Phantom of the Paradise

En historia som tar upp musikindustrins smutsiga baksida med djävulska producenter och krävande divor. Med knarkande stjärnskott som legat sig till framgång medan de riktiga talangerna dukar under i rännstenen utanför. Som presentatören förklarar i inledningen av filmen är det här historien om ”the man who made it, the girl who sang it and the monster who stole it”. Med dem orden sparkar sedan ett färgsprakande musikalnummer igång berättelsen om the Phantom of the Paradise.
Monster, musik och komedi är filmens främsta byggstenar och resultatet blir ett härligt virrvarr av intryck och kulturella anspelningar.

Fenomenet

Brian De Palmas film hatades och ratades av de flesta då den kom ut 1974. I en samtida publikation kunde man t.ex. läsa:

With numerous scenes of violence such as stabbings, beatings, disfigurements and ritual dismemberments, the film is, in reality, a sickening and decadent spectacle.

Hur kan man inte vilja se en film med den beskrivningen? Och visst sågs den. Åtminstone i Winnipeg. Här gick den av någon oförklarlig anledning längre på bio än någon annanstans (på många andra platser lades den ned efter 1-2 veckor!) och det är kanske tack vare framgångarna här som filmen nått sin status. Om hur filmen påverkade denna stad och dess (enligt kritikerna) lättpåverkade ungdom kan man läsa på Phantompalooza – där allt om fenomenet, människorna, tiden och musiken tas upp.

”Musikal”

Phantom är väl en av De Palmas mindre kända filmer idag, även om kultvärdet numera har spridit sig utanför Winnipeg (2010 kommer till och med en nyinspelning). Det var De Palmas flört med musikalgenren och den hann både hatas och kultförklaras före Rocky Horror Picture Show – den mest kultiga rock-musikal-in-drag-med-skräckfilmstema-filmerna av dem alla. Rocky Horror är mer vad jag vill kalla en riktig musikal då stora delar av handlingen förtäljs genom sång och dans av filmens figurer. I Phantom däremot kretsar handlingen kring musikindustrin och de musikaliska partierna består av figurernas framträdanden. Detta skiljer Phantom från den vanliga Broadway-musikalen där (påstådda) hårda gäng sjunger glatt om sin nya bil eller dansandes knäpper i takt med fingrarna innan varje knivslagsmål. Här sjunger man istället ett litet stycke på scenen först efter någon mördats, man blandar inte.

Stil, form och story

Många gånger är stilen i filmen klassisk De Palma. En stil som ger split screens och fotot i allmänhet den betydelse den förtjänar. De Palma skäms heller inte för att referera till andras filmer eller göra något nytt av prövade grepp. Exempelvis blir en ovanligt lång split screen-sekvens en snygg bilsprängarhomage till inledningsscenen av Touch of Evil.

Det anspelas även på en mängd andra verk. För alla belästa och besedda referensälskare finns det mycket att bli exalterad över. Frankenstein, Phantom of the Opera, The Hunchback of Notre Dame, The Picture of Dorian Gray och inte minst Faust är några av de mer skräckromantiska associationer som görs.

Slut och trailer

Phantom har sina corny sidor och filmiska "missar", men de ökar bara filmens charm. Det enda svaga med filmen är kanske slutet, som är (i brist på bättre och riktiga uttryck) lite väl ”knarkat”. Ett slut som också avslöjas tillsammans med resten av handlingen i en av filmens trailers. Den mest avslöjande trailern någonsin är kanske den till Diabolik (om du inte tror mig, ask Eva!) och det är svårt att nå upp till den graden av spoilers – även om Phantoms kommer nära. Dock koncentrerar sig Phantoms trailer på de spännande och monstruösa delarna, så filmen som helhet avslöjas inte. Den ger inte heller någon klar bild av det musikaliska och komiska, men den är cool så det räcker! Se den!

Bonustips

En annan film av den tidiga De Palma som hatats (till den grad att den tas upp i 2004 års film The 50 Worst Movies Ever Made) är 1968 års Greetings. En film med oförtjänt dåligt rykte, som doftar av Godard-tokigheter och ung fräsch filmare. En film som även visar den då 25-årige Robert De Niro i sin första riktiga roll. En film som alltså är väldigt sevärd, vad andra än påstår.