Reffat i Kritikern.

I förra veckans inlägg om Phantom avslöjades några av de litterära klassiker som refereras i filmen. Majoriteten av de reffade verken hade minst 100 år på nacken, men då de tillhör världslitteraturens mest kända är anspelningarna lättidentifierade.

En TV-serie som är fullproppad med referenser är The Critic. En serie som gick på TV i mitten av 90-talet. Serien lades ned av mesiga ABC för att den var för vågad. Sedan hottades den upp och visades på FOX under en säsong innan den blev nedlagd även där. Den nya chefen på FOX saknade nämligen humor och hyste ett stort personligt agg mot just Kritikern.

Serien tar upp filmer och TV-serier på ungefär samma sätt som de tecknade söndagsserierna på FOX gör än idag, dvs. genom parodier, homager, namndropp och rena replikstölder. Men i The Critic sker det mest hela tiden. Då huvudpersonen är filmrecensent har han anledning att ständigt tala om olika filmer (oftast hur mycket de stinker) – men även det New York han lever i är ett ytterst filmiskt sådant.

Mycket film blir det och på många nivåer.

Daterade referenser

Inte alla tecknade TV-serier kräver att man känner till Sergei Eisenstein och har sett Sjunde inseglet för att fatta allt.

Referensramarna som krävs för känna igen sig kanske därför inte heller hittas hos vem som helst. Eftersom serien strävade efter att vara så aktuell som möjligt känns den även mer daterad än andra från samma tid. Men det är även en del av charmen. Vissa bortglömda, många döda, celebriteter figurerar och påminner om en nära, om än svunnen, tid. De som ofta återkommer ger smak av den tiden och det blir snart klart att The Critic utspelar sig under en tid då:

• Johnny Carson var vid liv och älskad.
• Dudley Moore var vid liv och ständigt packad.
• Bob Hope var vid liv och drog fortfarande snustorra skämt.
• Marlon Brando var vid liv, men mest tjock och snuskigt rik.
• Orson Welles var vid liv, men mest tjock och sorgligt fattig.
• Bill Clinton var känd som den tjocka presidenten, inte den nedfläckande.
• Woody Allens filmer intresserade få, men förhållandet med Soon-Yi intresserade alla.
• Howard Stern var med överallt och lyckades fortfarande uppröra.
• Arnold Schwarzenegger var en korkad actionhjälte och inte vald ledare.
• Siskel & Ebert var båda vid liv och bestämde vad som var bra film.
• Saddam Hussein var vid liv och mest på skoj.
• Christian Slater hade en lovande framtid.
• Sofia Coppola var känd genom sin familj och som en dålig skådis.
• Keanu Reeves var känd som en träig och usel skådis… vilket kanske gör honom till den som bäst stått emot tidens tand.

Bland de riktiga filmerna som serien refererar till oftare än andra finns exempelvis:

• Scent of a Woman och då främst Al Pacinos återkommande”Whoo-ah!”.
• Honey, I Shrunk the Kids (bäst är kanske Hannibal Lecter-versionen: Honey, I Ate the Kids).
• Rain Man (bl.a. i “uppföljaren” Snowman, där Tom Cruise bror är en smältande snögubbe).
• Jurassic Park och de hyperintelligenta raptorerna.

Och bland de bästa titlarna och filmerna i The Critics filmuniversum hittar man:

• Red Balloon Part Two – Revenge of the Balloon. En actionuppföljare till 1956 års franska klassiker Le Ballon rouge.
• Dennis the Menace II Society. Mr Wilson ligger riktigt jäkla risigt till.
• Apocalypse Wow, musikalversionen av Apocalypse Now.
• Smokey and the Spartacus, filmad efter att Kubrick fått en skallskada.

Och framtiden var ännu oskriven, men antog gjorde man:

• Det kommer bara göras en film om Jurassic Park.
• Twin Towers kommer alltid vara en del av New Yorks skyline.
• The Hunchback of Notre Dame är den minst troliga historien att bli musikal.
• Det kommer inte göras fler än två Batman-filmer.
• Rocky 6 eller Texas Chainsaw Massacre 4? Aldrig!

Fun Facts

• Skådespelaren som gör Orson Welles röst i serien (Maurice LaMarche) gör även Welles i Ed Wood.
• Skådespelaren som spelar kritikerns far spelar ”Beef” i Phantom of the Paradise.
• Nancy Cartwright gör för ovanlighetens skull en tjejs röst, vilket gör att hon mer eller mindre användar sin normala röst.
• Al Jean och Mike Reiss som skapat serien ligger bakom en drös Simpsonsavsnitt, bland de roligare finns klassikern (och filmparodin) ”Simpsoncalifragilisticexpiala(Annoyed Grunt)cious”.
• Från början var det inte tänkt att serien skulle vara tecknad, utan ”på riktigt”.
• Även gamle filmnörden David Bordwell gillar The Critic, kolla själv på hans blogg där han för två veckor sedan skrev om hur en kritiker bör vara.
• Förutom att de alla är lättigenkännbara klassiker, är alla filmaffischer i serien Sony Columbia-filmer. Detta då bolaget även ligger bakom serien och därmed är rättigheterna gratis.

Köper man serien på DVD är kommentatorspåren värda att lyssna på. Där nämns en del av referenserna man kan ha missat. Fast skaparna erkänner under kommentarerna att de själva inte minns vad allt anspelar på… På DVD:n kan man även se de webisoder som kom i början av 2000-talet och som innehåller något nyare referensmaterial (exempelvis X-Men och Harry Potter).

Man behöver dock inte känna igen allt. Man behöver inte ha sett The Green Acres eller deodorantreklamerna med Chuck McCann från 70-talet, även om referenserna finns där. Och nog finns det någonting för alla att känna igen, Ingmar Bergman, till exempel.

Phantom of the Paradise

En historia som tar upp musikindustrins smutsiga baksida med djävulska producenter och krävande divor. Med knarkande stjärnskott som legat sig till framgång medan de riktiga talangerna dukar under i rännstenen utanför. Som presentatören förklarar i inledningen av filmen är det här historien om ”the man who made it, the girl who sang it and the monster who stole it”. Med dem orden sparkar sedan ett färgsprakande musikalnummer igång berättelsen om the Phantom of the Paradise.
Monster, musik och komedi är filmens främsta byggstenar och resultatet blir ett härligt virrvarr av intryck och kulturella anspelningar.

Fenomenet

Brian De Palmas film hatades och ratades av de flesta då den kom ut 1974. I en samtida publikation kunde man t.ex. läsa:

With numerous scenes of violence such as stabbings, beatings, disfigurements and ritual dismemberments, the film is, in reality, a sickening and decadent spectacle.

Hur kan man inte vilja se en film med den beskrivningen? Och visst sågs den. Åtminstone i Winnipeg. Här gick den av någon oförklarlig anledning längre på bio än någon annanstans (på många andra platser lades den ned efter 1-2 veckor!) och det är kanske tack vare framgångarna här som filmen nått sin status. Om hur filmen påverkade denna stad och dess (enligt kritikerna) lättpåverkade ungdom kan man läsa på Phantompalooza – där allt om fenomenet, människorna, tiden och musiken tas upp.

”Musikal”

Phantom är väl en av De Palmas mindre kända filmer idag, även om kultvärdet numera har spridit sig utanför Winnipeg (2010 kommer till och med en nyinspelning). Det var De Palmas flört med musikalgenren och den hann både hatas och kultförklaras före Rocky Horror Picture Show – den mest kultiga rock-musikal-in-drag-med-skräckfilmstema-filmerna av dem alla. Rocky Horror är mer vad jag vill kalla en riktig musikal då stora delar av handlingen förtäljs genom sång och dans av filmens figurer. I Phantom däremot kretsar handlingen kring musikindustrin och de musikaliska partierna består av figurernas framträdanden. Detta skiljer Phantom från den vanliga Broadway-musikalen där (påstådda) hårda gäng sjunger glatt om sin nya bil eller dansandes knäpper i takt med fingrarna innan varje knivslagsmål. Här sjunger man istället ett litet stycke på scenen först efter någon mördats, man blandar inte.

Stil, form och story

Många gånger är stilen i filmen klassisk De Palma. En stil som ger split screens och fotot i allmänhet den betydelse den förtjänar. De Palma skäms heller inte för att referera till andras filmer eller göra något nytt av prövade grepp. Exempelvis blir en ovanligt lång split screen-sekvens en snygg bilsprängarhomage till inledningsscenen av Touch of Evil.

Det anspelas även på en mängd andra verk. För alla belästa och besedda referensälskare finns det mycket att bli exalterad över. Frankenstein, Phantom of the Opera, The Hunchback of Notre Dame, The Picture of Dorian Gray och inte minst Faust är några av de mer skräckromantiska associationer som görs.

Slut och trailer

Phantom har sina corny sidor och filmiska "missar", men de ökar bara filmens charm. Det enda svaga med filmen är kanske slutet, som är (i brist på bättre och riktiga uttryck) lite väl ”knarkat”. Ett slut som också avslöjas tillsammans med resten av handlingen i en av filmens trailers. Den mest avslöjande trailern någonsin är kanske den till Diabolik (om du inte tror mig, ask Eva!) och det är svårt att nå upp till den graden av spoilers – även om Phantoms kommer nära. Dock koncentrerar sig Phantoms trailer på de spännande och monstruösa delarna, så filmen som helhet avslöjas inte. Den ger inte heller någon klar bild av det musikaliska och komiska, men den är cool så det räcker! Se den!

Bonustips

En annan film av den tidiga De Palma som hatats (till den grad att den tas upp i 2004 års film The 50 Worst Movies Ever Made) är 1968 års Greetings. En film med oförtjänt dåligt rykte, som doftar av Godard-tokigheter och ung fräsch filmare. En film som även visar den då 25-årige Robert De Niro i sin första riktiga roll. En film som alltså är väldigt sevärd, vad andra än påstår.

(Inte fullt så) intelligenta ordböcker.

Mobiltelefoners s.k. intelligenta ordböcker hjälper till att snabbt stava orden när du skickar dina fylle-SMS. De ger förslag på de vanligaste orden som innehåller de bokstäver du tryckt. Om du t.ex. trycker på 5 2 4 så kommer de flesta mobiler med förslaget att du ska skriva ”jag” och inte ”lag”, ”låg” osv. En oumbärlig funktion för somliga. En vidrighet utan dess like för dem som kör old school och matar in varje bokstav var för sig.

Men ibland blir det fel, även om ordboken finns till hands. Oftast beror det på att avsändaren inte är lika intelligent som sin telefon. Alla som fått SMS i stil med ”jag räknar dig så mycket” känner nog igen detta. Avsändaren har då missat att telefonens första förslag för 7 2 5 6 2 7 inte är ”saknar” utan ”räknar”. Det finns oräkneliga exempel på detta och när du inte förstår ett meddelande beror det alltså inte nödvändigtvis på dålig ordkunskap från din sida. Men om din chef i ett SMS ber dig komma över för att arbeta lite med hans ”remis” är det inget nytt ord för kvartalsrapport utan ett förslag du nog bör avböja. (Eller ”åtanka” som mobilen vill att ordet ska bli…)

Den senaste tiden har man även kunnat läsa om rasistiska och sexistiska inslag i ordböckerna, vilket har upprört många och ifrågasatt mobiltillverkarna. Ericsson tvingar nu inte någon att använda orden (lika lite som exempelvis Bic tvingar folk att skriva upp telefonnummer eller limerickar på offentliga toaletter) men lite pinsamt var det. Så, de ansvariga för de intelligenta ordböckerna tar nu bort ord som ”hora” och ”luder”. Hallickarna får det lite knivigare med andra ord.

DN listade i en artikel tidigare i vår några av de märkligare och ”laddade” ord som telefonen gärna stavar till och några helt vanliga som telefonerna inte vill kännas vid. Underligt ord som faktiskt finns hos både Nokia och Ericsson är ”tomtebög”. Fast med tanke på att man manuellt måste testa vilka ord som telefonen kan stava, så är det mest underliga att någon på DN slagits av tanken att försöka skriva just tomtebög. Varken ”apelsin” eller ”spindel” är förresten riktiga ord enligt mobilerna – kanske en citrushatande araknofob som skrivit ordboken?

Men, för att få kallas intelligent, då måste någon sorts smartighet finnas med. Det räcker inte med att lista vilka ord som kan bildas av olika bokstäver. Man hoppas på mer. Man hoppas att alternativen man får upp ska komma i en relevant ordning. Man hoppas även att denna ordning ska vara extra relevant för just SMS:ande. Men så är det ju inte. Se bara på exemplet ovan med ”räknar”. SMS som berör ämnet ”saknad” måste vara minst dubbelt så vanliga som SMS där folk räknar med något. Det vågar jag sätta min hatt på.

Ofta förekommande i SMS torde ord som ”puss” och ”kram” vara. Och visst finns de i ordböckerna. Tills de ska skrivas i plural. ”Surrar” eller ”surrap” kommer upp som förslag för ”pussar”. Vissa kanske föredrar en sur rap, men det är inte det ordet jag skulle vilja påstå är det vanligaste.

De intelligenta ordböckerna är egentligen ganska korkade. Men visst har det skett en utveckling. I Apples iPhone skall ordet ”åsnesex” finnas med. Min lite äldre Nokia vill dock inte veta av någon åsna och stavar istället glatt till armésex. Och på telefonen stavar man Arne, åsne, armé och bröd med samma tangenter. Vad som föredras får man avgöra själv.

/Orkar (om ordboken får bestämma)

Spanska stöveln – Dylans kärlekstortyr

The Times They Are a-Changin' är ett av Bob Dylans bästa album. En av de allra bästa låtarna på detta album är Boots of Spanish Leather. Det är en sång om ett kärlekspar som skiljs åt. Den ena reser iväg och frågar om inte personen som blivit kvarlämnad vill ha något (guld, silver etc.) men får som svar endast romantiskt dravel i stil med ”bara dig” osv. Så småningom fattar personen som blivit lämnad att personen som stack nog inte kommer tillbaka. Först då kommer den lämnade personen med en materiell önskan: Spanish boots of Spanish leather.

Och?

Nu råkar en ”Spanish boot”, eller ”spanska stöveln” vara ett gammalt beprövat tortyrredskap. Och som alla andra sådana var det ett smärtsamt påfund. Ofta var det gjort i trä och metall, men läderversionerna som Dylan (kanske) talar om återfanns också. Frågan om vad som faktiskt hände med bäraren av stöveln är mindre viktigt (men lossandet av kött och krossandet av ben brukade vara populärt). Frågan är istället om detta är en sång om den förlorade kärleken eller om önskan till självförvållad smärta? Är det kanske inte någon skillnad?

Låten var en av de kärleksballader som Mikael Wiehe och Ebba Forsberg framförde i försvenskad version för en tid sedan i SVT. Den kan man se här.

Men om man har betydligt godare smak och vill lyssna till låten som den ska låta, så kan man göra det på YouTube. Där finns även hela texten till låten, så att man kan göra sina egna antaganden.

Den bästa bilden av Dylan jag själv lyckats ta. Man kan nästan ana honom där i mitten, i svart kostym. Om man kisar lite… har tagit lämplig drog... och använder sin fantasi.

För Sverige - i filmen.

Med ett långt uppehåll och sommarens ledighet bakom mig, blir bloggen återigen upplyst i höststressen. Första anhalten blir Sverige, eller närmare bestämt hur Sverige då och då figurerar i film och TV från andra länder.

Ibland är det bara några enstaka ord på fonetiskt inlärd svenska som yttras. Ibland är det den svenska flaggan som dyker upp på sexleksaker. Ibland är det refereringar till ett mytomspunnet land fullt av bikinibrudar och ett tyst mörker. Och i enstaka fall kan det till och med vara en svensk plats eller byggnad som visas upp, ibland representerar de något ”svenskt” och ibland representerar de någon helt annan del av världen. Gemensamt har dessa små cameos att de alltid gör mig (till min egen förvåning) barnsligt förtjust. Det beror väl mycket på igenkänningsfaktorn och att man på något narcissistiskt vis påminns om sin egen existens och plats i världen. Hursomhelst är det oftast jäkligt skoj.

Det enda tråkiga med Sveriges plats i den utländska filmen är att bilden av landet oftast är missvisande eller bara jättetråkig (eller så döljs det faktum att det är frågan om Sverige helt och hållet). Ett exempel på hur tråkigt Sverige framställs, återfinns i Children of Men där världens förfall illustreras genom en TV:s utspottande av bilder från några av världens största städer. Städer som alla uppvisar olika former av kris och uppror, med varje stads respektive utmärkande byggnader noga placerade i varje klipp. Ja, förutom när det kommer till Stockholm, vill säga. Byggnadsverk som Collosseum och Statue of Liberty associeras ju direkt till sina städer och förkroppsligar själva länderna de återfinns i. Vad associeras Stockholm med, vad förkroppsligar då Sverige? I Children of Men är det en hund. En hund som äter köttet från vad som möjligen är en människa.
En symbol som känns igen från nutida Sverige? Något som förkroppsligar ett land? Man kan egentligen inte klandra dem, för vad skulle de annars kunna visa för att åskådare världen över skulle utbrista ”åååh, typiskt svenskt”? Nej, det behövs något igenkännbart monument från en svunnen tid, en byggnad som känns igen överallt i sin unikhet och är mer representativ än en förvildad byracka.

Något som kanske kunde fungera är all snö och natur som finns runt huvudstaden vintertid? Varför inte till exempel spela in en kylslagen urban scen någonstans runt Gärdet, där ändå SFI, Sveriges Television och andra passande institutioner huserar? Där på Gärdet finns ju både monoliterna på Hakberget (förstamajmonument) och Kaknästornet (som nog får räknas till en av de mest kända byggnaderna inom landet). Men hör och häpna: nu råkar det faktiskt finnas en film som är delvis inspelad just där! Det är Danny Boyles Sunshine som innehåller en inte obetydlig scen inspelad på detta snötäckta och iskalla fält, med monoliterna i bild och allt. Problemet är dock att enligt filmen är detta inte alls Stockholm. Det är en stad på södra halvklotet. Kaknästornet är brutalt bortredigerat och istället syns en konstruktion som är betydligt mer välberömt och symboliskt för den stad det ska föreställa. Igenkänningsfaktorn för det svenska landskapet finns här, men narcissismen får vika hädan inför filmens makt som platsetablerare: det är inte längre Sverige.

Men Kungliga slottet då? Placerat i hjärtat av Stockholm är det en välbesökt turistattraktion och miljoner kameror måste ha förevigat denna byggnad i lika många semesteralbum genom åren. Slottet skulle förutom att kunna agera landmärke kunna förmedla att Sverige är en monarki med lång historia och att Stockholm är en vacker stad omgiven av vatten. Alltså ganska så passande för etablering av plats i en film. Och Kungliga slottet har faktiskt använts för att referera till Stockholm och Sverige! I ett avsnitt av TV-serien Eureka figurerar en bild av slottet och fungerar som en viktig ledtråd i lösningen av avsnittets problem. Man blir riktigt glad när man ser bilden av slottet och genast känner igen platsen. Än så länge verkar det ju väldigt lovande! Men sedan infinner sig den gråa sanningen. Visst, det är en bild av Stockholms slott och då det hela kretsar kring ett uteblivet Nobelpris är det väl inte helt fel med en den kungliga anknytningen. Men där slutar det roliga. För bilden finns med just för att den inte är lätt att känna igen, för den amerikanska publiken och personerna i serien, vill säga. Bilden blir identifierad först när det behövs bevis för att en sorts minnesmaskin fungerat och ger huvudpersonen kunskap ”ingen vanlig dödlig egentligen kan besitta”, som till exempel hur Kungliga slottet i Stockholm ser ut. Slottet blir alltså ingen symbol för det svenska och igenkännbara utan för det obskyra och främmande. Till råga på allt har de valt en av de fulaste bilderna av slottet de kunde hitta, endast en gavel av slottet syns, omgiven av blåa byggbaracker och snöslask.

Som tur är har Sverige haft Ingmar Bergman, det oändliga mörkret och tystnaden på sin sida. Samtidigt har bilden av Sverige som ett frigjort sexparadis florerat i den filmiska reproduktionen av landet. Två motsägelsefulla bilder av samma land, oförenliga och aldrig förekommande i samma sammanhang? Inte om man heter Conan O’Brien. Då kan man hävda att Bergman sex månader före sin död nådde sin kreativa botten och därför spelade in en"Girls Gone Wild”-film. Detta är precis vad Conan påstådde i sitt Late Night tidigare i år. Och nej, Bergman gjorde ingen version av ”Girls Gone Wild”, men inslaget har en poäng och lyckas pricka in nästan alla de kännetecken som Sverige brukar få i utländska medier: sex, blondiner, svartvit film, tystnad, amerikaner som försöker uttala svenska ord utan att förstå vad de betyder, mörker och döden. YouTube visar hur det går till:
Sammanfattningsvis kan man se att under den senaste tiden har Sverige porträtterats generiskt och tråkigt (Children of Men) eller osynliggjorts (Sunshine) eller blivit oidentifierbart fult (Eureka). Även om bilden, representationen, inte är viktigare än sanningen är den mycket roligare. För hur ”fel” de ibland än lyckas uppfatta Sverige är det ofta roligt att bara känna igen något, liksom bli del av det hela. Det verkar ju inte som att en ”korrekt” och samtidigt underhållande/gripande bild av Sverige kommer att ges någon gång snart, så då kan man ju lika gärna glädja sig åt de bästa bilderna som finns tillgängliga för tillfället.

[fotnot: på intresseklubben.nu kan du få miljarder tips om var och hur Sverige figurerat i utländsk film och tv!]

Parodi! Part Deux

Fortsättning…

Epic Movie har fullkomligt missat poängen med parodins gyllene regel att beakta allvaret och filmmakarna verkar ha försökt göra en film med så många referenser till storfilmer som möjligt snarare än att vilja vinkla och perspektivförskjuta. Rent pseudofilosofiskt förkastligt och komiskt är det knappast.

Epic Movie är en orgie i misslyckade försök att underhålla. Varför? Bland annat därför:

- Har de ens sett filmerna de parodierar? Som parodimakare gäller det att behålla en subtil relation till det parodierade och få det att passa in i den egna historien. För att göra detta krävs att man vågar lita/hoppas på att publiken sett de parodierade filmerna eller åtminstone att man försöker få skämten att fungera utan igenkänningsfaktorn – och inte vara övertydlig. Med Epic Movie verkar de försökt satsa på ett säkert kort: enbart referera till de delar av de episka filmerna som så många som möjligt sett, nämligen deras trailers. Detta gör att scenerna blir tråkigt livlösa för alla som sett originalen. Det gör att de sticker ut fasansfullt mycket från filmen i övrigt och skrikande skriver de publiken på näsan vilken films trailer de har sett.

- Om man ska göra parodi på även de komiska scenerna från filmerna man gör sig lustig över så kan man inte bara låta originalskämtet stå kvar. Exempel: Visst är det skoj att Wolverine kan ”give the finger” med sina klor, men det gjorde han redan i första filmen om X-Men och att bara upprepa detta lilla skämt är inte att parodiera! Parodi hade det varit om Epic Movie-Wolverine fällt ut två skedar och en gaffel, men att upprepa är ju bara att stjäla. Att stoppa in en Borat-kopia som säger samma sak som i ”hans” långfilm är både tråkigt och meningslöst. Det enda man lyckas med när man låter en Jack Sparrow-kopia svänga lite fjompigt på armarna samtidigt som han är packad på rom är att ytterligare understryka hur underbart komisk och välspelad Johnny Depps version är.

- Det kan vara roligt att peka ut saker som var omedvetet löjliga/roliga med originalfilmerna genom att göra dem mer extrema eller ändra på någon detalj. Det är INTE roligt att ha någon som vagt påminner om Samuel L Jackson i Snakes on a Plane säga den filmens ultimata catch-frase upprepade gånger.

- Man begår ett stort misstag om man presenterar ett förlöjligande som om det vore nytt trots att alla i publiken förmodligen redan tänkt tanken efter ha sett originalet – och det är verkligen viktigt att vara säker på att de i originalet inte var medveten om denna ”löjlighet”. Exempel på detta misstag i Epic Movie: när faunen visar sitt hem i en parodi på MTV Cribs är ett av skämten att han överallt har en massa platta tv-skärmar på de dummaste ställena, t.ex. under sittskuddarna i soffan. MEN de i verkliga Cribs som ständigt visar upp sina skärmar och som har de på nästan lika dumma ställen själva, de är ju medvetna om detta! Alltså, själva statusen ligger i att ha skärmar som man aldrig kommer att nyttja i annat än som skryt (exempel på detta är de små lcd-skärmar som sätts in i nackstöden längst bak i bilarna – ägaren/föraren av bilen kan aldrig se dem, vilket gör det ”lyxigt”).

- Att trycka ”unrated version” på DVD-konvolutet tycks vara alla filmproducenters våta dröm – detta lyckades de förmodligen med denna gång genom att (extremt illa passande rent hantverksmässigt, sabbar flödet totalt) klippa in en naken kvinna som inte gör något annat än bara är där för alla kåta amerikanska tonårspojkar.

Det är underligt. Regissörerna bakom Epic Movie skrev manus till alla Scary Movie-filmerna, så nya inom parodigenren var de ju rakt inte, men ändå lyckas de misslyckas med allt som gör en parodi bra.

För att kunna spela dum måste man vara smart – annars spelar man ju inte. För att man skall kunna skratta åt något som förlöjligar får inte förlöjligandet vara löjligt – då blir allt bara platt.

För att bli kvitt stanken av misslyckande och rensa hjärnan från tristess efter Epic Movie rekommenderas en stor dos parodier som är bra på riktigt. Ytterligare anledningar att se Hot Shots!-filmerna och Loaded Weapon 1 är:

Hot Shots!

• Charlie Sheens bästa roller, någonsin.
• Richard Crenna spelar samma roll som han gjorde i Rambo-filmerna. Drift med sig själv är alltid kul!
• Om man ser första filmen med svensk textning får man lära sig det utmärkta uttrycket ”bränna allt på hattar”, vilket är precis vad man alltid bör göra när man får lite pengar över.
• Den fångenskap och sällsynt milda ”tortyr” Rowan Atkinsons får utstå hos Saddam Hussein kan ha satt spår även i Iran. Den ganska nyligen frisläppta gisslan, bestående av brittiska sjömän, hade ”torterats” genom att de iranska fångvaktarna/förhörsledarna skrattade åt en av sjömännen, tog ifrån honom hans iPod och sade att han såg ut som Mr. Bean. [se: www.timesonline.co.uk]

Loaded Weapon 1

• Samuel L Jackson i pre-“Pulp Fiction”-afro.
• Tim Curry som trovärdig flickscout.
• William Shatner som en riktig bad ass boss.
• Bruce Willis som John McClane.
• Parodi på riktigt.
• Och Emilio Estevez är sannerligen den bittraste av bittra poliser! Med en tvist...:

Nice weather? You think we're having... nice weather? I guess you didn't lose the only one that meant anything in your life. I guess you don't feel burned out by the human misery and despair perpetrated by the criminal vermin that infest every pore of this decaying city, forcing you to guzzle cheap wine and cheaper whiskey to dull the pain that shatters your heart, rips at your soul, and keeps your days forever gray. What flavor Icee you got today?

(imdb.com)

Parodi! 1

Jag har alltid varit svag för parodier. När det gäller komedi i långfilmsformat är det filmer som Hot Shots!, Hot Shots! Part Deux och Loaded Weapon 1 som bringat mest skratt. Vad gör parodier så hämningslöst underhållande och sevärda? I sann pseudofilosofisk anda skulle jag påstå att det är för att parodier inbjuder till nya perspektiv som möjliggör ifrågasättande av normer; att de ger nya vinklingar på vad som är högt och lågt. Men det kan lika gärna vara för att det urbota löjliga är det allra roligaste som någonsin klampat på vår jord.

De nämnda parodierna förde förlöjligandet till nya höjder och det enda negativa med dem är att standarden de satte bevisligen blev för hög. Hot Shots! utgick från Top Gun, Part Deux från Rambo-filmerna och Loaded Weapon 1 naturligtvis från Lethal Weapon -filmerna. Filmer som kan tyckas vara svåra att ta på allvar redan från början – men som är dödligt allvarliga i sättet de framställs på, i de mer känslosvallande situationerna. Okej, Sylvesters Rambo kanske inte har den största spännvidden av känslouttryck, men att han är ashård läggs av filmerna fram som den mest allvarsamma sanningen.

En väldigt viktig del av den goda parodin är att kontrastera mot allvaret i de parodierade verken. Så var fallet redan 1741 när Henry Fielding parodierade den omåttligt populära och seriösa Pamela från det föregående året genom att ge ut sin Shamela. Man visste hur man gjorde parodi på populärkultur för 260 år sedan, varför blir det då så misslyckat idag? Fielding tog de allvarsamma och allmänna uppfattningarna och genom att endast ge en liten vinkling på originalhistorien blir dygdighetens Pamela en skammens Shamela. Ändrar man för mycket mister parodin sin makt och makten ligger i vinklingen av originalet/”sanningen”.

De nämnda filmparodierna behåller de parodierades allvarsamhet i presentationen av figurer och handling – det är på dödligt allvar för alla inblandande samtidigt som det är urlöjligt. Världarna som filmerna skapar är verkliga världar, bara roligare och roliga just för att de är på allvar. Allvaret känns av i allt från replikers träffsäkerhet och likhet med originalen, de filmtekniska knepen och skådespelarnas prestationer. Nämnvärt är att Charlie Sheen, stjärnan i Hot Shots!-filmerna, lyckas vara övertygande både som Tom Cruise roll i Top Gun och Sylvester Stallones Rambo, från miniperson till muskelberg och utan specialeffekter. Dessutom driver Charlie Sheen tillsammans med sin far Martin Sheen med sina egna respektive roller i Platoon och Apocalypse Now. Detta görs genom att de helt enkelt spelar dem igen och låta deras voice-overs avbryta varandra, identifiera varandra som skådespelare från en tredje film, men inte som far och son… Äsch, blir för komplicerat att förklara. Det är dock ett gott exempel på hur många nivåer filmen rör sig på samtidigt och hur allvar blandas med extrem löjlighet.

Här är scenen citerad:

Topper Harley: [narrating] Somebody once wrote, "Hell is the impossibility of reason." Well, that's what this place feels like - hell. I hate it already and it's only been a few hours. I'm so tired. We get up at four in the morning...

Capt. Benjamin L. Willard: [narrating] At first I thought they handed me the wrong dossier. I couldn't believe they wanted this man dead. Third Generation West Point, top of his class, Airbourne, Korea, about a thousand decorations, etc, etc...

Topper Harley, Capt. Benjamin L. Willard: [as their boats pass each other] I loved you in Wall Street.

(imdb.com)

Men varför denna hyllning av decenniumgamla parodier? Om jag någonsin skall komma fram till en poäng i detta inlägg måste jag först referera till min vän David. När Scary Movie kom och det gäller även Not Another Teen Movie om jag inte missminner mig, anmärkte han på att de filmer de parodierade (Scream och American Pie etc.) redan från början var komiska. Detta kunde jag ju bara hålla med om och gör det fortfarande. Men dessa filmer gjorde ändå, precis som de tidigare nämnda, främst narr av det allvarliga – det som får ses vara menat att uppfattas allvarligt i dessa filmer. De delar som var komiska inslag i Scream och tonårskomedierna kunde fortfarande dyka upp i parodierna, men då gjordes de än mer extrema – det komiska blev förlöjligat och precis som allvaret ifrågasätts och vinklas i de perfekta parodierna får man ett nytt perspektiv på kända scener och situationer. Jag kanske inte alltid tycker det är så roligt (då det allt för ofta innebär att fekalier och andra kroppsrelaterade substanser blandas in), men grundidén och ett försök till eftertanke finns ändå där. Och även i en fulländad parodi som Loaded Weapon 1 görs det parodi på Mel Gibsons och Danny Glovers uppsluppna gnabb om vem som ska få köra bilen. Detta görs komiskt genom att det i originalen tillgivna käbblet i Emilio Estevez och Samuel L Jacksons tappning går från munhugg till ren käftsmäll. Och allt detta sker inom ramarna för parodiernas skapade världar och inbegripna logik. Själva snytingen som utdelas i Loaded Weaopn 1 får sin udd då den glada situationen i originalet förvandlas till en gravallvarlig situation – våldet smärtar och är på riktigt. Istället för att ta något allvarligt och göra det löjligt/lustigt som parodin oftast gör, lyckas de här även med det motsatta – det lustiga blir allvarligt och därmed löjligt roligt.

Till och med Scary Movie lyckas om stundom med detta och gör det mästerligt i jämförelse med den episkt katastrofalt urusla Epic Movie. Det är sågandet av denna läskigt dåliga film som kräver denna tillbakablick på svunna tiders humorfilm och det är själva sågandet som är den sökta poängen. Epic Movie blir på grund av sin uselhet ett svart hål som inget roligt kan slippa ur och för att verkligen förstå hur dålig filmen är måste vi först minnas hur bra bra film faktiskt är.

Men mer om denna sugiga film nästa gång.

Den grymmaste av månader.

Nu har den kommit på riktigt.
Våren.
I all sin prakt och hemskhet har den anlänt. Visst, den skvallrar om en sommar, men mer än någonting annat hånar den.
Med våren kommer fåglarnas idoga pipande och drillande, som påminner alla nattugglor om att de varit vakna för länge, att natten är slut och att morgonrodnaden nu nalkas med den grymma solen i släp. Denna övergrymma sol. Ingen lämnar den i fred med sitt högfärdiga sken och den förlöjligar alla som under vintern vant sig vid nattens svarta skydd och mörkrets trygghet; alla som under månader känt sig säkra och ohotade i skumrask och halvmörker tvingas nu fram ur sina hålor endast för att förvandlas till halvblinda och kisande mullvadsmänniskor vars blotta uppenbarelse nödgar omgivningen att brista ut i hånskratt.
Som ett extra tecken på vårens illvilja stjäl den varje år en timme från oss. En timme kortare blev förra helgen och en timme kortare blev ledighet, frid och upprymdhet. Endast hösten har makten att ge denna förlorade tid åter och i sin nuvarande avlägsenhet är den maktlös.

Som tur är, kommer efter våren sommaren. Sommaren är bra. Riktigt bra. På riktigt!

Det är bara våren som är avskyvärd och april är dess främste våldsverkare på allt som är heligt och skönt. Med några få timmar kvar av den första dagen i april, denna löjets (men knappast nöjets) dag, passar det mycket väl att dra sig till minnes de första raderna av The Waste Land av gode gamle Eliot:

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.
Winter kept us warm, covering
Earth in forgetful snow, feeding
A little life with dried tubers.

Fett och fibrer i samma pizza.

Ännu en tvivelaktig reklam har nått ut till svenska folket. Är jag upprörd? Är jag förkrossad? Är jag förvånad? Nej. Skrattar jag högt för mig själv för att sedan sucka och skaka på huvudet? Javisst.

Jag är osäker på den exakta formuleringen eller ens vilket märke det är på produkten (redan detta talar om en dålig reklam, men det är ju en annan historia), så för att inte bli anklagad för felcitering så nöjer jag mig med att ställa några frågor. Men först beskrivning av reklamen: två coola kids talar med en modersfigur via någon ny tuff kommunikationsapparatur som innehåller kiselchips, jag tror att det är någon frän chatt av något slag. Modersfiguren avslöjar för de coola kidsen att det finns en viss sorts pizza avsedd för uppvärmning i mikrovågsugn gömd någonstans i byggnaden, varpå de övercoola kidsen rusar upp för att kasta sig över maten. Det sker ett litet klipp och scenbyte och sedan äter de supercoola kidsen sina pizzabitar. Någonstans här presenteras produkten något närmare och en av de übercoola kidsen (killen, dvs ledaren) säger något i stil med att pizzan innehåller ”fett med fibrer”.
The End.

Inget fel med detta, tycker ni nu kanske. Eller? Här är i alla fall mina undringar:

1. Varför är de superduperultracoola kidsen inte alls coola?

2. Är reklamen riktad till förälderfigurer som helst undviker djupare social och närmre kontakt med barnen än vad den elektroniska metoden ger?

3. Nämns fiberinnehållet i pizzan för att ge förälderfiguren i fråga 2 lite bättre samvete; ”jag kanske inte tycker om att vara med mina barn, men jag köper åtminstone mat som nästan är nyttig”?

4. Är den coola killens replik: ”fett med fibrer” verklig?

För om han verkligen säger ”fett med fibrer”, vad menar han då egentligen? Vad menar reklammakarna? Tänkte de sig att de kunde tala till alla coola ungdomar ute i landet genom att använda ”deras” språk, dvs. förstärkningsordet ”fett”? Är inte det uttrycket på väg att dö ut bland den porträtterade åldersgruppen, just för att det använts så flitigt av äldre generationer i försök att härma det ungdomliga talet? Är det verkligen så smart att ytterligare associera ”pizza” med ”fett”? Dessa ord har ju redan en ganska så tydlig sammankoppling och är det inte just denna sammankoppling som reklamen i övrigt försöker bryta sig fri från? Eller är det frågan om ett riktigt genidrag från reklammakarna? Är det frågan om att dölja en sanning bakom en annan sanning? Istället för att säga att pizzan är nyttig, vilket inte vore helt sant, säger de att den innehåller ”fett med fibrer” och de har då både varit spjuveraktigt ungdomliga och fått med två av huvudingredienserna i en klämmig slogan. För är det inte så att även om brödet är fiberberikat är det lika mycket fett inblandat i det hela? Är det inte så att denna pizza mest består av fett och fibrer? Och då har de ju talat sanning, samtidigt som de för de coola kidsen och deras förälderfigurer bakom ljuset: jackpot!

Tidigare succéer:

Kaffe med mjölk
- för dig som vill mjäka till det goda.

Korv med bröd
- för dig som är för hård för att använda kniv.

Nu finns även:

Fett med fibrer!
- för dig som vill ha lite tuggmotstånd till ditt fett.

Simply Simpsons

Trailer 3 för The Simpsons Movie är nu här.
Trailern visar hur storslaget något simpelt faktiskt kan vara.

Och om den inte är synlig här nedan (på grund av mina okunskaper i html-kodning) eller ni bara vill ha den i större format (till exempel superduper HD-upplösning och på 178MB), gå in här.

Veckans citat.

Grymhetens försvarstal
– Det som om sägs vara ”mänskligt” är alltid brister i karaktären hos personen och aldrig betäckningen på något begärligt drag.
Det är som bekant ”mänskligt att fela”.
Det som å andra sidan benämns ”inhumant” är alltid följden av personers felande.
Det att vara inhuman är att fela som människa.
Således, då det är mänskligt att fela, är det mänskligt att vara inhuman.
Per definition blir således det mänskliga det omänskliga.
Per definition blir människan inhuman och alla handlingar bör genomföras i enlighet med detta.

- Beskaffenhetens bok
eller intets utgörande av alltet.

The Information Superhighway – A Lecture in Nerdology

1970-talets början innebar början för Text-TV i Storbritannien och var då en världsnyhet. Det var kanske inte så supersnyggt, men det fyllde sin funktion. Och som bilden avslöjar är väl den enda egentliga skillnaden mot dagens version att tre-fyra färger har lagts till under åren.

1979 får Sverige Text-TV genom Sveriges television. Till en början krävdes en extern mottagare men så småningom blev det standard med inbyggd mottagare i TV-apparaten – och sedan har utvecklingen mest stått stilla för vad Text-TV förmår.

1983 blir TCP/IP protokollet obligatoriskt och standardiserar de påbörjade nätverken som en dag skall komma att bli kända som ”Internet”.

1991 blir World Wide Web "officiellt" öppet för allmänheten.

1992 myntar Jean Armour Polly begreppet ”att surfa på Internet” (dock naturligtvis på engelska).

1993 skriver New York Times: “One of the technologies Vice President Al Gore is pushing is the information superhighway, which will link everyone at home or office to everything else—movies and television shows, shopping services, electronic mail and huge collections of data."

14 år senare har ”Internet”, ”Cyberspace” och ”World Wide Web” den självklara förstaplatsen när det gäller informationsutbyte och informationsflöde. Den vision av ”the information superhighway” som Gore trodde på 1993 blev till sanning och inget tycks kunna stoppa denna utveckling.

Om inte TV3 får bestämma, vill säga. 2007, dryga 30 år efter att Text-TV syntes för första gången, börjar hårdlanseringen i flera av Viasats kanaler. Reklamfilmen visar upp den underbara värld som enbart(?) Text-TV kan erbjuda. Och TV3 Text är svaret på alla frågor. Är du hungrig? Kolla på Text-TV! Är du ensam? Kolla på Text-TV! Är du uttråkad? Kolla på Text-TV! Är du kåt? Kolla på Text-TV! Vill du ha ut något mer av ditt liv än att timme efter timme slöa framför din TV? Kolla på Text-TV, för guds skull, kolla på Text-TV!

För TV3 bryr sig inte om de senaste årtiondenas framsteg inom informationsförmedling. TV3 bryr sig inte om att en hel del människor börjar ha Internetuppkopplingar även i vardagsrummet eller på mobilen som ligger bredvid fjärrkontrollen till TV:n. TV3 presenterar Text-TV som om det vore århundrades största nyhet och frälsning. Och kanske att det är så? Döm själva.

"Alla har ett favoritnummer - vilket är ditt?" säger speakerrösten och det är något av en slogan och själva essensen i reklamen. Tänk vad praktiskt att bara skriva in ett tre-siffrigt nummer istället för att skriva in långa komplicerade adresser som "sf.se" när man vill se vad som går på bio eller "sl.se" när man vill veta när bussen går. Och se bara på bilden här nedan den enorma utveckling som skett från den 9 januari 1975 till den 7 februari 2007 inom Text-TV-branschen! Uppmärksamma även gärna vad som får störst plats och mest skrikiga färger. Precis. "Myshörnan". Alla tjejer älskar den! Det är därför de får ringa gratis...

Joyeux anniversaire, François!

Idag skulle François Truffaut ha fyllt 75. Men 1984 blev inget bra år och tyvärr blir allt firande idag postumt. Men hyllad förtjänar han ändock att bli!

Som avståndstagare till Michael Moores filmtitel "Fahrenheit 9/11" vill jag bara tillägga att den titeln inte är något annat än en snålskjuts på Ray Bradburys 1984-liknande roman "Fahrenheit 451". Truffaut spelade in filmversionen av "Fahrenheit 451" 1966 och som en hyllning till honom tycker jag att ni idag skall ta och se den! Eller åtminstone hytta lite med näven åt Moores snålskjuts. Ni är då i gott sällskap. Bradbury själv har om 451-filmatisering sagt att Truffaut "captured the soul and essence of the book". Bradbury har även efter Moore-filmen sagt att Moore är ett "screwed asshole".

Oskar Werner och Julie Christie i Fahrenheit 411. Oskar dog tragiskt nog 2 dagar efter François under det händeslerika 1984. Men Julie är ännu igång!

Äsch.

Det blev inte som jag ville. Nåväl. Det får duga så länge. Den nya lägguten får stanna tills jag inte står ut längre, men nu orkar jag inte bry mig mer för denna gång.

PI görs om. Lite. Kanske.

Dags att fixa ett nyare, hottare utseende till bloggen. Låt därför bli att titta på den på ett tag - en del saker kommer att kräva online-testing och risken är stor att det kommer se förskräckligt ut under tiden!

Justice for Justin

Justin Timberlake har väl aldrig varit min favorit.
Men domen kanske var för hård?
Kanske att rättvisans långa arm varit ojuste?
Kanske att han förtjänar att få sin sak omprövad?
Kanske att hans paketering i lådan här nedan kan sprida sin härlighet över oss alla?

Titta och ni skall se!

iPhone - Apples senaste hetaste iPryl.

Bättre telefon finns inte.
Go Apple!

Kung Fu II Turbo! Hyper-Mega Edition

Detta inlägg är ett försök att trösta alla er som väntar på FOX-serierna, de som aldrig går ofta nog.

Detta inlägg är ett försök att trösta alla er som ville spela The Godfather(TM) The Game men saknade grafikprestandan.

Detta inlägg länkar till American Dad vs. Family Guy Kung Fu II Turbo! Hyper-Mega Edition, svaret på allas frågor och trösten till allas problem.

I bästa arkadspelsnostalgiska andan får ni nu chansen att banka vettet ur familjerna ni älskar. Eller, nja, åtminstone det lilla vett de har kvar. Även ni som hatar serierna kommer gilla spelet, just för att man får slå ihjäl dem alla. Även ni som bara är psykfall och aldrig hört talas om någon av serierna kan nog finna lyckan i att sticka en amerikansk flagga genom hjärtat på er dotter eller hugga huvudet av er baby-son!

Liten fotnot: spelet kan ta lite tid att ladda om uppkopplingen inte är så het, men det är värt det. Och Meg var svårast när jag spelade det. Väldigt irriterande.