När teknikreferenserna går ur tiden.

I Kobra tillfrågades för några år sedan en grupp barn vad det är för ljud som uppstår när Kalle och Musse äter majskolvar i Mickey’s Trailer, en tecknad kortfilm som tveklöst är mest känd från julaftons tecknade kavalkad.

Ett ljud som kanske är självklart för de flesta. Men som barn av datoråldern förstod Kobra-kidsen inte alls vad det var som anspelades. För barnen fanns det inte ens en anledning till att söka efter en logik – ljudet bara fanns där. (Ett barn som var lite klokare än de andra kunde dock identifiera ljudet till en sådan där pryl man skriver på, ett slags dator utan skärm).

Flera andra referenser i samma Disney-scen är föråldrade och går över huvudet på de flesta barn. Sättet Långben ”rakar av sitt melonskägg” är nog inte så lätt att förstå för någon som på sin höjd sett en Mach 3 eller rakapparat (men aldrig en rakkniv). Lägg sedan till att julaftonens inslag dessutom är rejält ansat. Att Långben helt plötsligt sitter och äter popcorn eller att ankor skyler sin nakna underdel när den är blöt samtidigt som den glatt visas upp när den är torr – det blir bara delar av en crazy värld inte menad eller möjlig att förstå logiskt. (En av delarna som hamnat på klippgolvet är när Kalle ber till högre makter för sitt liv, något dagens barn kanske inte heller skulle fatta).

Och med tiden som går kommer allt färre att känna igen ljudet av skrivmaskinsknatter. Och det är inte det enda ljudet som smiter undan referensramarna. Kobra-barnen visade vägen, nu visar PI samtid och framtid!

I vissa fall och produkter finns artificiella ljud tillagda för att återskapa känslan från när ljudet faktiskt hade betydelse. Exempelvis kan du få skrivmaskinknatter på datorn eller ett slutarljud (av lägre kvalitet) på din digitala kamera (som inte längre har en slutare som kan låta på egen hand). Fast till saken hör att snart kommer folk bara känna till den artificiella versionen (här kan man dra upp simulacra, hyperrealiteter och Baudrillard, men bloggen är pseudofilosofisk, inte en avhandling) och då försvinner nöjet och meningen med det hela. Nöjet att bli påmind och känna igen en referens och det geniala i att genom association skapa en omedelbar förståelse för något.

Här på PI kommer hädanefter en liten inläggsserie att publiceras med ojämna mellanrum. En serie inlägg som kommer att lysa upp i de tekniska delarna av referensmörkret innan vi alla har glömt dem alla.

För utan förståelse för referenserna, utan förförståelse, blir allt mest bara dumt. En referens är lite som en spegel, en reflekterande yta vars djup bestäms av vad den återspeglar. Men en yta utan innehåll eller förståelse blir bara en avgrund som lite vindögt stirrar tillbaka.