Den grymmaste av månader.

Nu har den kommit på riktigt.
Våren.
I all sin prakt och hemskhet har den anlänt. Visst, den skvallrar om en sommar, men mer än någonting annat hånar den.
Med våren kommer fåglarnas idoga pipande och drillande, som påminner alla nattugglor om att de varit vakna för länge, att natten är slut och att morgonrodnaden nu nalkas med den grymma solen i släp. Denna övergrymma sol. Ingen lämnar den i fred med sitt högfärdiga sken och den förlöjligar alla som under vintern vant sig vid nattens svarta skydd och mörkrets trygghet; alla som under månader känt sig säkra och ohotade i skumrask och halvmörker tvingas nu fram ur sina hålor endast för att förvandlas till halvblinda och kisande mullvadsmänniskor vars blotta uppenbarelse nödgar omgivningen att brista ut i hånskratt.
Som ett extra tecken på vårens illvilja stjäl den varje år en timme från oss. En timme kortare blev förra helgen och en timme kortare blev ledighet, frid och upprymdhet. Endast hösten har makten att ge denna förlorade tid åter och i sin nuvarande avlägsenhet är den maktlös.

Som tur är, kommer efter våren sommaren. Sommaren är bra. Riktigt bra. På riktigt!

Det är bara våren som är avskyvärd och april är dess främste våldsverkare på allt som är heligt och skönt. Med några få timmar kvar av den första dagen i april, denna löjets (men knappast nöjets) dag, passar det mycket väl att dra sig till minnes de första raderna av The Waste Land av gode gamle Eliot:

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.
Winter kept us warm, covering
Earth in forgetful snow, feeding
A little life with dried tubers.