Vinterkläder i sommarväder.

Somliga har det svårare än andra med att släppa taget. Trots sommarsoliga vårdagar envisas människor med vinterkläderna. En del har nog inte hunnit köpa en ny garderob för säsongen och avlider hellre av värmeslag än visar sig i förra årets kollektion. Andra är lite mer vågade, drar på sig en kjol eller ett par shorts och kompletterar med mössa och halsduk. De flesta lever dock kvar i gamla spår, oförmögna att sträcka ut handen genom fönstret för att se om det fortfarande är minusgrader ute.

Man undrar ibland, om man vaknade upp i samma stad som resten av resenärerna på bussen. Invirad i en halsduk står en man med nakna armar och ben bredvid en kvinna med solglasögon och blommig bomullsklänning med "matchande" och skitiga vinterstövlar. Båda sneglar de på en tredje person som trots den 30-gradiga bussvärmen envisas med att behålla dunjackan ordentligt tillknäppt.

Det är bara under några dagar till nu som vi har chansen att se dessa bakåtsträvande och trögföränderliga personer på våra gator och torg - snart har de följt de mer lättanpassliga och trendkänsliga personerna in i sommarekiperingen. Så passa på och njut nu av den totala kollisionen mellan väder och vett!

Och vips så blev detta en modeblogg.

Påskpekoral

Att vakna en morgon när våren är här,
med kycklingar små, att slita isär.

Påsken för mig är en högtid att fira,
med lammfilé, lax och ett flak med bira.

Blommande lökar och snödroppar skira,
Matfrossa, rödvin och ännu en bira.

Och vårens dofter av blommande hägg,
lukten av bacon och sju stekta ägg.

Sparvars och trastars och rödhakars sång,
och nystekta kycklingar veckan lång.

Lämnad allena så tänker då jag,
vad för nåt kul ska jag göra idag?

Leka med barnen och se deras glada miner,
eller bita av skallen på små chokladkaniner?

Fritt översatt efter Jim Toomeys original.

Rear Window II.

Med fönstret mot gården "lär man känna" människor, får se delar av liv som pågår oberoende varandra trots att de lever så nära.

Folk har kommit och gått, flyttat ut och in.

Förut fanns en stenhård MC-knutte på nedre botten, med solblekta tatueringar och skinnväst. Hans hem prunkade av krukväxter som han ömt vårdade. Nu bor där en annan man vars enda möblemang är en madrass på golvet i ena hörnet och en bildrörs-TV som varje natt målar rummet i blått.

Bredvid bor en tjej som någon kväll i månaden får besök av sin kille eller har vänner över på förfest. De andra dagarna i månaden värmer hon te för en i sin micro.

Våningen över är bebodd bara några månader om året och människorna som då är där visar sig bara sent om nätterna. Julbelysningen i fönstret hänger dock uppe året runt.

Högt upp bodde tidigare de som varje helg bjöd in till fest med vänner, musik och glada tillrop - för att en grå tisdag skrika smädesord över varanda i raseri. Nu bor där ett par som nyss flyttat ihop - alltid tillsammans och aldrig på egen hand, sitter de med sina dunjackor i fönstret och röker tillsammans. De lever, myser och tar sakta livet av sig tillsammans - vackert så det förslår.

Sedan har vi den unge mannen som aldrig kan vara stilla när han talar i telefon, dansar framför TV:n och har dålig musiksmak. Om kvällarna, när mörkret börjat falla på, går han gärna tröjlös. Han passar då oftast på att barbröstad ställa sig i köksfönstret för att ta en cigg, även när vinterkylan frusit till.

Ovanför honom, förmodligen helt ovetandes om varandras existens, bor husets senaste tillskott. Med hörlurarna kopplade till sin bärbara äppledator dansar hon loss om kvällarna, med hela världens energi, helt i sin ensamhet. Och liksom mannen våningen under går hon om kvällarna gärna utan en tråd på överkroppen, men då dansar hon inte längre.

Det vuxna och organiserade paret med tidsenlig inredning och ordentlig dygnsrytm var ett tag favoriterna. De visade sig tyvärr bli en besvikelse. Länge gladdes jag åt väggmålningen som prydde deras vägg: tre gafflar som alla hade spetsat varsin varmkorv, liksom uppsträckta mot taket i hopp om att en mun eller möjligen en ketchupflaska skulle möta dem där. Det var en väggmålning så udda och samtidigt presenterad som om det vore det mest självklara av motiv. Men så en dag upptäckte jag att det inte alls var korvar, det var stora röda blommor av något vallmoliknande slag och gafflarna var bara deras stjälkar. Vilket bakslag! Inte för att jag gillar korv, nej, korv är djävulens påhitt! Dock dog illusionen om att det fanns ordentliga och trendkänsliga människor där ute som vid en renovering av sitt hem kunde få idén att korv och gaffel vore det allra bästa att täcka sin vägg med. Att bara försöka föreställa sig den människa som skulle göra ett sådant val ingiver lycka. Övertygelsen att det fanns människor i världen som hellre prydde väggen med en korv än en stilsäker tapet var länge betryggande - tokighet är så mycket livfullare och hoppingivande än det väntade och säkra.

Verkligheten är ofta bättre på avstånd och när fantasin får fylla i luckorna blir bilden kanske inte så värst sann, men den blir i alla fall lite roligare, lite bättre.

Även om man aldrig lär känna människorna på andra sidan gården på djupet, eller någonsin lär sig deras namn, vet man mer om dem än de själva vet om varandra. För utifrån ser man dem alla och samtidigt medan de själva aldrig ser varandra.

Det värsta med att stirra ut genom fönstret och in i avgrunden är dock att man snart upptäcker att den stirrar tillbaka.

jultjyrkogården.

Skarsgårdarna tar över HBO.

Alexander gör både militär och vikingavampyr medan pappa Stellan gör tysk überregissör i Entourage. Vem som är mest trolig och vem som är mest rolig? Mja, det får man själv bedöma.

Länge lär det inte dröja innan Bill, My, Valter, Gustav, Benjamin, Fredrik, Astrid, Jörgen, Conny och alla andra i Skarsgårdsklanen helt tar över Home Box Office. Kanske att de då berättar för sina nya arbetsgivare att kanalens "vågade", "vulgära" och "snuskiga" kabel-TV-serier är del av public service i Sverige utan att orsaka jordens undergång eller kulturellt förfall.

Detta resonemang borde verkligen alla de andra, mer pryda kanalerna i USA, ta till sig. Ett litet kulturellt utbyte vore nog inte så dumt. Om deras budgetar och förmågor inkorporerar vår frispråkighet och "bristande moral", så skulle TV-världen få sig ett rejält lyft. Och om svensk TV skulle låta bli att suga allt för mycket så vore ju även det skoj. Men jag vill inte hoppas på för mycket.

Höstens TV, delrapport 5.

Kath and Kim

Vad är det där!? Är det en återuppstådd amerikansk serie? Är det en remake på en brittisk serie? Är det en förnyad TV-version av en kanadensisk Internet-serie? Nej! Det är en australisk serie!

De amerikanska TV-makarna vred huvudet åt ett annat håll än de brukar men fattade samma beslut som vanligt – ta nåt gammalt och gör om det.

Och hur funderar det? Nja, det är en inte så värst skoj komediserie, men skådisarna är bra och den har inte blivit överdrivet amerikaniserad.

Humorn är mer åt det brittiska hållet och även om karaktärerna är stereotypa finns där detaljer som gör dem åtminstone lite fräschare. Till exempel gör Selma Blair den klassiska TV-bimbon med nya och mer trovärdiga knep - istället för att endast vara ovetandes och korkad så tror hennes Kim att hon vet allt och det är först i ögonen hos någon med ett uns intelligens som hennes mentala oförmåga kommer fram. Precis som det ofta är med människor i vår vardag… Ett extra plus får serien för att den inte är ett multikamerafiasko och att den tonat ned på studiokänslan.

Något som kan förvåna alla som känner till huvudrollsinnehavarna är åldersskillnaden mellan mor och dotter, eller snarare avsaknaden av en skillnad. I verkligheten skiljer det nämligen bara 8 år mellan Molly Shannon och Selma Blair. Å andra sidan har Blair skalat av decennium från sin verkliga ålder sedan Cruel Intensions. Om man köpte det då, varför inte nu? Det är inte heller så typiskt amerikanskt som man kan tro att låta modern vara bara några år äldre än dottern - i det australiensiska originalet är åldersskillnaden bara sex månader!

Även om här finns fräscha inslag doftar serien av trolig och snabb nedläggning.

Valentine
En inte helt ooriginell idé, I give them that. Men originalitet är inte ett osvikligt recept på en lyckad serie. Att ingen gjort den här serien förut kan bero på att premissen är toklöjlig…

Även om premissen är ny, så är inte karaktärerna det. Satt i moderna tider vill Afrodite, Herkules och Ares (för att nämna några) återuppväcka kärleksintresset hos mänskligheten för att de inte ska förlora sina gudomliga superkrafter.

Huvudrollen spelas av Jaime Murray. I USA är hon mest känd som Dexters psykotiska tjej från säsong två, men i sitt brittiska hemland är det serien Hustle som blev det stora genombrottet. Ingen serie med superstjärnor direkt. En och annan halvkändis gästspelar eller är med i serien.

För det mesta är det riktigt töntigt, men kanske att romantiker förblindade av amors pilar kan hitta något där?

My Own Worst Enemy

Whohoo! Är det möjligt? En helt ny serie? Utan en massa förlagor i andra länder eller mediaformat? Nä, inte riktigt.

Den första gamla och återvunna delen av serien som tittaren möts av är Christian Slater.

Den en gång lovande filmkarriäristen har återvänt till TV-rutan. Slater är på många vis lik Val Kilmer (vars röst numer hörs i Knight Rider); båda är de 80-90-talskändisar som försvann i skräpträsket. Men det kan inte nog understrykas att Slaters nya TV-roll(er) både är djupare och mer utmanande än Kilmers. Slater spelar två personer i serien som inte är helt olika varandra, men ger plats åt mer agerande än vad en talande bil kan erbjuda. Slaters tidigare gästspel i My Name is Earl eller huvudrollen i en av världshistoriens sämsta filmer, Uwe Bolls Alone in the Dark, lämnade mycket att önska. Men nu känns en come back inte som en omöjlighet och kanske han gör en Kiefer Sutherland.

En annan upptinad bortglömding, Mädchen Amick, återfinns också i My Own Worst Enemy, vilket nog gläder mången TP-älskare. I sann mystisk Lynch-anda ser hon inte ut att ha åldrats något under de senaste 20 åren. Detta är extra är läskigt då de flesta andra från Twin Peaks visar tydliga spår av tidens gnagande tand (bortsett från Ray Wise).

Själva grundintrigen i serien kan sägas vara stulen från/inspirerad av Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Seriens "huvudpersoner" heter Henry och Edward (vilket är Jekyll och Hydes förnamn) och båda spelas alltså av Slater. Därvid stannar de mer uppenbara likheterna. Det är alltså inte frågan om en modernisering (som BBC-produktionen Jekyll var). Trots kopplingarna till tidigare verk (det har gjorts sisådär 123 filmatiseringar av den korta romanen) är detta en av de mer originella serierna denna höst. Inget mästerverk, men likväl inget upprepande sömnpiller som tröttar ut sig själv och tittaren. Kanske att tristessen infinner sig längre in i säsongen, men temat om människans inneboende kluvenhet och de existentiella spörsmål kring jaget och själen är inget som besvaras i en handvändning. Blanda detta med ett för vanlig TV vågat visuellt våld och 007/Bourne-aktigt vardagsliv - potentialen finns där.

Höstlig konklusion

Återvinning och remakes, "säkra kort" och en allmän skräck för nysatsningar. Signaturmelodin för hösten är klar. Det finns naturligtvis undantag, men på det stora hela verkar inte någon våga satsa på något nytt. Man har valt "bekant och beprövat" framför "intressant och önskvärt". Men men. Många kommer vara borta till nästa år, för nostalgitrippar och upprepningar håller inte i längden. If you keep doing things the way you always done them, what you will get is what you already got... Och åskådaren har tråkigt.

För alla som tycker att det alltid är gammal skåpmat på TV och att det är precis vad folk vill ha – se hur det gick med förra årets nya serier. Cavemen, baserad på en populär TV-reklamserie (som vår ICA-reklam), lades ned. Moonlight, om vampyrer i LA, lades ned. Back to You, som krampaktigt höll kvar vid multikameraformatet men lät bli att vara rolig, lades ned. Bionic Woman, en nyinspelning av 70-talsserien med samma namn, lades ned. För de serier som undvek att använda ”the same old story” gick det dock annorlunda. Chuck, serien om ett vanligt butiksbiträde som tvingas leva ett dubbelliv som spion när han ofrivilligt memorerar och blir den enda källan till USA:s alla topphemligheter, den förnyades. Pushing Daisies, den estetiska och färgglada berättelsen om pajmakaren som kan väcka döda till liv genom beröring och som på fritiden löser mord och umgås med sin mördade barndomskärlek, den förnyades. Reaper, där ett vanligt affärsbiträde får veta att hans själ sålts till den charmanta Djävulen spelad av Ray Wise och tvingas jaga diverse demoniska typer från Helvetet när han inte städar upp i gång 4 på jobbet, den förnyades.

Temat "vanlig person i ovanliga situationer" var alltså omåttligt populärt. Med få undantag var det nya former och idéer som skördade framgångar medan den gamla skåpmaten nu gödslas undan på glömskans fält. Vad som fick producenter och annat löst folk att gå tillbaka till uppvärmda rester är oklart, men nästa säsong får vi se om den goda smaken eller idiotin vinner.

Höstens TV, delrapport 4.

Little Britain USA

En inte helt ny amerikansk serie som har brittiska rötter. Till skillnad från Worst Week, Life on Mars, Coupling och liknande, är detta en betydligt värdigare och mer lyckad förflyttning av brittisk TV över Atlanten. Den mest lyckade (kommersiellt sett om inte annat) överföringen från de senaste åren är utan tvekan The Office. En serie som även gjordes i fransk, tysk och franskkanadensisk version (det är inte bara amerikanarna som har brist på egna idéer). Hjärnorna bakom Office-konceptet, Ricky Gervais och Stephen Merchant, prövade sedan lyckan med HBO och Extras – vilket visade sig bli just lyckat.

Tillbaka till Little Britain, den smått fyndiga (om än extremt tjatiga) serien som började underhålla världen för några år sedan. Skaparna och medspelarna, Matt Lucas och David Walliams, satsade på liveuppträdanden och merchandiseförsäljning medan TV-serien lades på is ett tag. I händerna på HBO har den nu tinats upp på andra sidan dammen. Serien behövde detta uppfräschande av komikerna och deras material. Nya karaktärer, nya skämt och en större budget ser ut att vara de första goda nyheterna. Men risken för att de kommer att köra slut på dessa nya skämt allt för snabbt är tyvärr allt för stor. Det gäller för publiken att skratta medan skämtet är varmt.

David Schwimmer fortsätter med sitt brittiska flirtande (efter Run Fatboy Run) och regisserar komikerparet. I serien kommer även andra kändisar dyka upp, i första avsnittet var det Rosie O'Donnell, men gästlistan blir bättre.

Det lär dock vara olika versioner som visas i USA och UK (där serien visas på BBC1) – åtminstone en sketch uteblev i varje land. Vilken version som kommer att visas på svensk TV och om SVT köper in även denna säsong, det återstår väl bara att se.

Alla ni som gillade originalserien från BBC kommer nog även uppskatta denna reinkarnation. Alla ni som starkt ogillar brittisk humor i sin mest kondenserade form, dvs män i kvinnokläder och misär, gör bäst i att hålla er på avstånd. Och alla Dr. Who-fans kan andas ut av lättnad, för det är fortfarande Tom Baker som står för voice-overn.

Sanctuary

Han vet vad som händer, ser det ingen ser... Ännu en Sherlock Holmes-typ (i stil med Mentalisten) som har ögonen med sig och lämnar vanliga poliser dumma och stumma. Med den lilla twisten att denna serie även plockar in det paranormala och andra icke fullt så verkliga element; till exempel är en av huvudkaraktärerna Bigfoot. Nåväl. Antar att det faller sig naturligt i en serie om en kryptozoologisk djurpark.

Sanctuary skiljer sig alltså från Sherlock-serierna men den skiljer sig även från övriga spooky- och actionserier genom att inte vara helt uselt filmad. Med något längre tagningar låter de bli att köra upp en nervös kamera i näsan på skådespelarna varje gång någon rör sig. Kanske att kameran dröjer kvar på avstånd för att man inte ska upptäcka de stundvis mediokra skådespelarinsatserna eller för att flimret från green-screenarna inte ska upptäckas, men uppfriskande är det allt. Hur störigt man än finner skådespelare som agerar tillsammans med tennisbollar på pinnar framför efterpålagda gotiska byggnader... det är uppfriskande att slippa se samma sceneri och studio återanvändas gång på gång på gång trots att platserna skall föreställa nya (som är standard i andra serier). Det är kanske inte lika uppfriskande med otrovärdigt agerande, men vid det här laget är det något man som TV-tittare vant sig vid.

Serien är inte av brittiskt ursprung och inte heller en återuppståndelse av amerikansk kultTV, vilket gör den lite unik den här hösten. Men helt originell är den ju inte heller, det vore att be om för mycket. Den såg sitt första ljus i Kanada och då som en Internetdistribuerad serie. Nu sänds den ”som vanligt”, i USA på The Sci-Fi Channel. Det är dock fortfarande i Kanada som inspelningen sker och det med skådespelare som mången nördigt fan kommer att känna igen. Skaparna av serien har nämligen producerat och regisserat flera Stargate-produktioner och återanvänder nu några av sina stjärnportskompisar i Sanctuary.

Frågan som kvarstår är om serien sticker ut tillräckligt för att överleva till en andra säsong. Den kommer säkert få en del fans som gråtandes skriver på petitioner när den läggs ned, men om man hoppas på någon längre tid på TV-vågorna hoppas man nog på för mycket. Serier som låter bli att övergödsla med ”stämningsmusik” och har en sansad cinematografi blir för sällan långvariga. Framförallt inte när målgruppen i fråga ofta dras till mer fartglada kameror och ljudbilder. Nu framstår det kanske som att Sanctuary är en TV-version av 2001, och det är den ju verkligen inte. Men bland vad som övrigt bjuds framstår den som lite fridfullare än sina genrelikar. Så, visserligen inte helt nytt, visserligen inte helt bra, men onekligen uppfriskande... En ö av sopor i ett hav av skräp är likväl en ö att vila ut på.

Veckans bonusfråga lyder: varför är ljudet och inzoomningarna på bevis desamma i alla serier? Vem har bestämt att det är den officiella "detektiv-hjälten spanar in en cool detalj av betydelse"?

Onödig fakta:

En av huvudrollerna spelas av danskan Emlie Ullerup, senast sedd som amerikanskan i den kanadensiska och trankila jPod-serien baserad på Couplands bok – ett exempel på en serie som i sitt lugna tempo inte var tillräckligt upphetsande och lades ned utan att ens få ett värdigt slut (de sista avsnitten sändes i fel ordning).

Inte bara Bigfoot, även Jack The Ripper är en av seriens viktigare "personer" – och för att fortsätta på det nordiska temat spelas han av en släkting till Thor Heyerdahl.

Bakom-kulisserna-teaser finns här.

Höstens TV, delrapport 3.

Knight Rider
Big surprise - gammal skåpmat i ny burk. Det är David Hasselhoffs gamla serie som har dammats av och värmts upp i mikron. Efter sommarens backdoorpilot (där Hoffen faktiskt var med) fick en ny generation skapa bekantskap med den talande bilen KITT och andra supertuffa prylar. Piloten fungerade tydligen och nu blir det åka av i alla fall en säsong. Om Hasselhoff återkommer i serien återstå dock att se. Ett sätt att göra serien bättre (även om det blir svårt att göra den bra) vore att i en liten homage till seriens föregångare låta någon kravla på golvet och äta hamburgare. Men så kul lär det inte bli.

Det finns andra ”komiska” element. Förutom vassa och självgoda kommentarer från seriens hjälte tillkommer den aldrig sinande komediguldgruvan som en dators kalla intellekt innebär. Som vanligt återfinns även tekniker/nördar/specialister på högkvarteret som fungerar som comic relief. För att ingen ska känna sig vilsen är alla roller stereotypa till det extrema och comic relief-typerna är inget undantag, även om de är onådigt tråkiga och smärtsamma att se på.

Serien är smärtsam rent estetisk också. Fult DV-filmad som den är har de försökt väga upp med snabba klipp, rörlig kamera och non-stop action – en föga fungerande lösning. Förskräckligt fula transformations-CGI-effekter när bilen leker Optimus Prime gör inte det hela bättre. Efter Transformers fungerar helt enkelt inte billig grafik på förvandlande bilar (säga vad man vill om Transformers, men de visste vad de gjorde när det kom till själva transformationen).

För alla som inte förmår att följa med i den *host, host* invecklade historien ackompanjeras alla bilder av tråkig skvalmusik som ska styra tittarens känslor åt rätt håll. Något som är allt för vanligt nu för tiden. Ingen ny serie når dock till upp Smallvilles nivå av hjärntvättande score. I den serien har man fulländat detta grepp och inte en sekund lämnas tyst eller musiklös – vem vet vad som skulle hända då! Kanske att tittaren skulle känna vad den ville? Kanske att skådespelarna skulle bli tvungna att förlita sig på sitt agerande? Hemska tanke!

Manlig hjälte, kvinnor i underkläder (men naturligtvis aldrig helt naket), explosioner och snabba bilar. Förmodligen vad varje 12-16-årig pojk vill ha. Good clean wholesome (American) fun! När glädjen över återseendet av en gammal bekant lagt sig och serien får stå på sina egna ben är det nog upp till tonårspojkarna att hålla serien vid liv, men det vore inte första gången.

I rollen som KITT (bilen) finner vi förresten Val Kilmer som landat ytterligare ett toppengig.

The Mentalist

Men här har vi väl ändå en helt ny serie? CBS, kanalen som ligger bakom CSI: NY, satsar väl enbart på nya idéer och skulle väl aldrig sänka sig till att bygga vidare på tidigare succéer? Eller...?

Låt oss jämföra med två andra (helt på måfå valda) serier.

Monk: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt polisen, men är inte anställd av dem - en outsider. Han har psykiska problem och en död fru vars mördare är huvudpersonens enda misslyckade fall.

Psych: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt polisen, men är inte anställd av dem - en outsider. Han är observant nog för att kunna lura folk till att tro att han är psychic och hans förflutna spelas upp i flashbacks för att ge djup åt händelser och reaktioner.

The Mentalist: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt CBI, men är inte anställd av dem - en outsider. Han har psykiska problem och en död fru vars mördare är huvudpersonens enda misslyckade fall. Han är observant nog för att kunna lura folk att tro att han är psychic och hans förflutna spelas upp i flashbacks för att ge djup åt händelser och reaktioner.

Okej då, det var väl inte så värst originellt trots allt. Kanske att alla tre är efterapningar av Sherlock Holmes i vilket fall.

De två största skillnaderna är mellan dessa tre serier är:

1. Huvudpersonen i The Mentalist är lite snyggare än i de andra.
2. Monk och Psych är komedi-deckare, medan Mentalisten är en vanlig deckare med komiska inslag.

Trots dessa likheter och gäspframkallande frånvaro av nyskapande är det den senaste veckans bästa nya serie och har en inte lika begränsad målgrupp som de övriga nykomlingarna.

Worst Week

Inte den sämsta av de nya serierna, men någon ny Seinfeld är det heller inte tal om. Även denna serie visas på CBS och som allt annat denna säsong är det recycling som gäller. Serien bygger på en brittisk förlaga och en skrotad pilot av Fox. Låter ju lovande redan där.

Detta till trots är den mer lovande än andra av säsongens bottennapp (som Do Not Disturb) och har fattat vitsen med att skippa pålagda skratt och klaustrofobiskt tråkiga studiobegränsningar i multikamerastil.

Skådespelarna är inte heller så tokiga och vi får återse Kurtwood Smith i sin vanliga typecastade roll: butter och besviken fader.

Worst Week of My Life hette originalserien och i första avsnittet av den amerikanska versionen tvivlar man inte på att detta är vad huvudpersonen känner. För alla som tycker att skadeglädje är den enda sanna glädjen och för alla som älskar när allt som kan gå fel också går fel (till en grad som är rent löjlig) – detta är en serie för er.

Frågan är bara hur länge en serie som denna kan förnya sig och hitta nytt material. Det började med "otroligt" (som i icke troligt, men visst, det kan väl hända) och satte sedan av mot "omöjligt" (som i nej, det här är bara dumt och utan trovärdighet utan att vara roligt). Ja, hur går man vidare därifrån?

Höstens TV, delrapport 2.

True Blood

Skaparen av Six Feet Under har inte lämnat döden eller HBO bakom sig, men i hans nya serie är de döda något mer levande. De är de levande döda, de är vampyrer, och de lever mitt ibland oss. Likt andra minoriteter är de på jakt efter lika rättigheter och acceptans. Att serien utspelas i den amerikanska söderns inte så främlingsvänliga klimat bäddar för intriger.

Alla moderna vampyrhistorier kräver ett etablerande av regler (t.ex. effekten av vitlök, kors, solljus etc.), vilket även denna serie sätter igång med från första början. Redan i den ”virala” marknadsföringen för serien började ”vampyr-loren” etableras. I True Blood är vampyrerna som vampyrer är mest och bäst – törstiga och sexuellt frigjorda. Deras övriga attribut lämnas åt den intresserade att själv ta reda på.

I dessa vampyrtäta tider är det svårt att sticka ut. Sticka ut måste man alltid göra när man gör film och TV om att sticka tänderna i någon, åtminstone om man ser till de senaste årens trender. Det krävs alltid något som gör historiens vampyrer lite coolare, hårdare, sexigare, monstruösare eller mänskligare än alla andra historiers. Det är en farlig balansgång det där, att bestämma vilka svagheter och styrkor de ska ha och resultatet kan vara fatalt. I alla fall för historiens popularitet. Tittaren kommer att köpa alla regler, men huruvida de gillar vampyrerna eller inte är mindre säkert.

Det är svårt att ”stick out” och samtidigt ”stick around”. Förra årets vampyrserie, Moonlight, klarade sig bara en säsong innan den lämnades att dö ut. Och vem kommer ens ihåg filmen Perfect Creature som också porträtterade ett samhälle där vampyrerna inkorporerats?

Att True Blood övertar Six Feet Unders dyrkare är kanske för mycket att hoppas på för Alan Ball. Risken för ibland bottenlös besvikelse bland fans är stor var gång en idol går vidare eller skapar något som skiljer sig från det tidigare (tänk bara på Bob Dylan och Judas-anklagelsen). Så också i detta fall. Hur fansen av seriens litterära förlaga kommer att ta till sig det nya formatet återstår också att se.

True Blood har några direkta övertag över en serie som Moonlight, vilka talar för att HBO-serien blir mer långlivad: kött, sexscener och fritt fram för svordomar. Det går ju alltid hem i USA! Även om censur och begränsningar i bästa fall kan leda till kreativa och intressanta lösningar som annars aldrig tillkommit så är det trevligt med en lite råare och lite verkligare verklighet ibland – även om denna verklighet råkar vara bebodd av vampyrer. Förhoppningsvis faller inte serien för frestelsen att säga ”fuck” i varenda mening eller visa nakna kroppar i varannan scen bara för att de kan – det är sällan lyckat och ibland rent fjärmande. Ett målande exempel är Masters of Horror där avsnitt utan bröst är svårfunna.

Sverige står inte helt utanför vampyrvågen, exempelvis spelar Alexander Skarsgård en av rollerna i True Blood. Och även i vårt avlånga land är vampyrerna högaktuella i Låt den rätte komma in och Vampyrer. I Vampyrer lär blodsugarna inte ens ha kvar sitt mest berömda attribut, huggtänderna. Kanske att det är ett klokt val från filmmakarens sida, ett attribut som får filmen att utmärka sig. Mig påminner det mest om Vampire's Kiss och Nicholas Cage med garnityr i billig plast, men vi märker nog snart om det floppar eller flyter.

Likaså svävar True Bloods öde lite osäkert. Men om serien tar sig förbi vampyrreglerna och etablerandet av en lore med publiken i behåll, ja då är utsikterna goda. Det finns mycket som talar för den. Oscarsvinnaren i huvudrollen har visserligen inte huggtänder (varför går vi inte in närmare på här), men att serien inte har fullkomligt odugliga skådespelare är alltid en god start.

Serien kommer till Canal+ i oktober. Se dock till att ratta in Canal+ HD. För liksom med det mesta från HBO blir det lite snyggare och mycket trevligare med hög upplösning och krispig bild. Serien Fringe (som nämns i förra rapporten) sänds i Sverige på Kanal 5 och för att tycka den bilden är skarp och angenämt opixlig krävs att man sitter ett tjugotal meter från TV:n.

Bonus: postern för Diablo Codys nästa film, Jennifer's Body, är misstänkt lik postern för True Blood. Vilken som kom först vet jag inte, men är det en slump? Det är kanske inte en så värst originell idé till att börja med? Eller är det samma person som ligger bakom båda och får betalt två gånger för ett jobb? Döm själva nedan.

Höstens TV, delrapport 1.

I USA har hösten nyss börjat. TV-hösten, vill säga. Den ger inte bara smak av vad som är hett och coolt i staterna, utan vad vi har att vänta oss här i USA Jr om ett litet tag. Som alltid finns det en del nya serier värda att kasta ett öga på och som vanligt en hel del som borde ha skrotats innan de hunnit till piloten. Här följer ett axplock av säsongens nykomlingar.

Fringe
Kunde lika gärna ha hetat X-Files 2. Konspirationer, paranormaliteter och rödhåriga kvinnliga FBI-agenter låter inte som ett direkt nytt koncept för FOX. Dock är det ett koncept som bevisligen fungerat och förutom de gamla X-files-fansen har serien potentialen att få en helt ny generation unga män att flytta ned (och bo kvar) i sina föräldrars källare. Serien kommer nog även tilltala tittare av andra serier med hängivna fans då skaparna av Fringe även ligger bakom sådant som Lost och Star Trek. Eftersom det är FOX och terrortider rymmer serien även lite välmenande tortyr och patriot acts, vilket borde få en och annan 24-tittare att känna sig hemma.

90210
Ytterligare gammal skåpmat som dammats av. Här försöker de dock inte dölja sina influenser, utan fortsätter helt enkelt en beprövad idé i nya kläder efter en lätt makeover. Serien kommer säkert att locka en hel del gamla och nya fans, men förväntar man sig nya och fräscha grepp eller intriger hoppas man nog på för mycket. Vill man ha någon bekant och föga överraskande är det dock en serie att satsa på. Välbekanta ansikten från första omgången dyker till och med upp. Trots att de var nära pensionsåldern när serien lades ned var åtminstone Shannen Doherty och Jennie Garth tonåringar när serien startade, vilket inte kan sägas om skådisarna i årets version.

I oktober kommer serien visas på TV400.

Do Not Disturb
Efter framgången bland serier som gått ifrån det gamla sitcomformatet (exempelvis Scrubs, My Name is Earl och 30 Rock) skulle man kunna tro att TV-skaparna lämnat multi-kamera-serierna och pålagda skratt bakom sig. Men icke! Inte ens fiaskot Back to You (de tre sista avsnitten av säsongen/serien sändes inte ens) var ett tillräckligt stort magplask för att avskräcka FOX från att försöka sig på detta föråldrade format ännu en gång. Do Not Disturb är minst lika uselt som Back To You, med skillnaden att Kelsey Grammer inte är med och bär upp serien på sina axlar. The New Adventures of Old Christine är en av de framgångsrika TV-serierna som håller kvar vid det gamla formatet, så kanske att det fortfarande har något att ge? Fast frågan är om serien fungerat alls om inte ”Old Christine” själv varit med i den mest populära sitcomen någonsin, att serien som bäst lyckats fånga en Elaine-törstande publik... Första avsnittet av Do Not Disturb är regisserat av Jason Bateman, som i den ypperligt skojiga Arrested Development satta en standard för hur innovativ och underhållande en komediserie faktiskt kan vara. En standard som denna serie inte lever upp till. För alla hardcore-fans av Donnie Darko kan det nämnas att filmens "Cherita Chen" (spelad av Jolene Purdy) är med i serien.

Förmodligen kommer Kanal 5 eller TV3 att köpa in Do Not Disturb, men fäst er inte för mycket vid den, den kommer inte att bli långlivad.

Det var allt för denna gång. Ännu har inte många avsnitt visats denna höst, men det tycks som att suktandet efter 90-talets långlivade dundersuccéer tagit över TV-bolagens styrelser. Men återskapandet av den tiden och dess ”säkra” kort har resulterat i skrämmande få nyskapelser.

När teknikreferenserna går ur tiden.

I Kobra tillfrågades för några år sedan en grupp barn vad det är för ljud som uppstår när Kalle och Musse äter majskolvar i Mickey’s Trailer, en tecknad kortfilm som tveklöst är mest känd från julaftons tecknade kavalkad.

Ett ljud som kanske är självklart för de flesta. Men som barn av datoråldern förstod Kobra-kidsen inte alls vad det var som anspelades. För barnen fanns det inte ens en anledning till att söka efter en logik – ljudet bara fanns där. (Ett barn som var lite klokare än de andra kunde dock identifiera ljudet till en sådan där pryl man skriver på, ett slags dator utan skärm).

Flera andra referenser i samma Disney-scen är föråldrade och går över huvudet på de flesta barn. Sättet Långben ”rakar av sitt melonskägg” är nog inte så lätt att förstå för någon som på sin höjd sett en Mach 3 eller rakapparat (men aldrig en rakkniv). Lägg sedan till att julaftonens inslag dessutom är rejält ansat. Att Långben helt plötsligt sitter och äter popcorn eller att ankor skyler sin nakna underdel när den är blöt samtidigt som den glatt visas upp när den är torr – det blir bara delar av en crazy värld inte menad eller möjlig att förstå logiskt. (En av delarna som hamnat på klippgolvet är när Kalle ber till högre makter för sitt liv, något dagens barn kanske inte heller skulle fatta).

Och med tiden som går kommer allt färre att känna igen ljudet av skrivmaskinsknatter. Och det är inte det enda ljudet som smiter undan referensramarna. Kobra-barnen visade vägen, nu visar PI samtid och framtid!

I vissa fall och produkter finns artificiella ljud tillagda för att återskapa känslan från när ljudet faktiskt hade betydelse. Exempelvis kan du få skrivmaskinknatter på datorn eller ett slutarljud (av lägre kvalitet) på din digitala kamera (som inte längre har en slutare som kan låta på egen hand). Fast till saken hör att snart kommer folk bara känna till den artificiella versionen (här kan man dra upp simulacra, hyperrealiteter och Baudrillard, men bloggen är pseudofilosofisk, inte en avhandling) och då försvinner nöjet och meningen med det hela. Nöjet att bli påmind och känna igen en referens och det geniala i att genom association skapa en omedelbar förståelse för något.

Här på PI kommer hädanefter en liten inläggsserie att publiceras med ojämna mellanrum. En serie inlägg som kommer att lysa upp i de tekniska delarna av referensmörkret innan vi alla har glömt dem alla.

För utan förståelse för referenserna, utan förförståelse, blir allt mest bara dumt. En referens är lite som en spegel, en reflekterande yta vars djup bestäms av vad den återspeglar. Men en yta utan innehåll eller förståelse blir bara en avgrund som lite vindögt stirrar tillbaka.

Machina.

Japanskt, galet och lågbudget.

När en till synes fredlig person i en östasiatisk film säger att våld är fel och aldrig en lösning - då kan man räkna med att samma person en akt senare kommer kicka butts.

Och det är precis vad The Machine Girl gör. Hon gör det i en film med låg budget, halvdanna specialeffekter, ett och annat felklipp, kontinuerlighetsmissar och slagsmål där slagen kan missa motståndaren med en halvmeter och ändå golva dem. Det hela sker samtidigt som det regnar blod över allt och alla.

Men nog är det underhållande. Och trots en del hantverksmässiga missar råder inga tvivel om estetikens betydelse - såsom det alltid borde vara. Digitalt foto till trots blir det många lyckade bildkompositioner. Tillsammans berättar de en "enkel" historia om hämnd i en värld där de onda verkligen är genomruttna, vettlösa och vidriga och de goda tvingas bli något värre.

Så värst sugen på sushi blir man dock inte efteråt.

På tisdagen 3/6 släpps den i USA. Köp!

Din för bara 150 kronor via Swedisc eller 13 bucks på Amazon. Så det så. Trailer kan laddas ned här (kan behöva högerklickas/save as).

Reffat i Kritikern.

I förra veckans inlägg om Phantom avslöjades några av de litterära klassiker som refereras i filmen. Majoriteten av de reffade verken hade minst 100 år på nacken, men då de tillhör världslitteraturens mest kända är anspelningarna lättidentifierade.

En TV-serie som är fullproppad med referenser är The Critic. En serie som gick på TV i mitten av 90-talet. Serien lades ned av mesiga ABC för att den var för vågad. Sedan hottades den upp och visades på FOX under en säsong innan den blev nedlagd även där. Den nya chefen på FOX saknade nämligen humor och hyste ett stort personligt agg mot just Kritikern.

Serien tar upp filmer och TV-serier på ungefär samma sätt som de tecknade söndagsserierna på FOX gör än idag, dvs. genom parodier, homager, namndropp och rena replikstölder. Men i The Critic sker det mest hela tiden. Då huvudpersonen är filmrecensent har han anledning att ständigt tala om olika filmer (oftast hur mycket de stinker) – men även det New York han lever i är ett ytterst filmiskt sådant.

Mycket film blir det och på många nivåer.

Daterade referenser

Inte alla tecknade TV-serier kräver att man känner till Sergei Eisenstein och har sett Sjunde inseglet för att fatta allt.

Referensramarna som krävs för känna igen sig kanske därför inte heller hittas hos vem som helst. Eftersom serien strävade efter att vara så aktuell som möjligt känns den även mer daterad än andra från samma tid. Men det är även en del av charmen. Vissa bortglömda, många döda, celebriteter figurerar och påminner om en nära, om än svunnen, tid. De som ofta återkommer ger smak av den tiden och det blir snart klart att The Critic utspelar sig under en tid då:

• Johnny Carson var vid liv och älskad.
• Dudley Moore var vid liv och ständigt packad.
• Bob Hope var vid liv och drog fortfarande snustorra skämt.
• Marlon Brando var vid liv, men mest tjock och snuskigt rik.
• Orson Welles var vid liv, men mest tjock och sorgligt fattig.
• Bill Clinton var känd som den tjocka presidenten, inte den nedfläckande.
• Woody Allens filmer intresserade få, men förhållandet med Soon-Yi intresserade alla.
• Howard Stern var med överallt och lyckades fortfarande uppröra.
• Arnold Schwarzenegger var en korkad actionhjälte och inte vald ledare.
• Siskel & Ebert var båda vid liv och bestämde vad som var bra film.
• Saddam Hussein var vid liv och mest på skoj.
• Christian Slater hade en lovande framtid.
• Sofia Coppola var känd genom sin familj och som en dålig skådis.
• Keanu Reeves var känd som en träig och usel skådis… vilket kanske gör honom till den som bäst stått emot tidens tand.

Bland de riktiga filmerna som serien refererar till oftare än andra finns exempelvis:

• Scent of a Woman och då främst Al Pacinos återkommande”Whoo-ah!”.
• Honey, I Shrunk the Kids (bäst är kanske Hannibal Lecter-versionen: Honey, I Ate the Kids).
• Rain Man (bl.a. i “uppföljaren” Snowman, där Tom Cruise bror är en smältande snögubbe).
• Jurassic Park och de hyperintelligenta raptorerna.

Och bland de bästa titlarna och filmerna i The Critics filmuniversum hittar man:

• Red Balloon Part Two – Revenge of the Balloon. En actionuppföljare till 1956 års franska klassiker Le Ballon rouge.
• Dennis the Menace II Society. Mr Wilson ligger riktigt jäkla risigt till.
• Apocalypse Wow, musikalversionen av Apocalypse Now.
• Smokey and the Spartacus, filmad efter att Kubrick fått en skallskada.

Och framtiden var ännu oskriven, men antog gjorde man:

• Det kommer bara göras en film om Jurassic Park.
• Twin Towers kommer alltid vara en del av New Yorks skyline.
• The Hunchback of Notre Dame är den minst troliga historien att bli musikal.
• Det kommer inte göras fler än två Batman-filmer.
• Rocky 6 eller Texas Chainsaw Massacre 4? Aldrig!

Fun Facts

• Skådespelaren som gör Orson Welles röst i serien (Maurice LaMarche) gör även Welles i Ed Wood.
• Skådespelaren som spelar kritikerns far spelar ”Beef” i Phantom of the Paradise.
• Nancy Cartwright gör för ovanlighetens skull en tjejs röst, vilket gör att hon mer eller mindre användar sin normala röst.
• Al Jean och Mike Reiss som skapat serien ligger bakom en drös Simpsonsavsnitt, bland de roligare finns klassikern (och filmparodin) ”Simpsoncalifragilisticexpiala(Annoyed Grunt)cious”.
• Från början var det inte tänkt att serien skulle vara tecknad, utan ”på riktigt”.
• Även gamle filmnörden David Bordwell gillar The Critic, kolla själv på hans blogg där han för två veckor sedan skrev om hur en kritiker bör vara.
• Förutom att de alla är lättigenkännbara klassiker, är alla filmaffischer i serien Sony Columbia-filmer. Detta då bolaget även ligger bakom serien och därmed är rättigheterna gratis.

Köper man serien på DVD är kommentatorspåren värda att lyssna på. Där nämns en del av referenserna man kan ha missat. Fast skaparna erkänner under kommentarerna att de själva inte minns vad allt anspelar på… På DVD:n kan man även se de webisoder som kom i början av 2000-talet och som innehåller något nyare referensmaterial (exempelvis X-Men och Harry Potter).

Man behöver dock inte känna igen allt. Man behöver inte ha sett The Green Acres eller deodorantreklamerna med Chuck McCann från 70-talet, även om referenserna finns där. Och nog finns det någonting för alla att känna igen, Ingmar Bergman, till exempel.

Phantom of the Paradise

En historia som tar upp musikindustrins smutsiga baksida med djävulska producenter och krävande divor. Med knarkande stjärnskott som legat sig till framgång medan de riktiga talangerna dukar under i rännstenen utanför. Som presentatören förklarar i inledningen av filmen är det här historien om ”the man who made it, the girl who sang it and the monster who stole it”. Med dem orden sparkar sedan ett färgsprakande musikalnummer igång berättelsen om the Phantom of the Paradise.
Monster, musik och komedi är filmens främsta byggstenar och resultatet blir ett härligt virrvarr av intryck och kulturella anspelningar.

Fenomenet

Brian De Palmas film hatades och ratades av de flesta då den kom ut 1974. I en samtida publikation kunde man t.ex. läsa:

With numerous scenes of violence such as stabbings, beatings, disfigurements and ritual dismemberments, the film is, in reality, a sickening and decadent spectacle.

Hur kan man inte vilja se en film med den beskrivningen? Och visst sågs den. Åtminstone i Winnipeg. Här gick den av någon oförklarlig anledning längre på bio än någon annanstans (på många andra platser lades den ned efter 1-2 veckor!) och det är kanske tack vare framgångarna här som filmen nått sin status. Om hur filmen påverkade denna stad och dess (enligt kritikerna) lättpåverkade ungdom kan man läsa på Phantompalooza – där allt om fenomenet, människorna, tiden och musiken tas upp.

”Musikal”

Phantom är väl en av De Palmas mindre kända filmer idag, även om kultvärdet numera har spridit sig utanför Winnipeg (2010 kommer till och med en nyinspelning). Det var De Palmas flört med musikalgenren och den hann både hatas och kultförklaras före Rocky Horror Picture Show – den mest kultiga rock-musikal-in-drag-med-skräckfilmstema-filmerna av dem alla. Rocky Horror är mer vad jag vill kalla en riktig musikal då stora delar av handlingen förtäljs genom sång och dans av filmens figurer. I Phantom däremot kretsar handlingen kring musikindustrin och de musikaliska partierna består av figurernas framträdanden. Detta skiljer Phantom från den vanliga Broadway-musikalen där (påstådda) hårda gäng sjunger glatt om sin nya bil eller dansandes knäpper i takt med fingrarna innan varje knivslagsmål. Här sjunger man istället ett litet stycke på scenen först efter någon mördats, man blandar inte.

Stil, form och story

Många gånger är stilen i filmen klassisk De Palma. En stil som ger split screens och fotot i allmänhet den betydelse den förtjänar. De Palma skäms heller inte för att referera till andras filmer eller göra något nytt av prövade grepp. Exempelvis blir en ovanligt lång split screen-sekvens en snygg bilsprängarhomage till inledningsscenen av Touch of Evil.

Det anspelas även på en mängd andra verk. För alla belästa och besedda referensälskare finns det mycket att bli exalterad över. Frankenstein, Phantom of the Opera, The Hunchback of Notre Dame, The Picture of Dorian Gray och inte minst Faust är några av de mer skräckromantiska associationer som görs.

Slut och trailer

Phantom har sina corny sidor och filmiska "missar", men de ökar bara filmens charm. Det enda svaga med filmen är kanske slutet, som är (i brist på bättre och riktiga uttryck) lite väl ”knarkat”. Ett slut som också avslöjas tillsammans med resten av handlingen i en av filmens trailers. Den mest avslöjande trailern någonsin är kanske den till Diabolik (om du inte tror mig, ask Eva!) och det är svårt att nå upp till den graden av spoilers – även om Phantoms kommer nära. Dock koncentrerar sig Phantoms trailer på de spännande och monstruösa delarna, så filmen som helhet avslöjas inte. Den ger inte heller någon klar bild av det musikaliska och komiska, men den är cool så det räcker! Se den!

Bonustips

En annan film av den tidiga De Palma som hatats (till den grad att den tas upp i 2004 års film The 50 Worst Movies Ever Made) är 1968 års Greetings. En film med oförtjänt dåligt rykte, som doftar av Godard-tokigheter och ung fräsch filmare. En film som även visar den då 25-årige Robert De Niro i sin första riktiga roll. En film som alltså är väldigt sevärd, vad andra än påstår.