The Wicked Wicker Man of the West
Har i min internhyllning till plats nummer fem på Daves lista över bästa filmer sedda under 2006 precis sett 2006 års version av The Wicker Man. Det var (originalet till trots) ingen film att hurra för.
Jag har inget emot nyinspelningar, jag kan tycka att en remake förtjänar mycket mer hyllning än originalet – så länge filmen faktiskt är bra. På denna lilla punkt misslyckades Neil LaBute och hans gäng. Men varför? Vad skiljer filmerna åt egentligen? Vilka är de mest betydande skillnaderna? Om man vill göra en remake så gör man väl detta för att originalet var bra/hade stora framgångar/blev populär och att man hoppas på att återigen få gå med vinst, återigen göra något bra av något som fungerade från början? Om man sedan ändrar på några detaljer, byter namn på figurer eller låter det hela utspela sig på en ny plats, gör man inte det för att det är nödvändigt för att få den nya publiken att ”hänga med”, för att ge sin egen version av en tänkvärd historia eller för att kanske blinka lite åt de som såg originalet? I sådana fall, varför tusan har de gjort som de gjort?
För att börja någonstans i besvarandet av dessa frågor, så kan man börja med handlingen. En handling som i de allra grövsta drag är identisk med originalet: en polis som brevledes ombeds att åka till den avlägsna ön Summerisle för att ta reda på vad som hänt en försvunnen flicka och väl på ön kommer han i kontakt med den något ”udda” befolkningen och deras seder. Men det är nu skillnaderna som skall belysas, för de måste ses som en av de bidragande orsakerna till att nyinspelningen inte blev så lyckad.
Polisen (Nicholas Cage) i 2006 års version har haft ihop det med en av öns kvinnor och det är hon som skickat brevet och bett om hjälp. I 1973 års version är brevet utan avsändare och polisen har ingen egentlig connection med ön, hence: mer mystik och läskighet att komma till ett nytt okänt ställe.
Polisen i 2006 års version genomgår en personlig kris just när han skall till att åka iväg och det verkar under filmens gång som om han påverkas lika mycket av den som av händelserna på ön. I 1973 års version är det händelserna på ön som påverkar polisen – han är fast och säker i sin tro på allt när han kommer dit, först därefter börjar hans världssyn ruckas och hans tro att ifrågasättas, hence: mer mystik och läskighet med ett nytt okänt ställe.
Namnen på figurerna är ändrade, eller flera av namnen finns kvar men tillhör nu andra personer. Till exempel så är Willow inte längre the landlord’s daughter utan polisens gamla flamma, vilket blir väldigt underligt då de är så väldigt olika till karaktären och vitsen kan då endast bli att påminna om den gamla filmen – men denna påminnelse blir endast negativ då den nya filmens Willow är urtrist i jämförelse med Britt Eklands version. Den försvunna flickan heter i den nya versionen Rowan Woodward och polisen heter Edward, vilket är en betydligt bättre påminnelse då det var Edward Woodward som spelade polisen i originalet.
1973 års Summerisle beboddes av ”hedningar” vars tro stod i skarp kontrast till den superkristna polisens världsuppfattning. Dessa hedningar hyllade naturen och fruktbarhetssymboler, sjöng glada sånger till medeltida instruments musik och hade sexorgier. Den kristna polisen rasade och menade nog att de alla skulle brinna i Helvetet för sitt leverne. Förmodligen kunde 1973 års publik väl känna igen sig i kristendomens trygga hamn och samtidigt känna en viss exotisk tilldragelse till öbornas sätt att leva. Det är trots allt en ganska idyllisk tillvaro som visas upp, där människorna lever i samklang med naturen och varandra och där de är medvetna om sin sexualitet och jämställdhet och så vidare. 2006 års publik är mindre kristen och 1973-öbornas liv är med våra dagars mått mätt inte så hädiskt utan oftast ganska sympatiskt om än stundvis ovanligt. Det är därför förståligt att man vill ”hotta upp” dessa aspekter för att de ska passa den modernare publiken. Polisen kan i båda filmerna ses symbolisera samhället och öborna de oliktänkande och det är mötet mellan dessa som det uppstår en intressant spänning. Men denna gång är det ”konstiga” med öbornas liv att de lever i ett matriarkat där männen är fullkomligt underordnade och betydelselösa och polisen tror på lagen och till viss del även på kärleken, dvs förälskelsen och passionen som den tar sig uttryck i amerikansk populärkultur. Istället för Guds lag predikar polisen George Bush lag. Istället för att vara sexuellt frigjorda och hyllande av allt levande, är öborna snäva i tankegångarna och hyllar enbart hälften av de levande. Vad är då felet i detta? Jo, det finns inget idylliskt i 2006 års version! Okej, kanske för någon gren av extremfeminism, men de flesta i 2006-publiken tycker nog att 1973 års Summerisle är ett bättre och mer utopiskt samhälle än vad 2006-årsfilmen visar upp. Genom moderniseringen av trosuppfattningarna, genom förändrandet av ideologierna som står mot varandra i berättelsen, har denna aspekt av filmen gått förlorad och kvar finns inte fullt så olika och tämligen ointressanta skillnader mellan polisen och öborna. Och vad är egentligen kraftfullast? Är det 1973 års polis som hotar med Helvete och Guds bestraffning för det de är på väg att göra mot honom eller är det Nicholas Cage som säger att man enligt lagen inte får handla som de gör? Självklart är Gud coolare än Bush!
Musiken. Den första filmens soundtrack påverkade musikvärlden och gör det än idag. Flera artister, exempelvis Doves, Belle & Sebastian-Isobel och Sneaker Pimps, har gjort covers på Willow’s Song och filmens musik i övrigt har inspirerat många. Detta kommer man nog inte kunna säga om 2006 års film. Trots att det är gamle Angelo Badalamenti som ligger bakom musiken i nyinspelningen så når den aldrig upp till Paul Giovannis storhet. Den största skillnaden är dock att musiken i första filmen ofta inkorporerades som små musikalaktiga inslag och därmed användes både diegetiskt och ickediegetiskt för att förstärka känslor och karaktärer på det mest underbara vis. Och vem kan glömma the Maypole Song från första filmen och den tillhörande koreografin? Själva majstången, som har en sådan central roll i första filmen, skymtar endast förbi i bakgrunden och man får själv nynna på musiken som man ju så mycket längtar efter.
Sammanfattningsvis kan man säga att 2006 års film ändrade på en hel del. Tyvärr blev det mesta ändrat till det sämre och i publikanpassningens namn gick mycket förlorat. Inte minst så förlorar filmen min respekt genom sin vårdslöshet inför detaljer – detaljer från första filmen och som där förklarade och made sense finns med som detaljer även i den nya, men då helt frånryckta ett sammanhang och istället till synes mest för att det är ”coolt”, vilket det just av den anledningen inte blir. Vissa scener gjordes väl visserligen snarlika förstafilmens motsvarande, men det var för lite. Det var en blinkning till de som sett första filmen – en blinkning som tycks säga: ”gå hem och se om originalet, resten av denna film är bara skräp”.
Ur en pseudofilosofisk vinkel kan man säga att 2006 års filmatisering av Wicker Man är ett riktigt misslyckande. För ur en logisk och rationell synvinkel har de inte gjort ändringar till det bättre, de har inte gjort något som hyllar den gamla filmen eller gör rättvisa åt potentiella tillkortakommanden som originalet kan ha haft. Att göra en remake på en bra film och göra den sämre är inte svårt, men fullkomligt onödigt. De hade en bra berättelse och de hade något av en kultstatus att stå på och ändå så slaktar de möjligheterna till att göra ett mästerverk. Kanske att de kämpade för hårt för att modernisera och göra storyn lättillgänglig för dagens publik och att de under processen gick miste om stämningen och förlorade känslan i det de ville berätta? Kanske att de inte vågade ta ut svängarna tillräckligt och i rädslan för att stöta någon istället blev mjäkig? Kanske att de helt enkelt är idioter. Misslyckades gjorde de i alla fall.
En sak som trots allt är med i båda filmerna och som används förvånande sällan i skrämmande filmsammanhang är det faktum att människor i djurmasker som bara dyker upp här och var är något av det äckligaste som finns. And that’s a fact.
För att börja någonstans i besvarandet av dessa frågor, så kan man börja med handlingen. En handling som i de allra grövsta drag är identisk med originalet: en polis som brevledes ombeds att åka till den avlägsna ön Summerisle för att ta reda på vad som hänt en försvunnen flicka och väl på ön kommer han i kontakt med den något ”udda” befolkningen och deras seder. Men det är nu skillnaderna som skall belysas, för de måste ses som en av de bidragande orsakerna till att nyinspelningen inte blev så lyckad.
Polisen (Nicholas Cage) i 2006 års version har haft ihop det med en av öns kvinnor och det är hon som skickat brevet och bett om hjälp. I 1973 års version är brevet utan avsändare och polisen har ingen egentlig connection med ön, hence: mer mystik och läskighet att komma till ett nytt okänt ställe.
Polisen i 2006 års version genomgår en personlig kris just när han skall till att åka iväg och det verkar under filmens gång som om han påverkas lika mycket av den som av händelserna på ön. I 1973 års version är det händelserna på ön som påverkar polisen – han är fast och säker i sin tro på allt när han kommer dit, först därefter börjar hans världssyn ruckas och hans tro att ifrågasättas, hence: mer mystik och läskighet med ett nytt okänt ställe.
Namnen på figurerna är ändrade, eller flera av namnen finns kvar men tillhör nu andra personer. Till exempel så är Willow inte längre the landlord’s daughter utan polisens gamla flamma, vilket blir väldigt underligt då de är så väldigt olika till karaktären och vitsen kan då endast bli att påminna om den gamla filmen – men denna påminnelse blir endast negativ då den nya filmens Willow är urtrist i jämförelse med Britt Eklands version. Den försvunna flickan heter i den nya versionen Rowan Woodward och polisen heter Edward, vilket är en betydligt bättre påminnelse då det var Edward Woodward som spelade polisen i originalet.
1973 års Summerisle beboddes av ”hedningar” vars tro stod i skarp kontrast till den superkristna polisens världsuppfattning. Dessa hedningar hyllade naturen och fruktbarhetssymboler, sjöng glada sånger till medeltida instruments musik och hade sexorgier. Den kristna polisen rasade och menade nog att de alla skulle brinna i Helvetet för sitt leverne. Förmodligen kunde 1973 års publik väl känna igen sig i kristendomens trygga hamn och samtidigt känna en viss exotisk tilldragelse till öbornas sätt att leva. Det är trots allt en ganska idyllisk tillvaro som visas upp, där människorna lever i samklang med naturen och varandra och där de är medvetna om sin sexualitet och jämställdhet och så vidare. 2006 års publik är mindre kristen och 1973-öbornas liv är med våra dagars mått mätt inte så hädiskt utan oftast ganska sympatiskt om än stundvis ovanligt. Det är därför förståligt att man vill ”hotta upp” dessa aspekter för att de ska passa den modernare publiken. Polisen kan i båda filmerna ses symbolisera samhället och öborna de oliktänkande och det är mötet mellan dessa som det uppstår en intressant spänning. Men denna gång är det ”konstiga” med öbornas liv att de lever i ett matriarkat där männen är fullkomligt underordnade och betydelselösa och polisen tror på lagen och till viss del även på kärleken, dvs förälskelsen och passionen som den tar sig uttryck i amerikansk populärkultur. Istället för Guds lag predikar polisen George Bush lag. Istället för att vara sexuellt frigjorda och hyllande av allt levande, är öborna snäva i tankegångarna och hyllar enbart hälften av de levande. Vad är då felet i detta? Jo, det finns inget idylliskt i 2006 års version! Okej, kanske för någon gren av extremfeminism, men de flesta i 2006-publiken tycker nog att 1973 års Summerisle är ett bättre och mer utopiskt samhälle än vad 2006-årsfilmen visar upp. Genom moderniseringen av trosuppfattningarna, genom förändrandet av ideologierna som står mot varandra i berättelsen, har denna aspekt av filmen gått förlorad och kvar finns inte fullt så olika och tämligen ointressanta skillnader mellan polisen och öborna. Och vad är egentligen kraftfullast? Är det 1973 års polis som hotar med Helvete och Guds bestraffning för det de är på väg att göra mot honom eller är det Nicholas Cage som säger att man enligt lagen inte får handla som de gör? Självklart är Gud coolare än Bush!
Musiken. Den första filmens soundtrack påverkade musikvärlden och gör det än idag. Flera artister, exempelvis Doves, Belle & Sebastian-Isobel och Sneaker Pimps, har gjort covers på Willow’s Song och filmens musik i övrigt har inspirerat många. Detta kommer man nog inte kunna säga om 2006 års film. Trots att det är gamle Angelo Badalamenti som ligger bakom musiken i nyinspelningen så når den aldrig upp till Paul Giovannis storhet. Den största skillnaden är dock att musiken i första filmen ofta inkorporerades som små musikalaktiga inslag och därmed användes både diegetiskt och ickediegetiskt för att förstärka känslor och karaktärer på det mest underbara vis. Och vem kan glömma the Maypole Song från första filmen och den tillhörande koreografin? Själva majstången, som har en sådan central roll i första filmen, skymtar endast förbi i bakgrunden och man får själv nynna på musiken som man ju så mycket längtar efter.
Sammanfattningsvis kan man säga att 2006 års film ändrade på en hel del. Tyvärr blev det mesta ändrat till det sämre och i publikanpassningens namn gick mycket förlorat. Inte minst så förlorar filmen min respekt genom sin vårdslöshet inför detaljer – detaljer från första filmen och som där förklarade och made sense finns med som detaljer även i den nya, men då helt frånryckta ett sammanhang och istället till synes mest för att det är ”coolt”, vilket det just av den anledningen inte blir. Vissa scener gjordes väl visserligen snarlika förstafilmens motsvarande, men det var för lite. Det var en blinkning till de som sett första filmen – en blinkning som tycks säga: ”gå hem och se om originalet, resten av denna film är bara skräp”.
Ur en pseudofilosofisk vinkel kan man säga att 2006 års filmatisering av Wicker Man är ett riktigt misslyckande. För ur en logisk och rationell synvinkel har de inte gjort ändringar till det bättre, de har inte gjort något som hyllar den gamla filmen eller gör rättvisa åt potentiella tillkortakommanden som originalet kan ha haft. Att göra en remake på en bra film och göra den sämre är inte svårt, men fullkomligt onödigt. De hade en bra berättelse och de hade något av en kultstatus att stå på och ändå så slaktar de möjligheterna till att göra ett mästerverk. Kanske att de kämpade för hårt för att modernisera och göra storyn lättillgänglig för dagens publik och att de under processen gick miste om stämningen och förlorade känslan i det de ville berätta? Kanske att de inte vågade ta ut svängarna tillräckligt och i rädslan för att stöta någon istället blev mjäkig? Kanske att de helt enkelt är idioter. Misslyckades gjorde de i alla fall.
En sak som trots allt är med i båda filmerna och som används förvånande sällan i skrämmande filmsammanhang är det faktum att människor i djurmasker som bara dyker upp här och var är något av det äckligaste som finns. And that’s a fact.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar