Höstens TV, delrapport 3.

Knight Rider
Big surprise - gammal skåpmat i ny burk. Det är David Hasselhoffs gamla serie som har dammats av och värmts upp i mikron. Efter sommarens backdoorpilot (där Hoffen faktiskt var med) fick en ny generation skapa bekantskap med den talande bilen KITT och andra supertuffa prylar. Piloten fungerade tydligen och nu blir det åka av i alla fall en säsong. Om Hasselhoff återkommer i serien återstå dock att se. Ett sätt att göra serien bättre (även om det blir svårt att göra den bra) vore att i en liten homage till seriens föregångare låta någon kravla på golvet och äta hamburgare. Men så kul lär det inte bli.

Det finns andra ”komiska” element. Förutom vassa och självgoda kommentarer från seriens hjälte tillkommer den aldrig sinande komediguldgruvan som en dators kalla intellekt innebär. Som vanligt återfinns även tekniker/nördar/specialister på högkvarteret som fungerar som comic relief. För att ingen ska känna sig vilsen är alla roller stereotypa till det extrema och comic relief-typerna är inget undantag, även om de är onådigt tråkiga och smärtsamma att se på.

Serien är smärtsam rent estetisk också. Fult DV-filmad som den är har de försökt väga upp med snabba klipp, rörlig kamera och non-stop action – en föga fungerande lösning. Förskräckligt fula transformations-CGI-effekter när bilen leker Optimus Prime gör inte det hela bättre. Efter Transformers fungerar helt enkelt inte billig grafik på förvandlande bilar (säga vad man vill om Transformers, men de visste vad de gjorde när det kom till själva transformationen).

För alla som inte förmår att följa med i den *host, host* invecklade historien ackompanjeras alla bilder av tråkig skvalmusik som ska styra tittarens känslor åt rätt håll. Något som är allt för vanligt nu för tiden. Ingen ny serie når dock till upp Smallvilles nivå av hjärntvättande score. I den serien har man fulländat detta grepp och inte en sekund lämnas tyst eller musiklös – vem vet vad som skulle hända då! Kanske att tittaren skulle känna vad den ville? Kanske att skådespelarna skulle bli tvungna att förlita sig på sitt agerande? Hemska tanke!

Manlig hjälte, kvinnor i underkläder (men naturligtvis aldrig helt naket), explosioner och snabba bilar. Förmodligen vad varje 12-16-årig pojk vill ha. Good clean wholesome (American) fun! När glädjen över återseendet av en gammal bekant lagt sig och serien får stå på sina egna ben är det nog upp till tonårspojkarna att hålla serien vid liv, men det vore inte första gången.

I rollen som KITT (bilen) finner vi förresten Val Kilmer som landat ytterligare ett toppengig.

The Mentalist

Men här har vi väl ändå en helt ny serie? CBS, kanalen som ligger bakom CSI: NY, satsar väl enbart på nya idéer och skulle väl aldrig sänka sig till att bygga vidare på tidigare succéer? Eller...?

Låt oss jämföra med två andra (helt på måfå valda) serier.

Monk: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt polisen, men är inte anställd av dem - en outsider. Han har psykiska problem och en död fru vars mördare är huvudpersonens enda misslyckade fall.

Psych: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt polisen, men är inte anställd av dem - en outsider. Han är observant nog för att kunna lura folk till att tro att han är psychic och hans förflutna spelas upp i flashbacks för att ge djup åt händelser och reaktioner.

The Mentalist: En superobservant man löser brott i Kalifornien genom att upptäcka sådant som vanliga människor missar. Han utför konsultuppdrag åt CBI, men är inte anställd av dem - en outsider. Han har psykiska problem och en död fru vars mördare är huvudpersonens enda misslyckade fall. Han är observant nog för att kunna lura folk att tro att han är psychic och hans förflutna spelas upp i flashbacks för att ge djup åt händelser och reaktioner.

Okej då, det var väl inte så värst originellt trots allt. Kanske att alla tre är efterapningar av Sherlock Holmes i vilket fall.

De två största skillnaderna är mellan dessa tre serier är:

1. Huvudpersonen i The Mentalist är lite snyggare än i de andra.
2. Monk och Psych är komedi-deckare, medan Mentalisten är en vanlig deckare med komiska inslag.

Trots dessa likheter och gäspframkallande frånvaro av nyskapande är det den senaste veckans bästa nya serie och har en inte lika begränsad målgrupp som de övriga nykomlingarna.

Worst Week

Inte den sämsta av de nya serierna, men någon ny Seinfeld är det heller inte tal om. Även denna serie visas på CBS och som allt annat denna säsong är det recycling som gäller. Serien bygger på en brittisk förlaga och en skrotad pilot av Fox. Låter ju lovande redan där.

Detta till trots är den mer lovande än andra av säsongens bottennapp (som Do Not Disturb) och har fattat vitsen med att skippa pålagda skratt och klaustrofobiskt tråkiga studiobegränsningar i multikamerastil.

Skådespelarna är inte heller så tokiga och vi får återse Kurtwood Smith i sin vanliga typecastade roll: butter och besviken fader.

Worst Week of My Life hette originalserien och i första avsnittet av den amerikanska versionen tvivlar man inte på att detta är vad huvudpersonen känner. För alla som tycker att skadeglädje är den enda sanna glädjen och för alla som älskar när allt som kan gå fel också går fel (till en grad som är rent löjlig) – detta är en serie för er.

Frågan är bara hur länge en serie som denna kan förnya sig och hitta nytt material. Det började med "otroligt" (som i icke troligt, men visst, det kan väl hända) och satte sedan av mot "omöjligt" (som i nej, det här är bara dumt och utan trovärdighet utan att vara roligt). Ja, hur går man vidare därifrån?

Höstens TV, delrapport 2.

True Blood

Skaparen av Six Feet Under har inte lämnat döden eller HBO bakom sig, men i hans nya serie är de döda något mer levande. De är de levande döda, de är vampyrer, och de lever mitt ibland oss. Likt andra minoriteter är de på jakt efter lika rättigheter och acceptans. Att serien utspelas i den amerikanska söderns inte så främlingsvänliga klimat bäddar för intriger.

Alla moderna vampyrhistorier kräver ett etablerande av regler (t.ex. effekten av vitlök, kors, solljus etc.), vilket även denna serie sätter igång med från första början. Redan i den ”virala” marknadsföringen för serien började ”vampyr-loren” etableras. I True Blood är vampyrerna som vampyrer är mest och bäst – törstiga och sexuellt frigjorda. Deras övriga attribut lämnas åt den intresserade att själv ta reda på.

I dessa vampyrtäta tider är det svårt att sticka ut. Sticka ut måste man alltid göra när man gör film och TV om att sticka tänderna i någon, åtminstone om man ser till de senaste årens trender. Det krävs alltid något som gör historiens vampyrer lite coolare, hårdare, sexigare, monstruösare eller mänskligare än alla andra historiers. Det är en farlig balansgång det där, att bestämma vilka svagheter och styrkor de ska ha och resultatet kan vara fatalt. I alla fall för historiens popularitet. Tittaren kommer att köpa alla regler, men huruvida de gillar vampyrerna eller inte är mindre säkert.

Det är svårt att ”stick out” och samtidigt ”stick around”. Förra årets vampyrserie, Moonlight, klarade sig bara en säsong innan den lämnades att dö ut. Och vem kommer ens ihåg filmen Perfect Creature som också porträtterade ett samhälle där vampyrerna inkorporerats?

Att True Blood övertar Six Feet Unders dyrkare är kanske för mycket att hoppas på för Alan Ball. Risken för ibland bottenlös besvikelse bland fans är stor var gång en idol går vidare eller skapar något som skiljer sig från det tidigare (tänk bara på Bob Dylan och Judas-anklagelsen). Så också i detta fall. Hur fansen av seriens litterära förlaga kommer att ta till sig det nya formatet återstår också att se.

True Blood har några direkta övertag över en serie som Moonlight, vilka talar för att HBO-serien blir mer långlivad: kött, sexscener och fritt fram för svordomar. Det går ju alltid hem i USA! Även om censur och begränsningar i bästa fall kan leda till kreativa och intressanta lösningar som annars aldrig tillkommit så är det trevligt med en lite råare och lite verkligare verklighet ibland – även om denna verklighet råkar vara bebodd av vampyrer. Förhoppningsvis faller inte serien för frestelsen att säga ”fuck” i varenda mening eller visa nakna kroppar i varannan scen bara för att de kan – det är sällan lyckat och ibland rent fjärmande. Ett målande exempel är Masters of Horror där avsnitt utan bröst är svårfunna.

Sverige står inte helt utanför vampyrvågen, exempelvis spelar Alexander Skarsgård en av rollerna i True Blood. Och även i vårt avlånga land är vampyrerna högaktuella i Låt den rätte komma in och Vampyrer. I Vampyrer lär blodsugarna inte ens ha kvar sitt mest berömda attribut, huggtänderna. Kanske att det är ett klokt val från filmmakarens sida, ett attribut som får filmen att utmärka sig. Mig påminner det mest om Vampire's Kiss och Nicholas Cage med garnityr i billig plast, men vi märker nog snart om det floppar eller flyter.

Likaså svävar True Bloods öde lite osäkert. Men om serien tar sig förbi vampyrreglerna och etablerandet av en lore med publiken i behåll, ja då är utsikterna goda. Det finns mycket som talar för den. Oscarsvinnaren i huvudrollen har visserligen inte huggtänder (varför går vi inte in närmare på här), men att serien inte har fullkomligt odugliga skådespelare är alltid en god start.

Serien kommer till Canal+ i oktober. Se dock till att ratta in Canal+ HD. För liksom med det mesta från HBO blir det lite snyggare och mycket trevligare med hög upplösning och krispig bild. Serien Fringe (som nämns i förra rapporten) sänds i Sverige på Kanal 5 och för att tycka den bilden är skarp och angenämt opixlig krävs att man sitter ett tjugotal meter från TV:n.

Bonus: postern för Diablo Codys nästa film, Jennifer's Body, är misstänkt lik postern för True Blood. Vilken som kom först vet jag inte, men är det en slump? Det är kanske inte en så värst originell idé till att börja med? Eller är det samma person som ligger bakom båda och får betalt två gånger för ett jobb? Döm själva nedan.

Höstens TV, delrapport 1.

I USA har hösten nyss börjat. TV-hösten, vill säga. Den ger inte bara smak av vad som är hett och coolt i staterna, utan vad vi har att vänta oss här i USA Jr om ett litet tag. Som alltid finns det en del nya serier värda att kasta ett öga på och som vanligt en hel del som borde ha skrotats innan de hunnit till piloten. Här följer ett axplock av säsongens nykomlingar.

Fringe
Kunde lika gärna ha hetat X-Files 2. Konspirationer, paranormaliteter och rödhåriga kvinnliga FBI-agenter låter inte som ett direkt nytt koncept för FOX. Dock är det ett koncept som bevisligen fungerat och förutom de gamla X-files-fansen har serien potentialen att få en helt ny generation unga män att flytta ned (och bo kvar) i sina föräldrars källare. Serien kommer nog även tilltala tittare av andra serier med hängivna fans då skaparna av Fringe även ligger bakom sådant som Lost och Star Trek. Eftersom det är FOX och terrortider rymmer serien även lite välmenande tortyr och patriot acts, vilket borde få en och annan 24-tittare att känna sig hemma.

90210
Ytterligare gammal skåpmat som dammats av. Här försöker de dock inte dölja sina influenser, utan fortsätter helt enkelt en beprövad idé i nya kläder efter en lätt makeover. Serien kommer säkert att locka en hel del gamla och nya fans, men förväntar man sig nya och fräscha grepp eller intriger hoppas man nog på för mycket. Vill man ha någon bekant och föga överraskande är det dock en serie att satsa på. Välbekanta ansikten från första omgången dyker till och med upp. Trots att de var nära pensionsåldern när serien lades ned var åtminstone Shannen Doherty och Jennie Garth tonåringar när serien startade, vilket inte kan sägas om skådisarna i årets version.

I oktober kommer serien visas på TV400.

Do Not Disturb
Efter framgången bland serier som gått ifrån det gamla sitcomformatet (exempelvis Scrubs, My Name is Earl och 30 Rock) skulle man kunna tro att TV-skaparna lämnat multi-kamera-serierna och pålagda skratt bakom sig. Men icke! Inte ens fiaskot Back to You (de tre sista avsnitten av säsongen/serien sändes inte ens) var ett tillräckligt stort magplask för att avskräcka FOX från att försöka sig på detta föråldrade format ännu en gång. Do Not Disturb är minst lika uselt som Back To You, med skillnaden att Kelsey Grammer inte är med och bär upp serien på sina axlar. The New Adventures of Old Christine är en av de framgångsrika TV-serierna som håller kvar vid det gamla formatet, så kanske att det fortfarande har något att ge? Fast frågan är om serien fungerat alls om inte ”Old Christine” själv varit med i den mest populära sitcomen någonsin, att serien som bäst lyckats fånga en Elaine-törstande publik... Första avsnittet av Do Not Disturb är regisserat av Jason Bateman, som i den ypperligt skojiga Arrested Development satta en standard för hur innovativ och underhållande en komediserie faktiskt kan vara. En standard som denna serie inte lever upp till. För alla hardcore-fans av Donnie Darko kan det nämnas att filmens "Cherita Chen" (spelad av Jolene Purdy) är med i serien.

Förmodligen kommer Kanal 5 eller TV3 att köpa in Do Not Disturb, men fäst er inte för mycket vid den, den kommer inte att bli långlivad.

Det var allt för denna gång. Ännu har inte många avsnitt visats denna höst, men det tycks som att suktandet efter 90-talets långlivade dundersuccéer tagit över TV-bolagens styrelser. Men återskapandet av den tiden och dess ”säkra” kort har resulterat i skrämmande få nyskapelser.

När teknikreferenserna går ur tiden.

I Kobra tillfrågades för några år sedan en grupp barn vad det är för ljud som uppstår när Kalle och Musse äter majskolvar i Mickey’s Trailer, en tecknad kortfilm som tveklöst är mest känd från julaftons tecknade kavalkad.

Ett ljud som kanske är självklart för de flesta. Men som barn av datoråldern förstod Kobra-kidsen inte alls vad det var som anspelades. För barnen fanns det inte ens en anledning till att söka efter en logik – ljudet bara fanns där. (Ett barn som var lite klokare än de andra kunde dock identifiera ljudet till en sådan där pryl man skriver på, ett slags dator utan skärm).

Flera andra referenser i samma Disney-scen är föråldrade och går över huvudet på de flesta barn. Sättet Långben ”rakar av sitt melonskägg” är nog inte så lätt att förstå för någon som på sin höjd sett en Mach 3 eller rakapparat (men aldrig en rakkniv). Lägg sedan till att julaftonens inslag dessutom är rejält ansat. Att Långben helt plötsligt sitter och äter popcorn eller att ankor skyler sin nakna underdel när den är blöt samtidigt som den glatt visas upp när den är torr – det blir bara delar av en crazy värld inte menad eller möjlig att förstå logiskt. (En av delarna som hamnat på klippgolvet är när Kalle ber till högre makter för sitt liv, något dagens barn kanske inte heller skulle fatta).

Och med tiden som går kommer allt färre att känna igen ljudet av skrivmaskinsknatter. Och det är inte det enda ljudet som smiter undan referensramarna. Kobra-barnen visade vägen, nu visar PI samtid och framtid!

I vissa fall och produkter finns artificiella ljud tillagda för att återskapa känslan från när ljudet faktiskt hade betydelse. Exempelvis kan du få skrivmaskinknatter på datorn eller ett slutarljud (av lägre kvalitet) på din digitala kamera (som inte längre har en slutare som kan låta på egen hand). Fast till saken hör att snart kommer folk bara känna till den artificiella versionen (här kan man dra upp simulacra, hyperrealiteter och Baudrillard, men bloggen är pseudofilosofisk, inte en avhandling) och då försvinner nöjet och meningen med det hela. Nöjet att bli påmind och känna igen en referens och det geniala i att genom association skapa en omedelbar förståelse för något.

Här på PI kommer hädanefter en liten inläggsserie att publiceras med ojämna mellanrum. En serie inlägg som kommer att lysa upp i de tekniska delarna av referensmörkret innan vi alla har glömt dem alla.

För utan förståelse för referenserna, utan förförståelse, blir allt mest bara dumt. En referens är lite som en spegel, en reflekterande yta vars djup bestäms av vad den återspeglar. Men en yta utan innehåll eller förståelse blir bara en avgrund som lite vindögt stirrar tillbaka.

Machina.

Japanskt, galet och lågbudget.

När en till synes fredlig person i en östasiatisk film säger att våld är fel och aldrig en lösning - då kan man räkna med att samma person en akt senare kommer kicka butts.

Och det är precis vad The Machine Girl gör. Hon gör det i en film med låg budget, halvdanna specialeffekter, ett och annat felklipp, kontinuerlighetsmissar och slagsmål där slagen kan missa motståndaren med en halvmeter och ändå golva dem. Det hela sker samtidigt som det regnar blod över allt och alla.

Men nog är det underhållande. Och trots en del hantverksmässiga missar råder inga tvivel om estetikens betydelse - såsom det alltid borde vara. Digitalt foto till trots blir det många lyckade bildkompositioner. Tillsammans berättar de en "enkel" historia om hämnd i en värld där de onda verkligen är genomruttna, vettlösa och vidriga och de goda tvingas bli något värre.

Så värst sugen på sushi blir man dock inte efteråt.

På tisdagen 3/6 släpps den i USA. Köp!

Din för bara 150 kronor via Swedisc eller 13 bucks på Amazon. Så det så. Trailer kan laddas ned här (kan behöva högerklickas/save as).

Reffat i Kritikern.

I förra veckans inlägg om Phantom avslöjades några av de litterära klassiker som refereras i filmen. Majoriteten av de reffade verken hade minst 100 år på nacken, men då de tillhör världslitteraturens mest kända är anspelningarna lättidentifierade.

En TV-serie som är fullproppad med referenser är The Critic. En serie som gick på TV i mitten av 90-talet. Serien lades ned av mesiga ABC för att den var för vågad. Sedan hottades den upp och visades på FOX under en säsong innan den blev nedlagd även där. Den nya chefen på FOX saknade nämligen humor och hyste ett stort personligt agg mot just Kritikern.

Serien tar upp filmer och TV-serier på ungefär samma sätt som de tecknade söndagsserierna på FOX gör än idag, dvs. genom parodier, homager, namndropp och rena replikstölder. Men i The Critic sker det mest hela tiden. Då huvudpersonen är filmrecensent har han anledning att ständigt tala om olika filmer (oftast hur mycket de stinker) – men även det New York han lever i är ett ytterst filmiskt sådant.

Mycket film blir det och på många nivåer.

Daterade referenser

Inte alla tecknade TV-serier kräver att man känner till Sergei Eisenstein och har sett Sjunde inseglet för att fatta allt.

Referensramarna som krävs för känna igen sig kanske därför inte heller hittas hos vem som helst. Eftersom serien strävade efter att vara så aktuell som möjligt känns den även mer daterad än andra från samma tid. Men det är även en del av charmen. Vissa bortglömda, många döda, celebriteter figurerar och påminner om en nära, om än svunnen, tid. De som ofta återkommer ger smak av den tiden och det blir snart klart att The Critic utspelar sig under en tid då:

• Johnny Carson var vid liv och älskad.
• Dudley Moore var vid liv och ständigt packad.
• Bob Hope var vid liv och drog fortfarande snustorra skämt.
• Marlon Brando var vid liv, men mest tjock och snuskigt rik.
• Orson Welles var vid liv, men mest tjock och sorgligt fattig.
• Bill Clinton var känd som den tjocka presidenten, inte den nedfläckande.
• Woody Allens filmer intresserade få, men förhållandet med Soon-Yi intresserade alla.
• Howard Stern var med överallt och lyckades fortfarande uppröra.
• Arnold Schwarzenegger var en korkad actionhjälte och inte vald ledare.
• Siskel & Ebert var båda vid liv och bestämde vad som var bra film.
• Saddam Hussein var vid liv och mest på skoj.
• Christian Slater hade en lovande framtid.
• Sofia Coppola var känd genom sin familj och som en dålig skådis.
• Keanu Reeves var känd som en träig och usel skådis… vilket kanske gör honom till den som bäst stått emot tidens tand.

Bland de riktiga filmerna som serien refererar till oftare än andra finns exempelvis:

• Scent of a Woman och då främst Al Pacinos återkommande”Whoo-ah!”.
• Honey, I Shrunk the Kids (bäst är kanske Hannibal Lecter-versionen: Honey, I Ate the Kids).
• Rain Man (bl.a. i “uppföljaren” Snowman, där Tom Cruise bror är en smältande snögubbe).
• Jurassic Park och de hyperintelligenta raptorerna.

Och bland de bästa titlarna och filmerna i The Critics filmuniversum hittar man:

• Red Balloon Part Two – Revenge of the Balloon. En actionuppföljare till 1956 års franska klassiker Le Ballon rouge.
• Dennis the Menace II Society. Mr Wilson ligger riktigt jäkla risigt till.
• Apocalypse Wow, musikalversionen av Apocalypse Now.
• Smokey and the Spartacus, filmad efter att Kubrick fått en skallskada.

Och framtiden var ännu oskriven, men antog gjorde man:

• Det kommer bara göras en film om Jurassic Park.
• Twin Towers kommer alltid vara en del av New Yorks skyline.
• The Hunchback of Notre Dame är den minst troliga historien att bli musikal.
• Det kommer inte göras fler än två Batman-filmer.
• Rocky 6 eller Texas Chainsaw Massacre 4? Aldrig!

Fun Facts

• Skådespelaren som gör Orson Welles röst i serien (Maurice LaMarche) gör även Welles i Ed Wood.
• Skådespelaren som spelar kritikerns far spelar ”Beef” i Phantom of the Paradise.
• Nancy Cartwright gör för ovanlighetens skull en tjejs röst, vilket gör att hon mer eller mindre användar sin normala röst.
• Al Jean och Mike Reiss som skapat serien ligger bakom en drös Simpsonsavsnitt, bland de roligare finns klassikern (och filmparodin) ”Simpsoncalifragilisticexpiala(Annoyed Grunt)cious”.
• Från början var det inte tänkt att serien skulle vara tecknad, utan ”på riktigt”.
• Även gamle filmnörden David Bordwell gillar The Critic, kolla själv på hans blogg där han för två veckor sedan skrev om hur en kritiker bör vara.
• Förutom att de alla är lättigenkännbara klassiker, är alla filmaffischer i serien Sony Columbia-filmer. Detta då bolaget även ligger bakom serien och därmed är rättigheterna gratis.

Köper man serien på DVD är kommentatorspåren värda att lyssna på. Där nämns en del av referenserna man kan ha missat. Fast skaparna erkänner under kommentarerna att de själva inte minns vad allt anspelar på… På DVD:n kan man även se de webisoder som kom i början av 2000-talet och som innehåller något nyare referensmaterial (exempelvis X-Men och Harry Potter).

Man behöver dock inte känna igen allt. Man behöver inte ha sett The Green Acres eller deodorantreklamerna med Chuck McCann från 70-talet, även om referenserna finns där. Och nog finns det någonting för alla att känna igen, Ingmar Bergman, till exempel.

Phantom of the Paradise

En historia som tar upp musikindustrins smutsiga baksida med djävulska producenter och krävande divor. Med knarkande stjärnskott som legat sig till framgång medan de riktiga talangerna dukar under i rännstenen utanför. Som presentatören förklarar i inledningen av filmen är det här historien om ”the man who made it, the girl who sang it and the monster who stole it”. Med dem orden sparkar sedan ett färgsprakande musikalnummer igång berättelsen om the Phantom of the Paradise.
Monster, musik och komedi är filmens främsta byggstenar och resultatet blir ett härligt virrvarr av intryck och kulturella anspelningar.

Fenomenet

Brian De Palmas film hatades och ratades av de flesta då den kom ut 1974. I en samtida publikation kunde man t.ex. läsa:

With numerous scenes of violence such as stabbings, beatings, disfigurements and ritual dismemberments, the film is, in reality, a sickening and decadent spectacle.

Hur kan man inte vilja se en film med den beskrivningen? Och visst sågs den. Åtminstone i Winnipeg. Här gick den av någon oförklarlig anledning längre på bio än någon annanstans (på många andra platser lades den ned efter 1-2 veckor!) och det är kanske tack vare framgångarna här som filmen nått sin status. Om hur filmen påverkade denna stad och dess (enligt kritikerna) lättpåverkade ungdom kan man läsa på Phantompalooza – där allt om fenomenet, människorna, tiden och musiken tas upp.

”Musikal”

Phantom är väl en av De Palmas mindre kända filmer idag, även om kultvärdet numera har spridit sig utanför Winnipeg (2010 kommer till och med en nyinspelning). Det var De Palmas flört med musikalgenren och den hann både hatas och kultförklaras före Rocky Horror Picture Show – den mest kultiga rock-musikal-in-drag-med-skräckfilmstema-filmerna av dem alla. Rocky Horror är mer vad jag vill kalla en riktig musikal då stora delar av handlingen förtäljs genom sång och dans av filmens figurer. I Phantom däremot kretsar handlingen kring musikindustrin och de musikaliska partierna består av figurernas framträdanden. Detta skiljer Phantom från den vanliga Broadway-musikalen där (påstådda) hårda gäng sjunger glatt om sin nya bil eller dansandes knäpper i takt med fingrarna innan varje knivslagsmål. Här sjunger man istället ett litet stycke på scenen först efter någon mördats, man blandar inte.

Stil, form och story

Många gånger är stilen i filmen klassisk De Palma. En stil som ger split screens och fotot i allmänhet den betydelse den förtjänar. De Palma skäms heller inte för att referera till andras filmer eller göra något nytt av prövade grepp. Exempelvis blir en ovanligt lång split screen-sekvens en snygg bilsprängarhomage till inledningsscenen av Touch of Evil.

Det anspelas även på en mängd andra verk. För alla belästa och besedda referensälskare finns det mycket att bli exalterad över. Frankenstein, Phantom of the Opera, The Hunchback of Notre Dame, The Picture of Dorian Gray och inte minst Faust är några av de mer skräckromantiska associationer som görs.

Slut och trailer

Phantom har sina corny sidor och filmiska "missar", men de ökar bara filmens charm. Det enda svaga med filmen är kanske slutet, som är (i brist på bättre och riktiga uttryck) lite väl ”knarkat”. Ett slut som också avslöjas tillsammans med resten av handlingen i en av filmens trailers. Den mest avslöjande trailern någonsin är kanske den till Diabolik (om du inte tror mig, ask Eva!) och det är svårt att nå upp till den graden av spoilers – även om Phantoms kommer nära. Dock koncentrerar sig Phantoms trailer på de spännande och monstruösa delarna, så filmen som helhet avslöjas inte. Den ger inte heller någon klar bild av det musikaliska och komiska, men den är cool så det räcker! Se den!

Bonustips

En annan film av den tidiga De Palma som hatats (till den grad att den tas upp i 2004 års film The 50 Worst Movies Ever Made) är 1968 års Greetings. En film med oförtjänt dåligt rykte, som doftar av Godard-tokigheter och ung fräsch filmare. En film som även visar den då 25-årige Robert De Niro i sin första riktiga roll. En film som alltså är väldigt sevärd, vad andra än påstår.

(Inte fullt så) intelligenta ordböcker.

Mobiltelefoners s.k. intelligenta ordböcker hjälper till att snabbt stava orden när du skickar dina fylle-SMS. De ger förslag på de vanligaste orden som innehåller de bokstäver du tryckt. Om du t.ex. trycker på 5 2 4 så kommer de flesta mobiler med förslaget att du ska skriva ”jag” och inte ”lag”, ”låg” osv. En oumbärlig funktion för somliga. En vidrighet utan dess like för dem som kör old school och matar in varje bokstav var för sig.

Men ibland blir det fel, även om ordboken finns till hands. Oftast beror det på att avsändaren inte är lika intelligent som sin telefon. Alla som fått SMS i stil med ”jag räknar dig så mycket” känner nog igen detta. Avsändaren har då missat att telefonens första förslag för 7 2 5 6 2 7 inte är ”saknar” utan ”räknar”. Det finns oräkneliga exempel på detta och när du inte förstår ett meddelande beror det alltså inte nödvändigtvis på dålig ordkunskap från din sida. Men om din chef i ett SMS ber dig komma över för att arbeta lite med hans ”remis” är det inget nytt ord för kvartalsrapport utan ett förslag du nog bör avböja. (Eller ”åtanka” som mobilen vill att ordet ska bli…)

Den senaste tiden har man även kunnat läsa om rasistiska och sexistiska inslag i ordböckerna, vilket har upprört många och ifrågasatt mobiltillverkarna. Ericsson tvingar nu inte någon att använda orden (lika lite som exempelvis Bic tvingar folk att skriva upp telefonnummer eller limerickar på offentliga toaletter) men lite pinsamt var det. Så, de ansvariga för de intelligenta ordböckerna tar nu bort ord som ”hora” och ”luder”. Hallickarna får det lite knivigare med andra ord.

DN listade i en artikel tidigare i vår några av de märkligare och ”laddade” ord som telefonen gärna stavar till och några helt vanliga som telefonerna inte vill kännas vid. Underligt ord som faktiskt finns hos både Nokia och Ericsson är ”tomtebög”. Fast med tanke på att man manuellt måste testa vilka ord som telefonen kan stava, så är det mest underliga att någon på DN slagits av tanken att försöka skriva just tomtebög. Varken ”apelsin” eller ”spindel” är förresten riktiga ord enligt mobilerna – kanske en citrushatande araknofob som skrivit ordboken?

Men, för att få kallas intelligent, då måste någon sorts smartighet finnas med. Det räcker inte med att lista vilka ord som kan bildas av olika bokstäver. Man hoppas på mer. Man hoppas att alternativen man får upp ska komma i en relevant ordning. Man hoppas även att denna ordning ska vara extra relevant för just SMS:ande. Men så är det ju inte. Se bara på exemplet ovan med ”räknar”. SMS som berör ämnet ”saknad” måste vara minst dubbelt så vanliga som SMS där folk räknar med något. Det vågar jag sätta min hatt på.

Ofta förekommande i SMS torde ord som ”puss” och ”kram” vara. Och visst finns de i ordböckerna. Tills de ska skrivas i plural. ”Surrar” eller ”surrap” kommer upp som förslag för ”pussar”. Vissa kanske föredrar en sur rap, men det är inte det ordet jag skulle vilja påstå är det vanligaste.

De intelligenta ordböckerna är egentligen ganska korkade. Men visst har det skett en utveckling. I Apples iPhone skall ordet ”åsnesex” finnas med. Min lite äldre Nokia vill dock inte veta av någon åsna och stavar istället glatt till armésex. Och på telefonen stavar man Arne, åsne, armé och bröd med samma tangenter. Vad som föredras får man avgöra själv.

/Orkar (om ordboken får bestämma)

Spanska stöveln – Dylans kärlekstortyr

The Times They Are a-Changin' är ett av Bob Dylans bästa album. En av de allra bästa låtarna på detta album är Boots of Spanish Leather. Det är en sång om ett kärlekspar som skiljs åt. Den ena reser iväg och frågar om inte personen som blivit kvarlämnad vill ha något (guld, silver etc.) men får som svar endast romantiskt dravel i stil med ”bara dig” osv. Så småningom fattar personen som blivit lämnad att personen som stack nog inte kommer tillbaka. Först då kommer den lämnade personen med en materiell önskan: Spanish boots of Spanish leather.

Och?

Nu råkar en ”Spanish boot”, eller ”spanska stöveln” vara ett gammalt beprövat tortyrredskap. Och som alla andra sådana var det ett smärtsamt påfund. Ofta var det gjort i trä och metall, men läderversionerna som Dylan (kanske) talar om återfanns också. Frågan om vad som faktiskt hände med bäraren av stöveln är mindre viktigt (men lossandet av kött och krossandet av ben brukade vara populärt). Frågan är istället om detta är en sång om den förlorade kärleken eller om önskan till självförvållad smärta? Är det kanske inte någon skillnad?

Låten var en av de kärleksballader som Mikael Wiehe och Ebba Forsberg framförde i försvenskad version för en tid sedan i SVT. Den kan man se här.

Men om man har betydligt godare smak och vill lyssna till låten som den ska låta, så kan man göra det på YouTube. Där finns även hela texten till låten, så att man kan göra sina egna antaganden.

Den bästa bilden av Dylan jag själv lyckats ta. Man kan nästan ana honom där i mitten, i svart kostym. Om man kisar lite… har tagit lämplig drog... och använder sin fantasi.

För Sverige - i filmen.

Med ett långt uppehåll och sommarens ledighet bakom mig, blir bloggen återigen upplyst i höststressen. Första anhalten blir Sverige, eller närmare bestämt hur Sverige då och då figurerar i film och TV från andra länder.

Ibland är det bara några enstaka ord på fonetiskt inlärd svenska som yttras. Ibland är det den svenska flaggan som dyker upp på sexleksaker. Ibland är det refereringar till ett mytomspunnet land fullt av bikinibrudar och ett tyst mörker. Och i enstaka fall kan det till och med vara en svensk plats eller byggnad som visas upp, ibland representerar de något ”svenskt” och ibland representerar de någon helt annan del av världen. Gemensamt har dessa små cameos att de alltid gör mig (till min egen förvåning) barnsligt förtjust. Det beror väl mycket på igenkänningsfaktorn och att man på något narcissistiskt vis påminns om sin egen existens och plats i världen. Hursomhelst är det oftast jäkligt skoj.

Det enda tråkiga med Sveriges plats i den utländska filmen är att bilden av landet oftast är missvisande eller bara jättetråkig (eller så döljs det faktum att det är frågan om Sverige helt och hållet). Ett exempel på hur tråkigt Sverige framställs, återfinns i Children of Men där världens förfall illustreras genom en TV:s utspottande av bilder från några av världens största städer. Städer som alla uppvisar olika former av kris och uppror, med varje stads respektive utmärkande byggnader noga placerade i varje klipp. Ja, förutom när det kommer till Stockholm, vill säga. Byggnadsverk som Collosseum och Statue of Liberty associeras ju direkt till sina städer och förkroppsligar själva länderna de återfinns i. Vad associeras Stockholm med, vad förkroppsligar då Sverige? I Children of Men är det en hund. En hund som äter köttet från vad som möjligen är en människa.
En symbol som känns igen från nutida Sverige? Något som förkroppsligar ett land? Man kan egentligen inte klandra dem, för vad skulle de annars kunna visa för att åskådare världen över skulle utbrista ”åååh, typiskt svenskt”? Nej, det behövs något igenkännbart monument från en svunnen tid, en byggnad som känns igen överallt i sin unikhet och är mer representativ än en förvildad byracka.

Något som kanske kunde fungera är all snö och natur som finns runt huvudstaden vintertid? Varför inte till exempel spela in en kylslagen urban scen någonstans runt Gärdet, där ändå SFI, Sveriges Television och andra passande institutioner huserar? Där på Gärdet finns ju både monoliterna på Hakberget (förstamajmonument) och Kaknästornet (som nog får räknas till en av de mest kända byggnaderna inom landet). Men hör och häpna: nu råkar det faktiskt finnas en film som är delvis inspelad just där! Det är Danny Boyles Sunshine som innehåller en inte obetydlig scen inspelad på detta snötäckta och iskalla fält, med monoliterna i bild och allt. Problemet är dock att enligt filmen är detta inte alls Stockholm. Det är en stad på södra halvklotet. Kaknästornet är brutalt bortredigerat och istället syns en konstruktion som är betydligt mer välberömt och symboliskt för den stad det ska föreställa. Igenkänningsfaktorn för det svenska landskapet finns här, men narcissismen får vika hädan inför filmens makt som platsetablerare: det är inte längre Sverige.

Men Kungliga slottet då? Placerat i hjärtat av Stockholm är det en välbesökt turistattraktion och miljoner kameror måste ha förevigat denna byggnad i lika många semesteralbum genom åren. Slottet skulle förutom att kunna agera landmärke kunna förmedla att Sverige är en monarki med lång historia och att Stockholm är en vacker stad omgiven av vatten. Alltså ganska så passande för etablering av plats i en film. Och Kungliga slottet har faktiskt använts för att referera till Stockholm och Sverige! I ett avsnitt av TV-serien Eureka figurerar en bild av slottet och fungerar som en viktig ledtråd i lösningen av avsnittets problem. Man blir riktigt glad när man ser bilden av slottet och genast känner igen platsen. Än så länge verkar det ju väldigt lovande! Men sedan infinner sig den gråa sanningen. Visst, det är en bild av Stockholms slott och då det hela kretsar kring ett uteblivet Nobelpris är det väl inte helt fel med en den kungliga anknytningen. Men där slutar det roliga. För bilden finns med just för att den inte är lätt att känna igen, för den amerikanska publiken och personerna i serien, vill säga. Bilden blir identifierad först när det behövs bevis för att en sorts minnesmaskin fungerat och ger huvudpersonen kunskap ”ingen vanlig dödlig egentligen kan besitta”, som till exempel hur Kungliga slottet i Stockholm ser ut. Slottet blir alltså ingen symbol för det svenska och igenkännbara utan för det obskyra och främmande. Till råga på allt har de valt en av de fulaste bilderna av slottet de kunde hitta, endast en gavel av slottet syns, omgiven av blåa byggbaracker och snöslask.

Som tur är har Sverige haft Ingmar Bergman, det oändliga mörkret och tystnaden på sin sida. Samtidigt har bilden av Sverige som ett frigjort sexparadis florerat i den filmiska reproduktionen av landet. Två motsägelsefulla bilder av samma land, oförenliga och aldrig förekommande i samma sammanhang? Inte om man heter Conan O’Brien. Då kan man hävda att Bergman sex månader före sin död nådde sin kreativa botten och därför spelade in en"Girls Gone Wild”-film. Detta är precis vad Conan påstådde i sitt Late Night tidigare i år. Och nej, Bergman gjorde ingen version av ”Girls Gone Wild”, men inslaget har en poäng och lyckas pricka in nästan alla de kännetecken som Sverige brukar få i utländska medier: sex, blondiner, svartvit film, tystnad, amerikaner som försöker uttala svenska ord utan att förstå vad de betyder, mörker och döden. YouTube visar hur det går till:
Sammanfattningsvis kan man se att under den senaste tiden har Sverige porträtterats generiskt och tråkigt (Children of Men) eller osynliggjorts (Sunshine) eller blivit oidentifierbart fult (Eureka). Även om bilden, representationen, inte är viktigare än sanningen är den mycket roligare. För hur ”fel” de ibland än lyckas uppfatta Sverige är det ofta roligt att bara känna igen något, liksom bli del av det hela. Det verkar ju inte som att en ”korrekt” och samtidigt underhållande/gripande bild av Sverige kommer att ges någon gång snart, så då kan man ju lika gärna glädja sig åt de bästa bilderna som finns tillgängliga för tillfället.

[fotnot: på intresseklubben.nu kan du få miljarder tips om var och hur Sverige figurerat i utländsk film och tv!]

Parodi! Part Deux

Fortsättning…

Epic Movie har fullkomligt missat poängen med parodins gyllene regel att beakta allvaret och filmmakarna verkar ha försökt göra en film med så många referenser till storfilmer som möjligt snarare än att vilja vinkla och perspektivförskjuta. Rent pseudofilosofiskt förkastligt och komiskt är det knappast.

Epic Movie är en orgie i misslyckade försök att underhålla. Varför? Bland annat därför:

- Har de ens sett filmerna de parodierar? Som parodimakare gäller det att behålla en subtil relation till det parodierade och få det att passa in i den egna historien. För att göra detta krävs att man vågar lita/hoppas på att publiken sett de parodierade filmerna eller åtminstone att man försöker få skämten att fungera utan igenkänningsfaktorn – och inte vara övertydlig. Med Epic Movie verkar de försökt satsa på ett säkert kort: enbart referera till de delar av de episka filmerna som så många som möjligt sett, nämligen deras trailers. Detta gör att scenerna blir tråkigt livlösa för alla som sett originalen. Det gör att de sticker ut fasansfullt mycket från filmen i övrigt och skrikande skriver de publiken på näsan vilken films trailer de har sett.

- Om man ska göra parodi på även de komiska scenerna från filmerna man gör sig lustig över så kan man inte bara låta originalskämtet stå kvar. Exempel: Visst är det skoj att Wolverine kan ”give the finger” med sina klor, men det gjorde han redan i första filmen om X-Men och att bara upprepa detta lilla skämt är inte att parodiera! Parodi hade det varit om Epic Movie-Wolverine fällt ut två skedar och en gaffel, men att upprepa är ju bara att stjäla. Att stoppa in en Borat-kopia som säger samma sak som i ”hans” långfilm är både tråkigt och meningslöst. Det enda man lyckas med när man låter en Jack Sparrow-kopia svänga lite fjompigt på armarna samtidigt som han är packad på rom är att ytterligare understryka hur underbart komisk och välspelad Johnny Depps version är.

- Det kan vara roligt att peka ut saker som var omedvetet löjliga/roliga med originalfilmerna genom att göra dem mer extrema eller ändra på någon detalj. Det är INTE roligt att ha någon som vagt påminner om Samuel L Jackson i Snakes on a Plane säga den filmens ultimata catch-frase upprepade gånger.

- Man begår ett stort misstag om man presenterar ett förlöjligande som om det vore nytt trots att alla i publiken förmodligen redan tänkt tanken efter ha sett originalet – och det är verkligen viktigt att vara säker på att de i originalet inte var medveten om denna ”löjlighet”. Exempel på detta misstag i Epic Movie: när faunen visar sitt hem i en parodi på MTV Cribs är ett av skämten att han överallt har en massa platta tv-skärmar på de dummaste ställena, t.ex. under sittskuddarna i soffan. MEN de i verkliga Cribs som ständigt visar upp sina skärmar och som har de på nästan lika dumma ställen själva, de är ju medvetna om detta! Alltså, själva statusen ligger i att ha skärmar som man aldrig kommer att nyttja i annat än som skryt (exempel på detta är de små lcd-skärmar som sätts in i nackstöden längst bak i bilarna – ägaren/föraren av bilen kan aldrig se dem, vilket gör det ”lyxigt”).

- Att trycka ”unrated version” på DVD-konvolutet tycks vara alla filmproducenters våta dröm – detta lyckades de förmodligen med denna gång genom att (extremt illa passande rent hantverksmässigt, sabbar flödet totalt) klippa in en naken kvinna som inte gör något annat än bara är där för alla kåta amerikanska tonårspojkar.

Det är underligt. Regissörerna bakom Epic Movie skrev manus till alla Scary Movie-filmerna, så nya inom parodigenren var de ju rakt inte, men ändå lyckas de misslyckas med allt som gör en parodi bra.

För att kunna spela dum måste man vara smart – annars spelar man ju inte. För att man skall kunna skratta åt något som förlöjligar får inte förlöjligandet vara löjligt – då blir allt bara platt.

För att bli kvitt stanken av misslyckande och rensa hjärnan från tristess efter Epic Movie rekommenderas en stor dos parodier som är bra på riktigt. Ytterligare anledningar att se Hot Shots!-filmerna och Loaded Weapon 1 är:

Hot Shots!

• Charlie Sheens bästa roller, någonsin.
• Richard Crenna spelar samma roll som han gjorde i Rambo-filmerna. Drift med sig själv är alltid kul!
• Om man ser första filmen med svensk textning får man lära sig det utmärkta uttrycket ”bränna allt på hattar”, vilket är precis vad man alltid bör göra när man får lite pengar över.
• Den fångenskap och sällsynt milda ”tortyr” Rowan Atkinsons får utstå hos Saddam Hussein kan ha satt spår även i Iran. Den ganska nyligen frisläppta gisslan, bestående av brittiska sjömän, hade ”torterats” genom att de iranska fångvaktarna/förhörsledarna skrattade åt en av sjömännen, tog ifrån honom hans iPod och sade att han såg ut som Mr. Bean. [se: www.timesonline.co.uk]

Loaded Weapon 1

• Samuel L Jackson i pre-“Pulp Fiction”-afro.
• Tim Curry som trovärdig flickscout.
• William Shatner som en riktig bad ass boss.
• Bruce Willis som John McClane.
• Parodi på riktigt.
• Och Emilio Estevez är sannerligen den bittraste av bittra poliser! Med en tvist...:

Nice weather? You think we're having... nice weather? I guess you didn't lose the only one that meant anything in your life. I guess you don't feel burned out by the human misery and despair perpetrated by the criminal vermin that infest every pore of this decaying city, forcing you to guzzle cheap wine and cheaper whiskey to dull the pain that shatters your heart, rips at your soul, and keeps your days forever gray. What flavor Icee you got today?

(imdb.com)