Parodi! 1

Jag har alltid varit svag för parodier. När det gäller komedi i långfilmsformat är det filmer som Hot Shots!, Hot Shots! Part Deux och Loaded Weapon 1 som bringat mest skratt. Vad gör parodier så hämningslöst underhållande och sevärda? I sann pseudofilosofisk anda skulle jag påstå att det är för att parodier inbjuder till nya perspektiv som möjliggör ifrågasättande av normer; att de ger nya vinklingar på vad som är högt och lågt. Men det kan lika gärna vara för att det urbota löjliga är det allra roligaste som någonsin klampat på vår jord.

De nämnda parodierna förde förlöjligandet till nya höjder och det enda negativa med dem är att standarden de satte bevisligen blev för hög. Hot Shots! utgick från Top Gun, Part Deux från Rambo-filmerna och Loaded Weapon 1 naturligtvis från Lethal Weapon -filmerna. Filmer som kan tyckas vara svåra att ta på allvar redan från början – men som är dödligt allvarliga i sättet de framställs på, i de mer känslosvallande situationerna. Okej, Sylvesters Rambo kanske inte har den största spännvidden av känslouttryck, men att han är ashård läggs av filmerna fram som den mest allvarsamma sanningen.

En väldigt viktig del av den goda parodin är att kontrastera mot allvaret i de parodierade verken. Så var fallet redan 1741 när Henry Fielding parodierade den omåttligt populära och seriösa Pamela från det föregående året genom att ge ut sin Shamela. Man visste hur man gjorde parodi på populärkultur för 260 år sedan, varför blir det då så misslyckat idag? Fielding tog de allvarsamma och allmänna uppfattningarna och genom att endast ge en liten vinkling på originalhistorien blir dygdighetens Pamela en skammens Shamela. Ändrar man för mycket mister parodin sin makt och makten ligger i vinklingen av originalet/”sanningen”.

De nämnda filmparodierna behåller de parodierades allvarsamhet i presentationen av figurer och handling – det är på dödligt allvar för alla inblandande samtidigt som det är urlöjligt. Världarna som filmerna skapar är verkliga världar, bara roligare och roliga just för att de är på allvar. Allvaret känns av i allt från replikers träffsäkerhet och likhet med originalen, de filmtekniska knepen och skådespelarnas prestationer. Nämnvärt är att Charlie Sheen, stjärnan i Hot Shots!-filmerna, lyckas vara övertygande både som Tom Cruise roll i Top Gun och Sylvester Stallones Rambo, från miniperson till muskelberg och utan specialeffekter. Dessutom driver Charlie Sheen tillsammans med sin far Martin Sheen med sina egna respektive roller i Platoon och Apocalypse Now. Detta görs genom att de helt enkelt spelar dem igen och låta deras voice-overs avbryta varandra, identifiera varandra som skådespelare från en tredje film, men inte som far och son… Äsch, blir för komplicerat att förklara. Det är dock ett gott exempel på hur många nivåer filmen rör sig på samtidigt och hur allvar blandas med extrem löjlighet.

Här är scenen citerad:

Topper Harley: [narrating] Somebody once wrote, "Hell is the impossibility of reason." Well, that's what this place feels like - hell. I hate it already and it's only been a few hours. I'm so tired. We get up at four in the morning...

Capt. Benjamin L. Willard: [narrating] At first I thought they handed me the wrong dossier. I couldn't believe they wanted this man dead. Third Generation West Point, top of his class, Airbourne, Korea, about a thousand decorations, etc, etc...

Topper Harley, Capt. Benjamin L. Willard: [as their boats pass each other] I loved you in Wall Street.

(imdb.com)

Men varför denna hyllning av decenniumgamla parodier? Om jag någonsin skall komma fram till en poäng i detta inlägg måste jag först referera till min vän David. När Scary Movie kom och det gäller även Not Another Teen Movie om jag inte missminner mig, anmärkte han på att de filmer de parodierade (Scream och American Pie etc.) redan från början var komiska. Detta kunde jag ju bara hålla med om och gör det fortfarande. Men dessa filmer gjorde ändå, precis som de tidigare nämnda, främst narr av det allvarliga – det som får ses vara menat att uppfattas allvarligt i dessa filmer. De delar som var komiska inslag i Scream och tonårskomedierna kunde fortfarande dyka upp i parodierna, men då gjordes de än mer extrema – det komiska blev förlöjligat och precis som allvaret ifrågasätts och vinklas i de perfekta parodierna får man ett nytt perspektiv på kända scener och situationer. Jag kanske inte alltid tycker det är så roligt (då det allt för ofta innebär att fekalier och andra kroppsrelaterade substanser blandas in), men grundidén och ett försök till eftertanke finns ändå där. Och även i en fulländad parodi som Loaded Weapon 1 görs det parodi på Mel Gibsons och Danny Glovers uppsluppna gnabb om vem som ska få köra bilen. Detta görs komiskt genom att det i originalen tillgivna käbblet i Emilio Estevez och Samuel L Jacksons tappning går från munhugg till ren käftsmäll. Och allt detta sker inom ramarna för parodiernas skapade världar och inbegripna logik. Själva snytingen som utdelas i Loaded Weaopn 1 får sin udd då den glada situationen i originalet förvandlas till en gravallvarlig situation – våldet smärtar och är på riktigt. Istället för att ta något allvarligt och göra det löjligt/lustigt som parodin oftast gör, lyckas de här även med det motsatta – det lustiga blir allvarligt och därmed löjligt roligt.

Till och med Scary Movie lyckas om stundom med detta och gör det mästerligt i jämförelse med den episkt katastrofalt urusla Epic Movie. Det är sågandet av denna läskigt dåliga film som kräver denna tillbakablick på svunna tiders humorfilm och det är själva sågandet som är den sökta poängen. Epic Movie blir på grund av sin uselhet ett svart hål som inget roligt kan slippa ur och för att verkligen förstå hur dålig filmen är måste vi först minnas hur bra bra film faktiskt är.

Men mer om denna sugiga film nästa gång.