Den grymmaste av månader.

Nu har den kommit på riktigt.
Våren.
I all sin prakt och hemskhet har den anlänt. Visst, den skvallrar om en sommar, men mer än någonting annat hånar den.
Med våren kommer fåglarnas idoga pipande och drillande, som påminner alla nattugglor om att de varit vakna för länge, att natten är slut och att morgonrodnaden nu nalkas med den grymma solen i släp. Denna övergrymma sol. Ingen lämnar den i fred med sitt högfärdiga sken och den förlöjligar alla som under vintern vant sig vid nattens svarta skydd och mörkrets trygghet; alla som under månader känt sig säkra och ohotade i skumrask och halvmörker tvingas nu fram ur sina hålor endast för att förvandlas till halvblinda och kisande mullvadsmänniskor vars blotta uppenbarelse nödgar omgivningen att brista ut i hånskratt.
Som ett extra tecken på vårens illvilja stjäl den varje år en timme från oss. En timme kortare blev förra helgen och en timme kortare blev ledighet, frid och upprymdhet. Endast hösten har makten att ge denna förlorade tid åter och i sin nuvarande avlägsenhet är den maktlös.

Som tur är, kommer efter våren sommaren. Sommaren är bra. Riktigt bra. På riktigt!

Det är bara våren som är avskyvärd och april är dess främste våldsverkare på allt som är heligt och skönt. Med några få timmar kvar av den första dagen i april, denna löjets (men knappast nöjets) dag, passar det mycket väl att dra sig till minnes de första raderna av The Waste Land av gode gamle Eliot:

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.
Winter kept us warm, covering
Earth in forgetful snow, feeding
A little life with dried tubers.

Fett och fibrer i samma pizza.

Ännu en tvivelaktig reklam har nått ut till svenska folket. Är jag upprörd? Är jag förkrossad? Är jag förvånad? Nej. Skrattar jag högt för mig själv för att sedan sucka och skaka på huvudet? Javisst.

Jag är osäker på den exakta formuleringen eller ens vilket märke det är på produkten (redan detta talar om en dålig reklam, men det är ju en annan historia), så för att inte bli anklagad för felcitering så nöjer jag mig med att ställa några frågor. Men först beskrivning av reklamen: två coola kids talar med en modersfigur via någon ny tuff kommunikationsapparatur som innehåller kiselchips, jag tror att det är någon frän chatt av något slag. Modersfiguren avslöjar för de coola kidsen att det finns en viss sorts pizza avsedd för uppvärmning i mikrovågsugn gömd någonstans i byggnaden, varpå de övercoola kidsen rusar upp för att kasta sig över maten. Det sker ett litet klipp och scenbyte och sedan äter de supercoola kidsen sina pizzabitar. Någonstans här presenteras produkten något närmare och en av de übercoola kidsen (killen, dvs ledaren) säger något i stil med att pizzan innehåller ”fett med fibrer”.
The End.

Inget fel med detta, tycker ni nu kanske. Eller? Här är i alla fall mina undringar:

1. Varför är de superduperultracoola kidsen inte alls coola?

2. Är reklamen riktad till förälderfigurer som helst undviker djupare social och närmre kontakt med barnen än vad den elektroniska metoden ger?

3. Nämns fiberinnehållet i pizzan för att ge förälderfiguren i fråga 2 lite bättre samvete; ”jag kanske inte tycker om att vara med mina barn, men jag köper åtminstone mat som nästan är nyttig”?

4. Är den coola killens replik: ”fett med fibrer” verklig?

För om han verkligen säger ”fett med fibrer”, vad menar han då egentligen? Vad menar reklammakarna? Tänkte de sig att de kunde tala till alla coola ungdomar ute i landet genom att använda ”deras” språk, dvs. förstärkningsordet ”fett”? Är inte det uttrycket på väg att dö ut bland den porträtterade åldersgruppen, just för att det använts så flitigt av äldre generationer i försök att härma det ungdomliga talet? Är det verkligen så smart att ytterligare associera ”pizza” med ”fett”? Dessa ord har ju redan en ganska så tydlig sammankoppling och är det inte just denna sammankoppling som reklamen i övrigt försöker bryta sig fri från? Eller är det frågan om ett riktigt genidrag från reklammakarna? Är det frågan om att dölja en sanning bakom en annan sanning? Istället för att säga att pizzan är nyttig, vilket inte vore helt sant, säger de att den innehåller ”fett med fibrer” och de har då både varit spjuveraktigt ungdomliga och fått med två av huvudingredienserna i en klämmig slogan. För är det inte så att även om brödet är fiberberikat är det lika mycket fett inblandat i det hela? Är det inte så att denna pizza mest består av fett och fibrer? Och då har de ju talat sanning, samtidigt som de för de coola kidsen och deras förälderfigurer bakom ljuset: jackpot!

Tidigare succéer:

Kaffe med mjölk
- för dig som vill mjäka till det goda.

Korv med bröd
- för dig som är för hård för att använda kniv.

Nu finns även:

Fett med fibrer!
- för dig som vill ha lite tuggmotstånd till ditt fett.

Simply Simpsons

Trailer 3 för The Simpsons Movie är nu här.
Trailern visar hur storslaget något simpelt faktiskt kan vara.

Och om den inte är synlig här nedan (på grund av mina okunskaper i html-kodning) eller ni bara vill ha den i större format (till exempel superduper HD-upplösning och på 178MB), gå in här.

Veckans citat.

Grymhetens försvarstal
– Det som om sägs vara ”mänskligt” är alltid brister i karaktären hos personen och aldrig betäckningen på något begärligt drag.
Det är som bekant ”mänskligt att fela”.
Det som å andra sidan benämns ”inhumant” är alltid följden av personers felande.
Det att vara inhuman är att fela som människa.
Således, då det är mänskligt att fela, är det mänskligt att vara inhuman.
Per definition blir således det mänskliga det omänskliga.
Per definition blir människan inhuman och alla handlingar bör genomföras i enlighet med detta.

- Beskaffenhetens bok
eller intets utgörande av alltet.

The Information Superhighway – A Lecture in Nerdology

1970-talets början innebar början för Text-TV i Storbritannien och var då en världsnyhet. Det var kanske inte så supersnyggt, men det fyllde sin funktion. Och som bilden avslöjar är väl den enda egentliga skillnaden mot dagens version att tre-fyra färger har lagts till under åren.

1979 får Sverige Text-TV genom Sveriges television. Till en början krävdes en extern mottagare men så småningom blev det standard med inbyggd mottagare i TV-apparaten – och sedan har utvecklingen mest stått stilla för vad Text-TV förmår.

1983 blir TCP/IP protokollet obligatoriskt och standardiserar de påbörjade nätverken som en dag skall komma att bli kända som ”Internet”.

1991 blir World Wide Web "officiellt" öppet för allmänheten.

1992 myntar Jean Armour Polly begreppet ”att surfa på Internet” (dock naturligtvis på engelska).

1993 skriver New York Times: “One of the technologies Vice President Al Gore is pushing is the information superhighway, which will link everyone at home or office to everything else—movies and television shows, shopping services, electronic mail and huge collections of data."

14 år senare har ”Internet”, ”Cyberspace” och ”World Wide Web” den självklara förstaplatsen när det gäller informationsutbyte och informationsflöde. Den vision av ”the information superhighway” som Gore trodde på 1993 blev till sanning och inget tycks kunna stoppa denna utveckling.

Om inte TV3 får bestämma, vill säga. 2007, dryga 30 år efter att Text-TV syntes för första gången, börjar hårdlanseringen i flera av Viasats kanaler. Reklamfilmen visar upp den underbara värld som enbart(?) Text-TV kan erbjuda. Och TV3 Text är svaret på alla frågor. Är du hungrig? Kolla på Text-TV! Är du ensam? Kolla på Text-TV! Är du uttråkad? Kolla på Text-TV! Är du kåt? Kolla på Text-TV! Vill du ha ut något mer av ditt liv än att timme efter timme slöa framför din TV? Kolla på Text-TV, för guds skull, kolla på Text-TV!

För TV3 bryr sig inte om de senaste årtiondenas framsteg inom informationsförmedling. TV3 bryr sig inte om att en hel del människor börjar ha Internetuppkopplingar även i vardagsrummet eller på mobilen som ligger bredvid fjärrkontrollen till TV:n. TV3 presenterar Text-TV som om det vore århundrades största nyhet och frälsning. Och kanske att det är så? Döm själva.

"Alla har ett favoritnummer - vilket är ditt?" säger speakerrösten och det är något av en slogan och själva essensen i reklamen. Tänk vad praktiskt att bara skriva in ett tre-siffrigt nummer istället för att skriva in långa komplicerade adresser som "sf.se" när man vill se vad som går på bio eller "sl.se" när man vill veta när bussen går. Och se bara på bilden här nedan den enorma utveckling som skett från den 9 januari 1975 till den 7 februari 2007 inom Text-TV-branschen! Uppmärksamma även gärna vad som får störst plats och mest skrikiga färger. Precis. "Myshörnan". Alla tjejer älskar den! Det är därför de får ringa gratis...

Joyeux anniversaire, François!

Idag skulle François Truffaut ha fyllt 75. Men 1984 blev inget bra år och tyvärr blir allt firande idag postumt. Men hyllad förtjänar han ändock att bli!

Som avståndstagare till Michael Moores filmtitel "Fahrenheit 9/11" vill jag bara tillägga att den titeln inte är något annat än en snålskjuts på Ray Bradburys 1984-liknande roman "Fahrenheit 451". Truffaut spelade in filmversionen av "Fahrenheit 451" 1966 och som en hyllning till honom tycker jag att ni idag skall ta och se den! Eller åtminstone hytta lite med näven åt Moores snålskjuts. Ni är då i gott sällskap. Bradbury själv har om 451-filmatisering sagt att Truffaut "captured the soul and essence of the book". Bradbury har även efter Moore-filmen sagt att Moore är ett "screwed asshole".

Oskar Werner och Julie Christie i Fahrenheit 411. Oskar dog tragiskt nog 2 dagar efter François under det händeslerika 1984. Men Julie är ännu igång!

Äsch.

Det blev inte som jag ville. Nåväl. Det får duga så länge. Den nya lägguten får stanna tills jag inte står ut längre, men nu orkar jag inte bry mig mer för denna gång.

PI görs om. Lite. Kanske.

Dags att fixa ett nyare, hottare utseende till bloggen. Låt därför bli att titta på den på ett tag - en del saker kommer att kräva online-testing och risken är stor att det kommer se förskräckligt ut under tiden!

Justice for Justin

Justin Timberlake har väl aldrig varit min favorit.
Men domen kanske var för hård?
Kanske att rättvisans långa arm varit ojuste?
Kanske att han förtjänar att få sin sak omprövad?
Kanske att hans paketering i lådan här nedan kan sprida sin härlighet över oss alla?

Titta och ni skall se!

iPhone - Apples senaste hetaste iPryl.

Bättre telefon finns inte.
Go Apple!

Kung Fu II Turbo! Hyper-Mega Edition

Detta inlägg är ett försök att trösta alla er som väntar på FOX-serierna, de som aldrig går ofta nog.

Detta inlägg är ett försök att trösta alla er som ville spela The Godfather(TM) The Game men saknade grafikprestandan.

Detta inlägg länkar till American Dad vs. Family Guy Kung Fu II Turbo! Hyper-Mega Edition, svaret på allas frågor och trösten till allas problem.

I bästa arkadspelsnostalgiska andan får ni nu chansen att banka vettet ur familjerna ni älskar. Eller, nja, åtminstone det lilla vett de har kvar. Även ni som hatar serierna kommer gilla spelet, just för att man får slå ihjäl dem alla. Även ni som bara är psykfall och aldrig hört talas om någon av serierna kan nog finna lyckan i att sticka en amerikansk flagga genom hjärtat på er dotter eller hugga huvudet av er baby-son!

Liten fotnot: spelet kan ta lite tid att ladda om uppkopplingen inte är så het, men det är värt det. Och Meg var svårast när jag spelade det. Väldigt irriterande.

The Wicked Wicker Man of the West

Har i min internhyllning till plats nummer fem på Daves lista över bästa filmer sedda under 2006 precis sett 2006 års version av The Wicker Man. Det var (originalet till trots) ingen film att hurra för.

Jag har inget emot nyinspelningar, jag kan tycka att en remake förtjänar mycket mer hyllning än originalet – så länge filmen faktiskt är bra. På denna lilla punkt misslyckades Neil LaBute och hans gäng. Men varför? Vad skiljer filmerna åt egentligen? Vilka är de mest betydande skillnaderna? Om man vill göra en remake så gör man väl detta för att originalet var bra/hade stora framgångar/blev populär och att man hoppas på att återigen få gå med vinst, återigen göra något bra av något som fungerade från början? Om man sedan ändrar på några detaljer, byter namn på figurer eller låter det hela utspela sig på en ny plats, gör man inte det för att det är nödvändigt för att få den nya publiken att ”hänga med”, för att ge sin egen version av en tänkvärd historia eller för att kanske blinka lite åt de som såg originalet? I sådana fall, varför tusan har de gjort som de gjort?

För att börja någonstans i besvarandet av dessa frågor, så kan man börja med handlingen. En handling som i de allra grövsta drag är identisk med originalet: en polis som brevledes ombeds att åka till den avlägsna ön Summerisle för att ta reda på vad som hänt en försvunnen flicka och väl på ön kommer han i kontakt med den något ”udda” befolkningen och deras seder. Men det är nu skillnaderna som skall belysas, för de måste ses som en av de bidragande orsakerna till att nyinspelningen inte blev så lyckad.

Polisen (Nicholas Cage) i 2006 års version har haft ihop det med en av öns kvinnor och det är hon som skickat brevet och bett om hjälp. I 1973 års version är brevet utan avsändare och polisen har ingen egentlig connection med ön, hence: mer mystik och läskighet att komma till ett nytt okänt ställe.

Polisen i 2006 års version genomgår en personlig kris just när han skall till att åka iväg och det verkar under filmens gång som om han påverkas lika mycket av den som av händelserna på ön. I 1973 års version är det händelserna på ön som påverkar polisen – han är fast och säker i sin tro på allt när han kommer dit, först därefter börjar hans världssyn ruckas och hans tro att ifrågasättas, hence: mer mystik och läskighet med ett nytt okänt ställe.

Namnen på figurerna är ändrade, eller flera av namnen finns kvar men tillhör nu andra personer. Till exempel så är Willow inte längre the landlord’s daughter utan polisens gamla flamma, vilket blir väldigt underligt då de är så väldigt olika till karaktären och vitsen kan då endast bli att påminna om den gamla filmen – men denna påminnelse blir endast negativ då den nya filmens Willow är urtrist i jämförelse med Britt Eklands version. Den försvunna flickan heter i den nya versionen Rowan Woodward och polisen heter Edward, vilket är en betydligt bättre påminnelse då det var Edward Woodward som spelade polisen i originalet.

1973 års Summerisle beboddes av ”hedningar” vars tro stod i skarp kontrast till den superkristna polisens världsuppfattning. Dessa hedningar hyllade naturen och fruktbarhetssymboler, sjöng glada sånger till medeltida instruments musik och hade sexorgier. Den kristna polisen rasade och menade nog att de alla skulle brinna i Helvetet för sitt leverne. Förmodligen kunde 1973 års publik väl känna igen sig i kristendomens trygga hamn och samtidigt känna en viss exotisk tilldragelse till öbornas sätt att leva. Det är trots allt en ganska idyllisk tillvaro som visas upp, där människorna lever i samklang med naturen och varandra och där de är medvetna om sin sexualitet och jämställdhet och så vidare. 2006 års publik är mindre kristen och 1973-öbornas liv är med våra dagars mått mätt inte så hädiskt utan oftast ganska sympatiskt om än stundvis ovanligt. Det är därför förståligt att man vill ”hotta upp” dessa aspekter för att de ska passa den modernare publiken. Polisen kan i båda filmerna ses symbolisera samhället och öborna de oliktänkande och det är mötet mellan dessa som det uppstår en intressant spänning. Men denna gång är det ”konstiga” med öbornas liv att de lever i ett matriarkat där männen är fullkomligt underordnade och betydelselösa och polisen tror på lagen och till viss del även på kärleken, dvs förälskelsen och passionen som den tar sig uttryck i amerikansk populärkultur. Istället för Guds lag predikar polisen George Bush lag. Istället för att vara sexuellt frigjorda och hyllande av allt levande, är öborna snäva i tankegångarna och hyllar enbart hälften av de levande. Vad är då felet i detta? Jo, det finns inget idylliskt i 2006 års version! Okej, kanske för någon gren av extremfeminism, men de flesta i 2006-publiken tycker nog att 1973 års Summerisle är ett bättre och mer utopiskt samhälle än vad 2006-årsfilmen visar upp. Genom moderniseringen av trosuppfattningarna, genom förändrandet av ideologierna som står mot varandra i berättelsen, har denna aspekt av filmen gått förlorad och kvar finns inte fullt så olika och tämligen ointressanta skillnader mellan polisen och öborna. Och vad är egentligen kraftfullast? Är det 1973 års polis som hotar med Helvete och Guds bestraffning för det de är på väg att göra mot honom eller är det Nicholas Cage som säger att man enligt lagen inte får handla som de gör? Självklart är Gud coolare än Bush!

Musiken. Den första filmens soundtrack påverkade musikvärlden och gör det än idag. Flera artister, exempelvis Doves, Belle & Sebastian-Isobel och Sneaker Pimps, har gjort covers på Willow’s Song och filmens musik i övrigt har inspirerat många. Detta kommer man nog inte kunna säga om 2006 års film. Trots att det är gamle Angelo Badalamenti som ligger bakom musiken i nyinspelningen så når den aldrig upp till Paul Giovannis storhet. Den största skillnaden är dock att musiken i första filmen ofta inkorporerades som små musikalaktiga inslag och därmed användes både diegetiskt och ickediegetiskt för att förstärka känslor och karaktärer på det mest underbara vis. Och vem kan glömma the Maypole Song från första filmen och den tillhörande koreografin? Själva majstången, som har en sådan central roll i första filmen, skymtar endast förbi i bakgrunden och man får själv nynna på musiken som man ju så mycket längtar efter.


Sammanfattningsvis kan man säga att 2006 års film ändrade på en hel del. Tyvärr blev det mesta ändrat till det sämre och i publikanpassningens namn gick mycket förlorat. Inte minst så förlorar filmen min respekt genom sin vårdslöshet inför detaljer – detaljer från första filmen och som där förklarade och made sense finns med som detaljer även i den nya, men då helt frånryckta ett sammanhang och istället till synes mest för att det är ”coolt”, vilket det just av den anledningen inte blir. Vissa scener gjordes väl visserligen snarlika förstafilmens motsvarande, men det var för lite. Det var en blinkning till de som sett första filmen – en blinkning som tycks säga: ”gå hem och se om originalet, resten av denna film är bara skräp”.

Ur en pseudofilosofisk vinkel kan man säga att 2006 års filmatisering av Wicker Man är ett riktigt misslyckande. För ur en logisk och rationell synvinkel har de inte gjort ändringar till det bättre, de har inte gjort något som hyllar den gamla filmen eller gör rättvisa åt potentiella tillkortakommanden som originalet kan ha haft. Att göra en remake på en bra film och göra den sämre är inte svårt, men fullkomligt onödigt. De hade en bra berättelse och de hade något av en kultstatus att stå på och ändå så slaktar de möjligheterna till att göra ett mästerverk. Kanske att de kämpade för hårt för att modernisera och göra storyn lättillgänglig för dagens publik och att de under processen gick miste om stämningen och förlorade känslan i det de ville berätta? Kanske att de inte vågade ta ut svängarna tillräckligt och i rädslan för att stöta någon istället blev mjäkig? Kanske att de helt enkelt är idioter. Misslyckades gjorde de i alla fall.

En sak som trots allt är med i båda filmerna och som används förvånande sällan i skrämmande filmsammanhang är det faktum att människor i djurmasker som bara dyker upp här och var är något av det äckligaste som finns. And that’s a fact.

2 veckor gamla nyårskarameller

När det nya året nu snart har nått en ålder av två veckor är det hög tid att presentera 2006 i listform. För det ska man ju göra. Lista det bästa, det sämsta och det som gjorde det förflutna året till något alldeles extra. Med hjälp av siffrornas rangordnande hjälp skall saker utvärderas, hyllas eller bespottas, ibland från 100 ned till 1 om listan är ambitiös på riktigt. Hur ens lista än ser ut kommer det dock alltid att finnas de som inte håller med. För att bespara mig själv slit och spe väljer jag att istället för att utse de bästa låtarna, albumen, böckerna, filmerna, personerna, tankarna, maträtterna eller idiotreklamerna, att ge 2006 års nyårskarameller i en annan form. Men siffrorna tänker jag behålla.

Här är min 007-punktiga nyårsrelaterade lista i fri ordning:

100 låtar har Pitchfork listat i sin ”Top 100 Tracks of 2006”-lista. Mycket skräp på den listan. Mest intressant med listan är (utöver det förhållandevis stora antalet svenska artister på väldigt höga placeringar) att den bevisar att 2006 var året då de gratis och tidigare bannlysta mp3-filerna hittat tillbaka till http-världen. De allra flesta låtarna på listan går nämligen att ladda ned direkt från sidan, precis som i musikfilernas ungdomsdagar.

1000-tals fler sidor skönlitteratur än tidigare år tog jag mig igenom 2006. Ingenting har varit särskilt nytt. Ingenting har varit riktigt dåligt. Det säger inte allt, men nog något, om dagens litteratur.

151 långfilmer sågs av mig för första gången 2006. Åtminstone är det så många jag minns att jag sett. Vilken som var bäst? Sådana listor är det inte mitt arbete att sammanställa. Tjata lite på Moocko istället så kanske han orkar publicera sin snart!

340 gånger lyssnade jag på pianoversionen av Yann Tiersens La Valse D'Amélie på min iPod. Denna låt vann 2006 års mest spelade i iPodsammanhang. På andra plats, med 337 spelningar, kom New Orders Age of Consent. På tredje till femte kom sedan (med ca 300 spelningar var) Depeche Mode, Kent och The Jesus and Mary Chain.

8 stycken filmer var allt jag köpte 2006. Det är ett rekordlågt antal. Såg dock över dubbelt så många filmer på bio, vilket är en klen men ändå existerande tröst.

2 stycken goda samariter gick under nyårsnatten sin vingliga gång på Söderns höjder och bjöd alla törstande på vin från sin magiska vinlåda. Efter att ha fyllt ens glas och önskat ett gott nytt år försvann de sedan vidare in i natten. Två personer som gjorde skillnad.

20-30 personer förvandlade under nyårsnatten Blå linjen till en rökig och högljudd nattklubb à la pre juni 2005. Med sång och livsglädje drack och rökte man som om det inte fanns någon morgondag. Ett synnerligen ovanligt, oväntat och olagligt tåg och ändå så otyglat oskyldigt. Ett gott avslut och en god start.


The Osk har bloggat ut det gamla året.
Nu kan 2007 få komma på riktigt!

Gott nytt år!

Med ett nytt år kommandes runt hörnet blir detta en iakttagelse som sträcker sig från det förflutnas säck av nostalgi till en liten glimt av det förlovade land vi kallar framtiden.

I år är det likt flera år i rad nu förbjudet, olagligt och inte minst illegalt att använda ”smällare”. Smällare… Bara ordet är underbart. Ordet verkligen smälter i munnen och mycket likt Proust och hans vattniga Madeleinekaka är det ungdomens äventyr som helt plötsligt sköljer över en. Men man får ju inte smälla av längre. Det är inte tillåtet. Varför? Därför att det är farligt. Jättefarligt. Det är säkert någon miljondel av alla smällare som orsakat allvarliga skador de senaste hundra åren. En på miljonen… Man kan fråga sig hur förhållandet mellan antalet tillverkade bilar och olyckor ser ut under samma tidsperiod – om det närmar sig den enorma chansen av en på miljonen att skadas av en bil så bör ni se över era Volvoaktier. Eller? Trist är det dock att man prioriterar säkerheten för några som inte förstår sig på vad de sysslar med framför glädjen hos majoriteten som faktiskt fattar. Men så är det kanske alltid? Glädje, njutning och själsliga upplevelser är inte så viktiga i byråkratiska sammanhang och så länge det enbart handlar om fröjd och vällust så är det okej att förbjuda? Men problemet är att det sker utan känsla för proportioner och att förbuden är dogmatiska och eviga i sin natur. Jag är pro choice och om någon vill riskera att få några fingrar bortsprängda så ska de ha rätten att göra det! Om någon vill röka fem paket cigaretter om dagen på kvarterskrogen skall de få göra det! Om någon vill följa anvisningarna på förpackningen med smällare och lägga ned pjäsen på marken (torr, men ej lättantändlig mark) tända på stubinen och snabbt avlägsna sig till säkerhetsavståndet 15 meter bort, då ska man få göra det! Om någon caféägare fått nog av cigarettrök och vill göra sin inrättning rökfri eller någon restauranggäst finner att cigarrök är avskyvärd och helst slipper ha den i näsan under måltiden och därmed väljer en rökfri inrättning, då ska man få göra det! Men nu är det inte så. Istället totalförbjuder man. Rättvist, eftersom det är för alla? Kanske. Rättvist att straffa alla för några enstakas misstag? Kanske inte. Hursomhelst är det inte proportionerligt. Att förbjuda den miniatyrsmällare som syns på bilden ovan är för mig ett besynnerligt beslut. Hur stor skada kan den egentligen göra? Kanske att förbudsmakarna i vårt land vet mer än jag om sådana saker. Och kan inte allt, från en penna till ett äpple orsaka skador om det bara används på ”rätt” sätt?

Men det är med ett visst mått stolthet och en stor dos barnslig förtjusning som jag tar dessa små fyrverkeripjäser i min hand och erinrar mig barndomens nyårsaftnar och smällkavalkader - en Madeleinekaka med krut i och som säger väldigt mycket om den tid som varit, den som är och den som komma skall. För förbuden försvinner inte. De blir bara fler och fler. En dag drabbas kanske du när något du uppskattar helt plötsligt anses vara farligare än nödvändigt och därmed inte förtjänar sin existens. Eller kanske att du tillhör en av dem som förbjuder för oss alla andra? Kanske att du är en av de enstaka vars misstag alla andra får sona för? Hur det än ligger till med dig så kommer 2007 snart och det är omöjligt att förbjuda. Försök bara stoppa det! År 007 är ju oklanderligt coolt och har ju som bekant rätt att döda. Ingen idé att djävlas, med andra ord.

Men låt oss inte sluta på denna nedstämda ton! Nej, istället önskar jag er nu een Gelukkig Nieuwjaar och för alla som inte tycker att flamländska är det lättaste av språk så kan ni kasta ett öga eller tre på rubriken. Nu ska det firas nyår!

Hur förbudsmakare ser på världen?

Största julinlägget någonsin.

GOD JUL!

Rear Window

Visst, det begås brott och underligheter utanför mitt fönster. En mystisk man som skjuter med en oladdad pistol mot sin flock attackhundar, en annan man med en hund som både blivit kuperad och tränad att döda, en uppsjö av socialfall som då och då intar parkbänken nedanför mitt fönster för att sova vem vet vad för rus av sig och om nätterna hörs smällar och explosioner av olika intensitet och ljudstyrka. Men detta hör till grannskapet. Det gör området lite mer levande och fönstret mot ”gården” lite mer spännande.

I natt bröts dock stillheten och gemenskapen av pojkarna i blått. Om det förut rått en sorts tolerans för dessa – låt oss kalla dem ”offerlösa” – brott, har toleransen nu tagit slut. Om det förut varit som i syndstadens gamla stad, att polisen endast dyker upp för sin egen förströelses skull, så har nu konstaplarna anlänt i full mundering för att säga sitt till mina kära grannar.

Men frukta ej, mitt laglösa grannskap! Ty även om polisen just nu står utanför er port verkar de ha väldiga problem med det till synes simpla företaget att komma in i huset. De har stått där ett bra tag nu, trots att de har gapat, blinkat med sina ficklampor och anropat alla makter de känner. Likt en fästning av grandiosa mått har porten stängt dem ute och ordningsmakten har tvingats vänta på en inbjudan lika tålmodigt som narren framför kungens hov. Vad är det för magisk vallgrav som har byggts runt mitt grannhus? En förtrollad skog? Ett berg för högt att bestiga? En trehövdad hund med gapande käftar?

Nej.

En portkod.

Fyra magiska siffror och tiotusen kombinationer står mellan ordning och anarki. Men konstaplarna kan endast fortsätta sin vädjan och sina blinkningar med ficklamporna i hopp om att någon skall uppmärksamma dem, att någon skall bry sig. Portkoden skall hålla ute brottslingarna, skall få de boende att känna sig trygga. Men lustigt nog gör inte portkoden skillnad på folk och folk. Ute skall alla utom ett fåtal stängas och ve den som försöker ta sig in ändå! De möts av ett kallt handtag, ett mörklagt trapphus och en ilsket lysande röd lampa på knappsatsen.

i är från polisen"ömndrucken hyn hyrpa på knappsatsen. söker ta sig in ändå! lamporna ihop om att någon skall uppmärksamma dem,Men vänta, vad nu? En sömndrucken inneboende sticker ut huvudet! ”Vi är från polisen…” (som om kläderna och polisbilen inte vore nog uppenbara attribut) ”…och vi har ett ärende i huset. Skulle det vara för mycket besvär att komma ned och släppa in oss?” Ja, vad kan man säga? En artigare ordningsmakt kan man knappast be om. De har bara ett ”litet ärende”! Det låter som om den sömndruckne kunde välja att inte släppa in dem, att han lika gärna kunde somna om och låta poliserna stå där med sina förhoppningar förkrossade och blinkandes lite lojt med sina lampor. Men det bor en riddare i denna borg (eller förrädare, om man frågar personen ärendet gäller) och han är villig att låna ut sina förmågor. Poliserna kan nu andas ut av lättnad och en liten lyckokänsla kan spira i deras kroppar. De har vunnit över portkodens ogenomträngbara försvar och får nu äntligen lön för sin möda!

Saker och ting händer utanför mitt fönster. Oftast är det bara galna män, deras hundar och/eller rusframkallande medel. Men så kan farbror blå titta förbi och sätta området på prov, mäta sin styrka mot husens och sedan redan vara försvunna in i natten igen efter att ha förgyllt mörkret en snölös decembernatt.

Nördens nekrolog eller strategier i det fördolda?

För sisådär åtta år sedan skrev jag en eldig essä där jag spådde att framtiden skulle föra med sig rikedomar, berömmelse och framförallt makt åt alla som kunde kallas för nördar. Nu har framtiden nästan anlänt och till min fasa och förskräckelse stämmer inte det förutspådda. Problemet ligger egentligen inte hos nördarna själva, problemet är främst semantiskt. För att vara ”nörd” idag är inte vad det en gång var och även om de personer som jag för åtta år sedan förutspådde skulle ta över världen fortfarande kan göra det, kommer de att skrida till verket under andra epitet. Begreppet nörd har sakta men tragiskt blivit urvattnat och förändrat. Det betyder helt enkelt inte samma sak som för tio år sedan.

FCZ och the Beauty and the Geek, två dokusåpsliknande tv-serier där nördar har prominenta funktioner. I FCZ får tittaren se att nördarna är mänskliga; FCZ ger tittaren en stereotyp bild av nörden som ändock är mer mångfacetterad och djupsinnigare än vad som tidigare erbjudits. Viktigast av allt är att serien får åskådaren att sympatisera med nördarna snarare än att fjärma sig. Beauty and the Geek tar ännu ett steg längre i och med att nördarna paras ihop med ”skönheter” som är så urbota korkade att sympatierna inte bara hamnar hos nördarna utan icke-nördarna förlöjligas så till den grad att de inte kan ses som annat än rent patetiska. Vidare har vi några av den senare tidens största filmhjältar, Superman, Spider-Man och Catwoman (den sistnämnda för att visa på den kvinnliga motsvarigheten även om filmens framgång inte direkt mäter sig med de övriga). De är superbäst på att jaga superskurkar men har som alter egon ”valt” några riktigt supernördiga personligheter.

Nördarna kom också att bli symbol för omåttlig rikedom. Det främsta exemplet är väl överstenörden Bill Gates men så sent som för några månader sedan, i och med att YouTube såldes, blev två nördar helt plötsligt mångmiljonärer. Nörden blir alltså en symbol för monetär framgång!

På liknande vis som de manliga homosexuella tog skällsordet ”bög” och gjorde det till sitt eget, tog de teknik- och specialintresserade typerna ”nörd” och bar det med stolthet – och detta gjordes med all rätt. Men i och med att ordet förlorade sin negativa klang och snarast laddades med något positivt, något som säger att personen ifråga är bättre/mer beläst än sin omgivning, då började även icke-nördarna att avundas begreppet. Icke-nördarna är de som bäst karaktäriseras genom att de är stora, muskulösa, kör tuffa bilar och får alla tjejerna – eller om icke-nördarna är kvinnor: snygga, moderiktiga och alla heteromäns dröm. Porträtterade i de alltid lika UNDERBARA ”High School”-filmerna är det naturligtvis ”jocks” och ”cheerleaders” vi talar om. Nördarna är inte något av detta. Men det positiva som nördarna ändå kom att utstråla ville icke-nördarna åt och detta uppnår de genom att de sakta men säkert tar över nördarnas kanske främsta front: elektroniken.

Som ett sista steg i denna utveckling (avveckling) har då således de smarta styrande (om dessa är nördar eller ej, det förtäljer icke denna historia) tagit ifrån nördarna deras älskade elektronik och givit den till icke-nördarna i övermacho paketering. Ferrari, Lamborghini och Porsche, de sålde tidigare emblemprydda sportbilar vars målgrupp i stort sett går att finna ovan i beskrivningen av jocks. Idag finner man dessa märkens emblem på bärbara datorer och externa hårddiskar. Det finns alltså datorer som är mer macho än andra och därmed har icke-nördarna påbörjat sitt övertagande av en värld de tidigare varit utestängda ifrån. Icke-nördarna tar alltid större plats än nördarna och i enlighet med Darwin och Highlander (there can be only one!) så kommer endast den starkaste att överleva.

Nörden som vi känner den och som nyss blivit älskad kommer snart att förgås. När även icke-nördarna kan börja kalla sig för nördar (bland annat på grund av deras högpresterande superdatorer) då har begreppet urvattnats så mycket att det inte finns någon betydelse kvar i det. När nördar når framgång, genom IT-miljoner och annat, alieneras de av sina egna (Bill Gates är bästa exemplet på alienerad nörd) och nördarna blir alltså ständigt av med de främsta av sitt slag och splittrar samtidigt sin grupp. När icke-nördarna i sin ytliga överlägsenhet ser superhjältarna på vita duken kommer de att kunna känna igen sig i både hjälten och dennas alter ego (och inte enbart i alter egot som nördarna tidigare gjort), vilket ger dem ett ytterliggare övertag.

Styrkan låg i att befinna sig i socialt underläge men i intellektuellt överläge. När den sociala strukturen försvinner och blir betydelselös försvinner även intellektets betydelse eftersom samhället i regel inte bryr sig om sådant som kräver för mycket eftertanke, det bryr sig om det folkliga. När nörden blir folklig dör den. När ”the freak” blir ”normal” är den inte längre speciell och därmed går den från att vara bortgjord till tillintetgjord och sedan jordad.

Ännu en gång får alltså denna blogg ge plats åt en nekrolog jag aldrig önskat skriva – även om nörden ännu ligger på sin dödsbädd så verkar inte sista rosslingen långt borta och ingen astmainhalator i världen kan förhindra den.

Fast man vet ju aldrig. Kanske att nördarna bara gör sig själva osynliga igen? Kanske att de utnyttjar icke-nördarna? Kanske att nördarna genom att göra elektroniken ytlig gör icke-nördarna beroende av elektroniken och på så vis stärker nördarna sin egen position ytterligare? Kanske att de utnyttjar bloggar för att sprida rykten om sin egen bortgång för att sedan slå till när folk minst anar det? Man vet ju aldrig…

FISK.

På ”PI till u die”, Pseudofilosofiska Iakttagelsers tidigare hemvist, publicerades den femtonde maj förra året en artikel om fisk.

Eftersom inget tycks ha förändrats sedan dess och Fiskfrämjandet fortfarande ökar sin makt och inflytande tänker jag nu göra ännu en attack i sanningens namn!

Denna gång gäller det avslöjandet av en fisk som gömmer sig i det hemskaste av vatten – samt i ICAs fiskgratänger! Närmare bestämt ett vidunder vid namn Alaska Bleka, men som med allt ont har den olika alias: Alaska Pollock, Whiting, Big Eye för att nämna några.

Om inte bilden ovan på denna fulaste av fiskar är avskräckande nog, kanske dessa fakta öppnar upp era ögon:
-Fisken dumpades tidigare överbord eftersom den ansågs vara helt värdelös.
-Den användes som industrifisk till minkfoder och det mesta som fångas idag går till djur- och fiskfoder.
-Gamla erfarna yrkesfiskare i delstaten British Columbia, Canada, kallar denna fisk för awkward.
-Har kallats för havets skräpfisk.
-Etymologi: Det vetenskapliga fisknamnet Theragra chalcogramma kommer bland annat från grekiskans ther (odjur) och agra (föda).

Och om ni tror er kunna undgå denna fisk genom att undvika ICAs fiskgratänger; om ni tror det är säkert att sjunka ned på McDonald’s och sätta tänderna i en härlig McFish, eller varför inte gå till Burger King och sluka en av deras motsvarigheter? Tänk igen! Dessa burgare innehåller samma fula fisk!

För dig som tror att detta bara är dumt påhitt och lögn, kan läsa mer om fula fiskar som du säkert ätit på Kent Anderssons fisksida och se att varje ord om arten stämmer. Om du sedan tvivlar på att Ronald och hans kungliga majestät skulle vara så grymma att servera denna jättefula varelse kan du klicka ovan på de rätta länkarna för att se hur djupt Fiskfrämjandets konspiration faktiskt når!

Till graven vi gå

Ännu en gång har jag följt min gamla älskade tillbaka till sin grav. Höstens mastodontmaraton är över och med sorgband runt armen lägger jag nu kvarlevorna till vila för ännu ett decennium.

The X-Files, namnet på min gamla käresta, var även namnet på allas läppar för sisådär tio år sedan och det var drygt tio år sedan jag såg den första glimten av serien. Nu, efter att under hösten sett alla nio säsongerna, kan jag tio år efter första titten sluta mig till att serien fortfarande är densamma i mina ögon. Det som då var bra med den håller lika bra idag. Det som då var dåligt, det är fortfarande inte bra. Ungdomens upplevelser blev alltså inte förstörda av äldre ögon, såsom mycket annat lätt blir – boken som var underbart briljant när man nyss lärt sig läsa förlorar sin suveränitet med tiden och referensramarnas utvidgning; men i fallet Arkiv X skedde alltså inte detta. Nu är det ju så klart så att de sista avsnitten av serien sågs av mig för bara fyra år sedan och det är ju verkligen inte någon evighet, men fortfarande vill jag vidhålla att de tidigare avsnittens mästerliga charm inte låtit sig brytas ned av tidens annars så obarmhärtiga påverkan.

Nog babblat. Till sammanfattningen!

Men hur skall man kunna sammanfatta en serie som mer eller mindre påverkade miljoner tittare, blev etablerad som ”common knowledge” av alla som ville påstå sig kunna något om kultur och som ännu är långt ifrån död i många av seriens mer hårdkokta fans ögon? Och varför skall man sammanfatta? Därför att det är kul! Det bästa sättet att göra det någotsånär intressant är att ge det en personlig prägel. Here we go:

En av seriens främsta egenskaper är att allt är möjligt. Om något verkar otroligt och förunderligt overkligt, betyder det inte att det inte är sant. Det kan vara en demon som desperat önskar föda ett mänskligt barn, det kan vara utomjordingar, det kan vara insekter i människogestalt eller så är det helt enkelt bara någon som har turen på sin sida. När seriens egna regler inte har några begränsningar, blir det betydligt roligare för tittaren – det handlar inte bara om vilka förövarna är eller hur man skall få fast dem, det handlar lika mycket om vad förövarna är och vad de kan åstadkomma. I dagens mest populära deckare/polisserier är det saklighet och fantasilöshet som löser brotten (samt ligger bakom dem) och de begränsas således – ibland till randen av tristess då man som tittare vet att inget ”out of the ordinary” någonsin kan ske.

Några av de bästa egenskaperna serien hade redan från början var att under kortast möjliga tid etablera rollfigurer, även om de bara var med i ett avsnitt. Genom att göra det klara väldigt klart och det oklara väldigt oklart trodde man och sympatiserade med figurerna. Detta etablerande av figurer var något som tyvärr lämnades med tiden i och med seriens fortlöpande. När flera ”fasta” figurer återkom skedde detta till priset av att ”ettavsnittstyperna” blev mer sällsynta och ofta sämre framställda. Det är även vetenskapligt bevisat att de mest spännande avsnitten är de där Mulder & Scully lämnar högkvarteret för att leta efter ”sanningen” om något obskyrt dödsfall och i och med det träffar på alla dessa ettavsnittstyper.

Varför blev då serien sämre med tiden? Frånvaron av Mulder är den enkla förklaringen. Den något mer avancerade förklaringen är att serien tappade sin ursprungliga ”känsla” och ”enkelheten” i sin ”uppriktighet”. Men låt oss lämna detta vid detta. För visst finns det bra avsnitt till och med i den sista säsongen, även om de allra bästa återfinns före den åttonde. Vem kan förneka att Burt Reynolds som Gud är underbart skoj och enormt uppfriskande i takt till Karl Zeros underbart underliga musik (avsnitt 13 säsong 9)? Detta är inget man skulle få se i CSI direkt. Ännu en gång: när inget är omöjligt öppnar möjligheternas oändlighet oändligt fler möjligheter, vilket i värsta fall kan bli förvirrande men aldrig tråkigt!

Seriens absolut sämsta egenskap är kort och gott: slutet. Det är därför jag tycker mig följa serien till sin grav snarare än se den stiga till himlen. För att förklara mig utan att avslöja för mycket av handling och händelser, tänker jag nu ta hjälp av Aristoteles. Inte min favoritgrek, men han hade sina ljusa stunder. Han ansåg att varje drama med självrespekt bör få publiken att genomgå katarsis, dvs en rening av själen. Men det bästa man har att hoppas på att genomgå efter finalen av X-Files (med den förmätna titeln ”The Truth”) är någon form av katarr. För någon renad, bättre människa, det blir man då rakt inte utav ”The Truth”. Nej, sedd som helhet hade serien varit betydligt bättre om den slutat med säsong7finalen – då hade ännu inte drömmarna förstörts. För ”The Truth” ger inga klara besked om sanningen, inget superlyckligt slut och inte heller något brutalt olyckligt sådant – det som ges är bara allmänt, lågmält och tråkigt. I fallet Arkiv X är ett slut som inte upprör eller gläder inget bra slut, det är ett fett antiklimax. Det hade varit acceptabelt att se Mulder & Scully lyckliga och med alla konspiratörer bakom lås och bom; det hade varit förståeligt om de båda dödades i jakten på sanningen och det hade varit skrämmande underhållande om det sista som skedde faktiskt var att utomjordingarna tillslut startade sin invasion på allvar och märkbart tog över jorden. Istället för allt detta händer absolut ingenting. En del lösa stumpar knyts samman, några flashbacks från tiden när serien var bra och sen så rinner allt bara ut i sanden. Dödstrist.

När jag gräver fram serien igen om tio år kanske jag har ändrat uppfattning. Till dess kommer jag dock inte skänka de dåliga stunderna ens en bråkdel av mina tankar; däremot kommer jag att koncentrera mig på de avsnitt och scener som skämtar livet ur mig och de som skrämmer mig till skrattattacker. Avsnitt som Ice, D.P.O, War of the Coprophages, Quagmire, Humbug, Hollywood A.D. Fight Club, Home, Musings of a Cigarette-Smoking Man, Jose Chung's From Outer Space, The Post-Modern Prometheus, Bad Blood, Dreamland I-II, X-Cops och många fler – alla är de underbara minnen. För att verkligen kunna uppskattas kräver de dock alla andra avsnitten. Förutom det allra sista då kanske.

R.I.P.

Enjoy Cone [del 2].

Pale Force är inte det enda flash-doftande som lyft bort min tungsinthet på sistone och i del nummer två av Enjoy Cone vill jag därför ännu en gång sprida glädjen som Conan givit mig!

Komikern Demetri Martin var för en tid sedan gäst hos Conan. Det som gör honom speciell som komiker är att han inte är så värst rolig hela tiden. Vilket kan vara oerhört roligt. Stundvis på gränsen till pretentiös har han genom ett lukrativt avtal med Microsoft och deras Windows Vista nyligen kommit med ”sin” www.clearification.com. Citationstecknen här är inte bara en snygg detalj; för sidan är kanske mer en påkostad och genomtänkt reklam för Windows Vista än ett Demitri-projekt som är sprunget enbart ur en ”konsten för konstens skull”-mentalitet. Frågan om vad som kom först, hönan eller ägget, är kanske inte heller så värst viktig; om det är bra och fyller sin funktion som underhållning kanske det är av mindre vikt vem som stått för dollarna i detta fall?

På clearification.com kan man se några webisodes som inte direkt är gapskrattsframkallande, men fortfarande väldigt gemytligt fyndigt. Trots den uppenbart synliga sponsringen från Microsoft känns det som Demetri. Och hur känns han? Mja, han verkar gilla kortfattade skämt och att leverera dem ett efter ett. Han gillar även musik och har därför gärna musik till sina skämt. När han uppträdde på Conan till exempel, så ackompanjerade han sig själv på akustisk gitarr. Musiken tycks oftast vara av det melankoliska slaget, vilket ytterligare bidrar (tillsammans med hans lågmäldhet) till att han ibland kan vara lika deprimerande som han är rolig. Men halvdeppig humor passar ypperligt bra i höstrusket – lagom nedstämt för att matcha vädret, men tillräckligt upplyftande för att hjälpa till att härda ut.

Om man inte vill vara Microsoft till lags eller kanske inte finner de små avsnitten på clearification.com särskilt roliga eller sevärda, då är istället hans månadsgamla CD ”These are Jokes” desto mer underhållande. Men den kostar ju också. Då kanske det trots allt är bättre (åtminstone billigare) att låta Bill Gates stå för produktions/distributionskostnaderna och se clearification.com-avsnitten helt gratis. Här följer det första avsnittet som exempel: