Nördens nekrolog eller strategier i det fördolda?

För sisådär åtta år sedan skrev jag en eldig essä där jag spådde att framtiden skulle föra med sig rikedomar, berömmelse och framförallt makt åt alla som kunde kallas för nördar. Nu har framtiden nästan anlänt och till min fasa och förskräckelse stämmer inte det förutspådda. Problemet ligger egentligen inte hos nördarna själva, problemet är främst semantiskt. För att vara ”nörd” idag är inte vad det en gång var och även om de personer som jag för åtta år sedan förutspådde skulle ta över världen fortfarande kan göra det, kommer de att skrida till verket under andra epitet. Begreppet nörd har sakta men tragiskt blivit urvattnat och förändrat. Det betyder helt enkelt inte samma sak som för tio år sedan.

FCZ och the Beauty and the Geek, två dokusåpsliknande tv-serier där nördar har prominenta funktioner. I FCZ får tittaren se att nördarna är mänskliga; FCZ ger tittaren en stereotyp bild av nörden som ändock är mer mångfacetterad och djupsinnigare än vad som tidigare erbjudits. Viktigast av allt är att serien får åskådaren att sympatisera med nördarna snarare än att fjärma sig. Beauty and the Geek tar ännu ett steg längre i och med att nördarna paras ihop med ”skönheter” som är så urbota korkade att sympatierna inte bara hamnar hos nördarna utan icke-nördarna förlöjligas så till den grad att de inte kan ses som annat än rent patetiska. Vidare har vi några av den senare tidens största filmhjältar, Superman, Spider-Man och Catwoman (den sistnämnda för att visa på den kvinnliga motsvarigheten även om filmens framgång inte direkt mäter sig med de övriga). De är superbäst på att jaga superskurkar men har som alter egon ”valt” några riktigt supernördiga personligheter.

Nördarna kom också att bli symbol för omåttlig rikedom. Det främsta exemplet är väl överstenörden Bill Gates men så sent som för några månader sedan, i och med att YouTube såldes, blev två nördar helt plötsligt mångmiljonärer. Nörden blir alltså en symbol för monetär framgång!

På liknande vis som de manliga homosexuella tog skällsordet ”bög” och gjorde det till sitt eget, tog de teknik- och specialintresserade typerna ”nörd” och bar det med stolthet – och detta gjordes med all rätt. Men i och med att ordet förlorade sin negativa klang och snarast laddades med något positivt, något som säger att personen ifråga är bättre/mer beläst än sin omgivning, då började även icke-nördarna att avundas begreppet. Icke-nördarna är de som bäst karaktäriseras genom att de är stora, muskulösa, kör tuffa bilar och får alla tjejerna – eller om icke-nördarna är kvinnor: snygga, moderiktiga och alla heteromäns dröm. Porträtterade i de alltid lika UNDERBARA ”High School”-filmerna är det naturligtvis ”jocks” och ”cheerleaders” vi talar om. Nördarna är inte något av detta. Men det positiva som nördarna ändå kom att utstråla ville icke-nördarna åt och detta uppnår de genom att de sakta men säkert tar över nördarnas kanske främsta front: elektroniken.

Som ett sista steg i denna utveckling (avveckling) har då således de smarta styrande (om dessa är nördar eller ej, det förtäljer icke denna historia) tagit ifrån nördarna deras älskade elektronik och givit den till icke-nördarna i övermacho paketering. Ferrari, Lamborghini och Porsche, de sålde tidigare emblemprydda sportbilar vars målgrupp i stort sett går att finna ovan i beskrivningen av jocks. Idag finner man dessa märkens emblem på bärbara datorer och externa hårddiskar. Det finns alltså datorer som är mer macho än andra och därmed har icke-nördarna påbörjat sitt övertagande av en värld de tidigare varit utestängda ifrån. Icke-nördarna tar alltid större plats än nördarna och i enlighet med Darwin och Highlander (there can be only one!) så kommer endast den starkaste att överleva.

Nörden som vi känner den och som nyss blivit älskad kommer snart att förgås. När även icke-nördarna kan börja kalla sig för nördar (bland annat på grund av deras högpresterande superdatorer) då har begreppet urvattnats så mycket att det inte finns någon betydelse kvar i det. När nördar når framgång, genom IT-miljoner och annat, alieneras de av sina egna (Bill Gates är bästa exemplet på alienerad nörd) och nördarna blir alltså ständigt av med de främsta av sitt slag och splittrar samtidigt sin grupp. När icke-nördarna i sin ytliga överlägsenhet ser superhjältarna på vita duken kommer de att kunna känna igen sig i både hjälten och dennas alter ego (och inte enbart i alter egot som nördarna tidigare gjort), vilket ger dem ett ytterliggare övertag.

Styrkan låg i att befinna sig i socialt underläge men i intellektuellt överläge. När den sociala strukturen försvinner och blir betydelselös försvinner även intellektets betydelse eftersom samhället i regel inte bryr sig om sådant som kräver för mycket eftertanke, det bryr sig om det folkliga. När nörden blir folklig dör den. När ”the freak” blir ”normal” är den inte längre speciell och därmed går den från att vara bortgjord till tillintetgjord och sedan jordad.

Ännu en gång får alltså denna blogg ge plats åt en nekrolog jag aldrig önskat skriva – även om nörden ännu ligger på sin dödsbädd så verkar inte sista rosslingen långt borta och ingen astmainhalator i världen kan förhindra den.

Fast man vet ju aldrig. Kanske att nördarna bara gör sig själva osynliga igen? Kanske att de utnyttjar icke-nördarna? Kanske att nördarna genom att göra elektroniken ytlig gör icke-nördarna beroende av elektroniken och på så vis stärker nördarna sin egen position ytterligare? Kanske att de utnyttjar bloggar för att sprida rykten om sin egen bortgång för att sedan slå till när folk minst anar det? Man vet ju aldrig…