Rear Window
Visst, det begås brott och underligheter utanför mitt fönster. En mystisk man som skjuter med en oladdad pistol mot sin flock attackhundar, en annan man med en hund som både blivit kuperad och tränad att döda, en uppsjö av socialfall som då och då intar parkbänken nedanför mitt fönster för att sova vem vet vad för rus av sig och om nätterna hörs smällar och explosioner av olika intensitet och ljudstyrka. Men detta hör till grannskapet. Det gör området lite mer levande och fönstret mot ”gården” lite mer spännande.
I natt bröts dock stillheten och gemenskapen av pojkarna i blått. Om det förut rått en sorts tolerans för dessa – låt oss kalla dem ”offerlösa” – brott, har toleransen nu tagit slut. Om det förut varit som i syndstadens gamla stad, att polisen endast dyker upp för sin egen förströelses skull, så har nu konstaplarna anlänt i full mundering för att säga sitt till mina kära grannar.
Men frukta ej, mitt laglösa grannskap! Ty även om polisen just nu står utanför er port verkar de ha väldiga problem med det till synes simpla företaget att komma in i huset. De har stått där ett bra tag nu, trots att de har gapat, blinkat med sina ficklampor och anropat alla makter de känner. Likt en fästning av grandiosa mått har porten stängt dem ute och ordningsmakten har tvingats vänta på en inbjudan lika tålmodigt som narren framför kungens hov. Vad är det för magisk vallgrav som har byggts runt mitt grannhus? En förtrollad skog? Ett berg för högt att bestiga? En trehövdad hund med gapande käftar?
Nej.
En portkod.
Fyra magiska siffror och tiotusen kombinationer står mellan ordning och anarki. Men konstaplarna kan endast fortsätta sin vädjan och sina blinkningar med ficklamporna i hopp om att någon skall uppmärksamma dem, att någon skall bry sig. Portkoden skall hålla ute brottslingarna, skall få de boende att känna sig trygga. Men lustigt nog gör inte portkoden skillnad på folk och folk. Ute skall alla utom ett fåtal stängas och ve den som försöker ta sig in ändå! De möts av ett kallt handtag, ett mörklagt trapphus och en ilsket lysande röd lampa på knappsatsen.
i är från polisen"ömndrucken hyn hyrpa på knappsatsen. söker ta sig in ändå! lamporna ihop om att någon skall uppmärksamma dem,Men vänta, vad nu? En sömndrucken inneboende sticker ut huvudet! ”Vi är från polisen…” (som om kläderna och polisbilen inte vore nog uppenbara attribut) ”…och vi har ett ärende i huset. Skulle det vara för mycket besvär att komma ned och släppa in oss?” Ja, vad kan man säga? En artigare ordningsmakt kan man knappast be om. De har bara ett ”litet ärende”! Det låter som om den sömndruckne kunde välja att inte släppa in dem, att han lika gärna kunde somna om och låta poliserna stå där med sina förhoppningar förkrossade och blinkandes lite lojt med sina lampor. Men det bor en riddare i denna borg (eller förrädare, om man frågar personen ärendet gäller) och han är villig att låna ut sina förmågor. Poliserna kan nu andas ut av lättnad och en liten lyckokänsla kan spira i deras kroppar. De har vunnit över portkodens ogenomträngbara försvar och får nu äntligen lön för sin möda!
Saker och ting händer utanför mitt fönster. Oftast är det bara galna män, deras hundar och/eller rusframkallande medel. Men så kan farbror blå titta förbi och sätta området på prov, mäta sin styrka mot husens och sedan redan vara försvunna in i natten igen efter att ha förgyllt mörkret en snölös decembernatt.
I natt bröts dock stillheten och gemenskapen av pojkarna i blått. Om det förut rått en sorts tolerans för dessa – låt oss kalla dem ”offerlösa” – brott, har toleransen nu tagit slut. Om det förut varit som i syndstadens gamla stad, att polisen endast dyker upp för sin egen förströelses skull, så har nu konstaplarna anlänt i full mundering för att säga sitt till mina kära grannar.
Men frukta ej, mitt laglösa grannskap! Ty även om polisen just nu står utanför er port verkar de ha väldiga problem med det till synes simpla företaget att komma in i huset. De har stått där ett bra tag nu, trots att de har gapat, blinkat med sina ficklampor och anropat alla makter de känner. Likt en fästning av grandiosa mått har porten stängt dem ute och ordningsmakten har tvingats vänta på en inbjudan lika tålmodigt som narren framför kungens hov. Vad är det för magisk vallgrav som har byggts runt mitt grannhus? En förtrollad skog? Ett berg för högt att bestiga? En trehövdad hund med gapande käftar?
Nej.
En portkod.
Fyra magiska siffror och tiotusen kombinationer står mellan ordning och anarki. Men konstaplarna kan endast fortsätta sin vädjan och sina blinkningar med ficklamporna i hopp om att någon skall uppmärksamma dem, att någon skall bry sig. Portkoden skall hålla ute brottslingarna, skall få de boende att känna sig trygga. Men lustigt nog gör inte portkoden skillnad på folk och folk. Ute skall alla utom ett fåtal stängas och ve den som försöker ta sig in ändå! De möts av ett kallt handtag, ett mörklagt trapphus och en ilsket lysande röd lampa på knappsatsen.
i är från polisen"ömndrucken hyn hyrpa på knappsatsen. söker ta sig in ändå! lamporna ihop om att någon skall uppmärksamma dem,Men vänta, vad nu? En sömndrucken inneboende sticker ut huvudet! ”Vi är från polisen…” (som om kläderna och polisbilen inte vore nog uppenbara attribut) ”…och vi har ett ärende i huset. Skulle det vara för mycket besvär att komma ned och släppa in oss?” Ja, vad kan man säga? En artigare ordningsmakt kan man knappast be om. De har bara ett ”litet ärende”! Det låter som om den sömndruckne kunde välja att inte släppa in dem, att han lika gärna kunde somna om och låta poliserna stå där med sina förhoppningar förkrossade och blinkandes lite lojt med sina lampor. Men det bor en riddare i denna borg (eller förrädare, om man frågar personen ärendet gäller) och han är villig att låna ut sina förmågor. Poliserna kan nu andas ut av lättnad och en liten lyckokänsla kan spira i deras kroppar. De har vunnit över portkodens ogenomträngbara försvar och får nu äntligen lön för sin möda!
Saker och ting händer utanför mitt fönster. Oftast är det bara galna män, deras hundar och/eller rusframkallande medel. Men så kan farbror blå titta förbi och sätta området på prov, mäta sin styrka mot husens och sedan redan vara försvunna in i natten igen efter att ha förgyllt mörkret en snölös decembernatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar