Gott nytt år!

Med ett nytt år kommandes runt hörnet blir detta en iakttagelse som sträcker sig från det förflutnas säck av nostalgi till en liten glimt av det förlovade land vi kallar framtiden.

I år är det likt flera år i rad nu förbjudet, olagligt och inte minst illegalt att använda ”smällare”. Smällare… Bara ordet är underbart. Ordet verkligen smälter i munnen och mycket likt Proust och hans vattniga Madeleinekaka är det ungdomens äventyr som helt plötsligt sköljer över en. Men man får ju inte smälla av längre. Det är inte tillåtet. Varför? Därför att det är farligt. Jättefarligt. Det är säkert någon miljondel av alla smällare som orsakat allvarliga skador de senaste hundra åren. En på miljonen… Man kan fråga sig hur förhållandet mellan antalet tillverkade bilar och olyckor ser ut under samma tidsperiod – om det närmar sig den enorma chansen av en på miljonen att skadas av en bil så bör ni se över era Volvoaktier. Eller? Trist är det dock att man prioriterar säkerheten för några som inte förstår sig på vad de sysslar med framför glädjen hos majoriteten som faktiskt fattar. Men så är det kanske alltid? Glädje, njutning och själsliga upplevelser är inte så viktiga i byråkratiska sammanhang och så länge det enbart handlar om fröjd och vällust så är det okej att förbjuda? Men problemet är att det sker utan känsla för proportioner och att förbuden är dogmatiska och eviga i sin natur. Jag är pro choice och om någon vill riskera att få några fingrar bortsprängda så ska de ha rätten att göra det! Om någon vill röka fem paket cigaretter om dagen på kvarterskrogen skall de få göra det! Om någon vill följa anvisningarna på förpackningen med smällare och lägga ned pjäsen på marken (torr, men ej lättantändlig mark) tända på stubinen och snabbt avlägsna sig till säkerhetsavståndet 15 meter bort, då ska man få göra det! Om någon caféägare fått nog av cigarettrök och vill göra sin inrättning rökfri eller någon restauranggäst finner att cigarrök är avskyvärd och helst slipper ha den i näsan under måltiden och därmed väljer en rökfri inrättning, då ska man få göra det! Men nu är det inte så. Istället totalförbjuder man. Rättvist, eftersom det är för alla? Kanske. Rättvist att straffa alla för några enstakas misstag? Kanske inte. Hursomhelst är det inte proportionerligt. Att förbjuda den miniatyrsmällare som syns på bilden ovan är för mig ett besynnerligt beslut. Hur stor skada kan den egentligen göra? Kanske att förbudsmakarna i vårt land vet mer än jag om sådana saker. Och kan inte allt, från en penna till ett äpple orsaka skador om det bara används på ”rätt” sätt?

Men det är med ett visst mått stolthet och en stor dos barnslig förtjusning som jag tar dessa små fyrverkeripjäser i min hand och erinrar mig barndomens nyårsaftnar och smällkavalkader - en Madeleinekaka med krut i och som säger väldigt mycket om den tid som varit, den som är och den som komma skall. För förbuden försvinner inte. De blir bara fler och fler. En dag drabbas kanske du när något du uppskattar helt plötsligt anses vara farligare än nödvändigt och därmed inte förtjänar sin existens. Eller kanske att du tillhör en av dem som förbjuder för oss alla andra? Kanske att du är en av de enstaka vars misstag alla andra får sona för? Hur det än ligger till med dig så kommer 2007 snart och det är omöjligt att förbjuda. Försök bara stoppa det! År 007 är ju oklanderligt coolt och har ju som bekant rätt att döda. Ingen idé att djävlas, med andra ord.

Men låt oss inte sluta på denna nedstämda ton! Nej, istället önskar jag er nu een Gelukkig Nieuwjaar och för alla som inte tycker att flamländska är det lättaste av språk så kan ni kasta ett öga eller tre på rubriken. Nu ska det firas nyår!

Hur förbudsmakare ser på världen?

Största julinlägget någonsin.

GOD JUL!

Rear Window

Visst, det begås brott och underligheter utanför mitt fönster. En mystisk man som skjuter med en oladdad pistol mot sin flock attackhundar, en annan man med en hund som både blivit kuperad och tränad att döda, en uppsjö av socialfall som då och då intar parkbänken nedanför mitt fönster för att sova vem vet vad för rus av sig och om nätterna hörs smällar och explosioner av olika intensitet och ljudstyrka. Men detta hör till grannskapet. Det gör området lite mer levande och fönstret mot ”gården” lite mer spännande.

I natt bröts dock stillheten och gemenskapen av pojkarna i blått. Om det förut rått en sorts tolerans för dessa – låt oss kalla dem ”offerlösa” – brott, har toleransen nu tagit slut. Om det förut varit som i syndstadens gamla stad, att polisen endast dyker upp för sin egen förströelses skull, så har nu konstaplarna anlänt i full mundering för att säga sitt till mina kära grannar.

Men frukta ej, mitt laglösa grannskap! Ty även om polisen just nu står utanför er port verkar de ha väldiga problem med det till synes simpla företaget att komma in i huset. De har stått där ett bra tag nu, trots att de har gapat, blinkat med sina ficklampor och anropat alla makter de känner. Likt en fästning av grandiosa mått har porten stängt dem ute och ordningsmakten har tvingats vänta på en inbjudan lika tålmodigt som narren framför kungens hov. Vad är det för magisk vallgrav som har byggts runt mitt grannhus? En förtrollad skog? Ett berg för högt att bestiga? En trehövdad hund med gapande käftar?

Nej.

En portkod.

Fyra magiska siffror och tiotusen kombinationer står mellan ordning och anarki. Men konstaplarna kan endast fortsätta sin vädjan och sina blinkningar med ficklamporna i hopp om att någon skall uppmärksamma dem, att någon skall bry sig. Portkoden skall hålla ute brottslingarna, skall få de boende att känna sig trygga. Men lustigt nog gör inte portkoden skillnad på folk och folk. Ute skall alla utom ett fåtal stängas och ve den som försöker ta sig in ändå! De möts av ett kallt handtag, ett mörklagt trapphus och en ilsket lysande röd lampa på knappsatsen.

i är från polisen"ömndrucken hyn hyrpa på knappsatsen. söker ta sig in ändå! lamporna ihop om att någon skall uppmärksamma dem,Men vänta, vad nu? En sömndrucken inneboende sticker ut huvudet! ”Vi är från polisen…” (som om kläderna och polisbilen inte vore nog uppenbara attribut) ”…och vi har ett ärende i huset. Skulle det vara för mycket besvär att komma ned och släppa in oss?” Ja, vad kan man säga? En artigare ordningsmakt kan man knappast be om. De har bara ett ”litet ärende”! Det låter som om den sömndruckne kunde välja att inte släppa in dem, att han lika gärna kunde somna om och låta poliserna stå där med sina förhoppningar förkrossade och blinkandes lite lojt med sina lampor. Men det bor en riddare i denna borg (eller förrädare, om man frågar personen ärendet gäller) och han är villig att låna ut sina förmågor. Poliserna kan nu andas ut av lättnad och en liten lyckokänsla kan spira i deras kroppar. De har vunnit över portkodens ogenomträngbara försvar och får nu äntligen lön för sin möda!

Saker och ting händer utanför mitt fönster. Oftast är det bara galna män, deras hundar och/eller rusframkallande medel. Men så kan farbror blå titta förbi och sätta området på prov, mäta sin styrka mot husens och sedan redan vara försvunna in i natten igen efter att ha förgyllt mörkret en snölös decembernatt.

Nördens nekrolog eller strategier i det fördolda?

För sisådär åtta år sedan skrev jag en eldig essä där jag spådde att framtiden skulle föra med sig rikedomar, berömmelse och framförallt makt åt alla som kunde kallas för nördar. Nu har framtiden nästan anlänt och till min fasa och förskräckelse stämmer inte det förutspådda. Problemet ligger egentligen inte hos nördarna själva, problemet är främst semantiskt. För att vara ”nörd” idag är inte vad det en gång var och även om de personer som jag för åtta år sedan förutspådde skulle ta över världen fortfarande kan göra det, kommer de att skrida till verket under andra epitet. Begreppet nörd har sakta men tragiskt blivit urvattnat och förändrat. Det betyder helt enkelt inte samma sak som för tio år sedan.

FCZ och the Beauty and the Geek, två dokusåpsliknande tv-serier där nördar har prominenta funktioner. I FCZ får tittaren se att nördarna är mänskliga; FCZ ger tittaren en stereotyp bild av nörden som ändock är mer mångfacetterad och djupsinnigare än vad som tidigare erbjudits. Viktigast av allt är att serien får åskådaren att sympatisera med nördarna snarare än att fjärma sig. Beauty and the Geek tar ännu ett steg längre i och med att nördarna paras ihop med ”skönheter” som är så urbota korkade att sympatierna inte bara hamnar hos nördarna utan icke-nördarna förlöjligas så till den grad att de inte kan ses som annat än rent patetiska. Vidare har vi några av den senare tidens största filmhjältar, Superman, Spider-Man och Catwoman (den sistnämnda för att visa på den kvinnliga motsvarigheten även om filmens framgång inte direkt mäter sig med de övriga). De är superbäst på att jaga superskurkar men har som alter egon ”valt” några riktigt supernördiga personligheter.

Nördarna kom också att bli symbol för omåttlig rikedom. Det främsta exemplet är väl överstenörden Bill Gates men så sent som för några månader sedan, i och med att YouTube såldes, blev två nördar helt plötsligt mångmiljonärer. Nörden blir alltså en symbol för monetär framgång!

På liknande vis som de manliga homosexuella tog skällsordet ”bög” och gjorde det till sitt eget, tog de teknik- och specialintresserade typerna ”nörd” och bar det med stolthet – och detta gjordes med all rätt. Men i och med att ordet förlorade sin negativa klang och snarast laddades med något positivt, något som säger att personen ifråga är bättre/mer beläst än sin omgivning, då började även icke-nördarna att avundas begreppet. Icke-nördarna är de som bäst karaktäriseras genom att de är stora, muskulösa, kör tuffa bilar och får alla tjejerna – eller om icke-nördarna är kvinnor: snygga, moderiktiga och alla heteromäns dröm. Porträtterade i de alltid lika UNDERBARA ”High School”-filmerna är det naturligtvis ”jocks” och ”cheerleaders” vi talar om. Nördarna är inte något av detta. Men det positiva som nördarna ändå kom att utstråla ville icke-nördarna åt och detta uppnår de genom att de sakta men säkert tar över nördarnas kanske främsta front: elektroniken.

Som ett sista steg i denna utveckling (avveckling) har då således de smarta styrande (om dessa är nördar eller ej, det förtäljer icke denna historia) tagit ifrån nördarna deras älskade elektronik och givit den till icke-nördarna i övermacho paketering. Ferrari, Lamborghini och Porsche, de sålde tidigare emblemprydda sportbilar vars målgrupp i stort sett går att finna ovan i beskrivningen av jocks. Idag finner man dessa märkens emblem på bärbara datorer och externa hårddiskar. Det finns alltså datorer som är mer macho än andra och därmed har icke-nördarna påbörjat sitt övertagande av en värld de tidigare varit utestängda ifrån. Icke-nördarna tar alltid större plats än nördarna och i enlighet med Darwin och Highlander (there can be only one!) så kommer endast den starkaste att överleva.

Nörden som vi känner den och som nyss blivit älskad kommer snart att förgås. När även icke-nördarna kan börja kalla sig för nördar (bland annat på grund av deras högpresterande superdatorer) då har begreppet urvattnats så mycket att det inte finns någon betydelse kvar i det. När nördar når framgång, genom IT-miljoner och annat, alieneras de av sina egna (Bill Gates är bästa exemplet på alienerad nörd) och nördarna blir alltså ständigt av med de främsta av sitt slag och splittrar samtidigt sin grupp. När icke-nördarna i sin ytliga överlägsenhet ser superhjältarna på vita duken kommer de att kunna känna igen sig i både hjälten och dennas alter ego (och inte enbart i alter egot som nördarna tidigare gjort), vilket ger dem ett ytterliggare övertag.

Styrkan låg i att befinna sig i socialt underläge men i intellektuellt överläge. När den sociala strukturen försvinner och blir betydelselös försvinner även intellektets betydelse eftersom samhället i regel inte bryr sig om sådant som kräver för mycket eftertanke, det bryr sig om det folkliga. När nörden blir folklig dör den. När ”the freak” blir ”normal” är den inte längre speciell och därmed går den från att vara bortgjord till tillintetgjord och sedan jordad.

Ännu en gång får alltså denna blogg ge plats åt en nekrolog jag aldrig önskat skriva – även om nörden ännu ligger på sin dödsbädd så verkar inte sista rosslingen långt borta och ingen astmainhalator i världen kan förhindra den.

Fast man vet ju aldrig. Kanske att nördarna bara gör sig själva osynliga igen? Kanske att de utnyttjar icke-nördarna? Kanske att nördarna genom att göra elektroniken ytlig gör icke-nördarna beroende av elektroniken och på så vis stärker nördarna sin egen position ytterligare? Kanske att de utnyttjar bloggar för att sprida rykten om sin egen bortgång för att sedan slå till när folk minst anar det? Man vet ju aldrig…