för frestelsen att säga ”fuck” i varenda mening eller visa nakna kroppar i varannan scen bara för att de kan – det är sällan lyckat och ibland rent fjärmande. Ett målande exempel är Masters of Horror där avsnitt utan bröst är svårfunna.
Sverige står inte helt utanför vampyrvågen, exempelvis spelar Alexander Skarsgård en av rollerna i True Blood. Och även i vårt avlånga land är vampyrerna högaktuella i Låt den rätte komma in och Vampyrer. I Vampyrer lär blodsugarna inte ens ha kvar sitt mest berömda attribut, huggtänderna. Kanske att det är ett klokt val från filmmakarens sida, ett attribut som får filmen att utmärka sig. Mig påminner det mest om Vampire's Kiss och Nicholas Cage med garnityr i billig plast, men vi märker nog snart om det floppar eller flyter.
Likaså svävar True Bloods öde lite osäkert. Men om serien tar sig förbi vampyrreglerna och etablerandet av en lore med publiken i behåll, ja då är utsikterna goda. Det finns mycket som talar för den. Oscarsvinnaren i huvudrollen har visserligen inte huggtänder (varför går vi inte in närmare på här), men att serien inte har fullkomligt odugliga skådespelare är alltid en god start.
Serien kommer till Canal+ i oktober. Se dock till att ratta in Canal+ HD. För liksom med det mesta från HBO blir det lite snyggare och mycket trevligare med hög upplösning och krispig bild. Serien Fringe (som nämns i förra rapporten) sänds i Sverige på Kanal 5 och för att tycka den bilden är skarp och angenämt opixlig krävs att man sitter ett tjugotal meter från TV:n.
Bonus: postern för Diablo Codys nästa film, Jennifer's Body, är misstänkt lik postern för True Blood. Vilken som kom först vet jag inte, men är det en slump? Det är kanske inte en så värst originell idé till att börja med? Eller är det samma person som ligger bakom båda och får betalt två gånger för ett jobb? Döm själva nedan.
Alla moderna vampyrhistorier kräver ett etablerande av regler (t.ex. effekten av vitlök, kors, solljus etc.), vilket även denna serie sätter igång med från första början. Redan i den ”virala” marknadsföringen för serien började ”vampyr-loren” etableras. I True Blood är vampyrerna som vampyrer är mest och bäst – törstiga och sexuellt frigjorda. Deras övriga attribut lämnas åt den intresserade att själv ta reda på.
I dessa vampyrtäta tider är det svårt att sticka ut. Sticka ut måste man alltid göra när man gör film och TV om att sticka tänderna i någon, åtminstone om man ser till de senaste årens trender. Det krävs alltid något som gör historiens vampyrer lite coolare, hårdare, sexigare, monstruösare eller mänskligare än alla andra historiers. Det är en farlig balansgång det där, att bestämma vilka svagheter och styrkor de ska ha och resultatet kan vara fatalt. I alla fall för historiens popularitet. Tittaren kommer att köpa alla regler, men huruvida de gillar vampyrerna eller inte är mindre säkert.
Det är svårt att ”stick out” och samtidigt ”stick around”. Förra årets vampyrserie, Moonlight, klarade sig bara en säsong innan den lämnades att dö ut. Och vem kommer ens ihåg filmen Perfect Creature som också porträtterade ett samhälle där vampyrerna inkorporerats?
Att True Blood övertar Six Feet Unders dyrkare är kanske för mycket att hoppas på för Alan Ball. Risken för ibland bottenlös besvikelse bland fans är stor var gång en idol går vidare eller skapar något som skiljer sig från det tidigare (tänk bara på Bob Dylan och Judas-anklagelsen). Så också i detta fall. Hur fansen av seriens litterära förlaga kommer att ta till sig det nya formatet återstår också att se.
True Blood har några direkta övertag över en serie som Moonlight, vilka talar för att HBO-serien blir mer långlivad: kött, sexscener och fritt fram för svordomar. Det går ju alltid hem i USA! Även om censur och begränsningar i bästa fall kan leda till kreativa och intressanta lösningar som annars aldrig tillkommit så är det trevligt med en lite råare och lite verkligare verklighet ibland – även om denna verklighet råkar vara bebodd av vampyrer. Förhoppningsvis faller inte serien för frestelsen att säga ”fuck” i varenda mening eller visa nakna kroppar i varannan scen bara för att de kan – det är sällan lyckat och ibland rent fjärmande. Ett målande exempel är Masters of Horror där avsnitt utan bröst är svårfunna.
Sverige står inte helt utanför vampyrvågen, exempelvis spelar Alexander Skarsgård en av rollerna i True Blood. Och även i vårt avlånga land är vampyrerna högaktuella i Låt den rätte komma in och Vampyrer. I Vampyrer lär blodsugarna inte ens ha kvar sitt mest berömda attribut, huggtänderna. Kanske att det är ett klokt val från filmmakarens sida, ett attribut som får filmen att utmärka sig. Mig påminner det mest om Vampire's Kiss och Nicholas Cage med garnityr i billig plast, men vi märker nog snart om det floppar eller flyter.
Likaså svävar True Bloods öde lite osäkert. Men om serien tar sig förbi vampyrreglerna och etablerandet av en lore med publiken i behåll, ja då är utsikterna goda. Det finns mycket som talar för den. Oscarsvinnaren i huvudrollen har visserligen inte huggtänder (varför går vi inte in närmare på här), men att serien inte har fullkomligt odugliga skådespelare är alltid en god start.
Serien kommer till Canal+ i oktober. Se dock till att ratta in Canal+ HD. För liksom med det mesta från HBO blir det lite snyggare och mycket trevligare med hög upplösning och krispig bild. Serien Fringe (som nämns i förra rapporten) sänds i Sverige på Kanal 5 och för att tycka den bilden är skarp och angenämt opixlig krävs att man sitter ett tjugotal meter från TV:n.
Bonus: postern för Diablo Codys nästa film, Jennifer's Body, är misstänkt lik postern för True Blood. Vilken som kom först vet jag inte, men är det en slump? Det är kanske inte en så värst originell idé till att börja med? Eller är det samma person som ligger bakom båda och får betalt två gånger för ett jobb? Döm själva nedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar